Välj ditt liv
- Resan inåt ledde till Brasilien
- "Efter 9/11 gör jag helt andra val"
- Vågmästare
- "Det gäller att älska medan vi kan och bli älskade medan vi kan älskas"
- Tänk dig lycklig - så kan tankar styra känslorna
Resan inåt ledde till Brasilien
(Ur Leva nr 3/10)
SÃO PAULO Sofie Bergqvist och Helena Mellander arbetar sedan flera år tillbaka som föreläsare och terapeuter inom hälsa och stresshantering i Sydamerikas största stad, São Paulo.
Av Helena Mellander Foto Kristen Maurice
Redan tidigt på morgonen lyser solen het över milslånga bilköer och överlastade bussar. São Paulo är Brasiliens ekonomiska centrum och en av världens största städer. Här blandas hypermoderna affärsavenyer och fashionabla shoppingstråk med enorma slumområden och tropiska parker. Miljontals människor från all världens hörn lever här - däribland Sofie Bergqvist och jag.
Då vi träffades på gymnasiet i Västerås för länge sedan och blev nära vänner hade vi nog aldrig kunnat föreställa oss att vi en dag skulle arbeta tillsammans i Brasilien. Vi hade mycket gemensamt, som intresset för litteratur, psykologi och religion och tillhörde samma tjejgäng. Samtidigt var vi väldigt olika. Min dröm var att så snabbt som möjligt flytta till Stockholm och arbeta med media. Sofie ville göra något för världen och var engagerad i flera miljöorganisationer.
- Jag kunde absolut inte tänka mig att ha ett vanligt vardagsliv hemma i Sverige, utan ville jobba med något mer meningsfullt, berättar hon.
Samtidigt led hon av omänskligt stora krav på sig själv. Hon var tvungen att alltid ha skyhöga betyg och vara smal, och sprang ofta en mil om dagen. Hon blev ihop med en kille som hon var dödskär i men som uttryckligen föraktade henne. Situationen ledde snart till ett psykologiskt sammanbrott och Sofie fick en tid på Institutet för Integral psykoanalys i Stockholm, där hennes mamma hade kontakter.
- Efter en tid i analys märkte jag för första gången att jag inte hade ångest längre och kände en harmoni inombords, berättar Sofie.
Stor osäkerhet under ytan
Sofie bestämde sig snart för att arbeta med Integral psykoanalys, som utvecklats av den brasilianske psykoanalytikern Norberto Keppe. Ordet "integral" på portugisiska betyder helhet och innebär i det här fallet att både det psykiska, fysiska och andliga tas i beaktande, vilket intresserade Sofie.
- Jag blev så fascinerad av den här människosynen, i vilken man inte är offer för sin situation utan själv kan ta tag i sitt liv och förstå sig själv bättre.
Efter studenten åkte Sofie till Institutet för Integral psykoanalys i Paris för att lära sig mer om metoden. Själv kom jag in på journalisthögskolan i Stockholm och kom så småningom att arbeta inom media. Jag lärde känna en massa människor, bodde i innerstaden och gick på trendiga caféer och klubbar - precis som jag hade hoppats på. Jag höll ett högt tempo av studier, arbete, kompisträffar och fester, fester, fester. Det var kul och galet och jag tyckte att jag levde livet. Samtidigt led jag under ytan av en stor osäkerhet och rädsla för att bli ensam. Det var så viktigt att ha rätt stil, bli accepterad och alltid vara på rätt ställe - att missa en häftig releasefest var till exempel helt otänkbart för mig.
Efter något år kom Sofie tillbaka från Frankrike och det var så skönt att träffas igen - med henne kunde jag prata om det som verkligen kändes viktigt och äkta. Jag märkte att hon var mycket stabilare och lugnare och bestämde mig för att själv prova på att gå Integral psykoanalys. Jag kom på en gång att älska min brasilianska kvinnliga psykoanalytiker, som var stark, andlig och varm. Jag började tycka om och acceptera mig själv mer - det var som om jag fick tillbaka en inre grundtrygghet.
Kände att jag måste åka
Efter en tid bestämde sig Sofie för att åka och arbeta vid huvudcentret för Integral psykoanalys i Brasilien. Själv hade jag ett bra jobb på tv och kunde aldrig tänka mig att lämna allt jag byggt upp i Stockholm. Men sedan hände något underligt. Jag hade av en slump lånat en självbiografi av ett franskt 1800-talshelgon och började med läsningen få en stark känsla av att jag också måste åka. Det blev plötsligt det enda jag ville - jag kunde inte se någon annan väg. I sista stund lyckades jag få ihop pengar till flygresan och kunde boka en biljett till samma avresedatum som Sofie.
Den sista veckan i Sverige kände jag ett inre lugn och en total övertygelse om mitt beslut. Allt det där som tidigare varit så viktigt kändes nu helt ovidkommande - det var som om Stockholmsvärlden inte längre hade någon makt över mig, vilket var en befriande känsla. Den 28 januari 1998 satt jag och Sofie på planet till São Paulo, utan att egentligen veta hur länge vi skulle bli kvar i Brasilien.
Driver ett institut
Vi kom båda att utbilda oss till så kallade psykosocioterapeuter inom Integral psykoanalys, vilket innebär att man arbetar terapeutiskt med grupper. Idag driver vi tillsammans med kollegor från flera länder ett institut med kurser i hälsa, samarbete och stresshantering. Våra kursdeltagare kommer främst från företagsvärlden och har ungefär samma problem som svenskar; prestationskrav, rädsla för att begå fel, relationsproblem, med mera.
Syftet med kurserna är att hjälpa dem till större självkännedom, så att de lättare kan handskas med sina liv. Arbetet känns otroligt givande, speciellt då deltagarna berättar att de genom kursen lyckats förbättra förhållandet till sin familj, utvecklats på jobbet eller ibland till och med blivit fysiskt friskare. Som en del av vårt arbete ingår också att vi fortfarande själva går i psykoanalys och även deltar i så kallad gruppanalys.
Samhällsklimatet i Brasilien känns friare och mer tolerant än i Sverige - man måste inte hålla upp en så perfekt yta och kan tala mer öppet om både åsikter och svårigheter. Visst är det jobbigt med trafikstockningarna, våldet och fattigdomen, men människor är ändå gladare och mer lättsamma här. Går man på restaurang, brukar folk spontant sjunga med i musiken eller plötsligt börja dansa.
Ett sätt att komma hemma
Jag och Sofie lever båda i samboförhållanden, har en späckad arbetsvecka, och åker på helgerna ibland till stranden eller till vårt kurshotell i den lilla staden Cambuquira på den brasilianska landsbygden. Där ordnar vi kurser för bland annat svenska grupper och deltar också i sociala projekt för den fattiga befolkningen.
Visst saknar vi Sverige ibland - familj och vänner, naturen och det trygga samhället. Men vi har fått ett sådant rikt och annorlunda liv här, att vi aldrig ångrat vårt livsval. Och genom Djupsnack känns det nu också som att vi är med på ett hörn där hemma.
Helena och Sofies svenska blogg om livet och relationerna ur ett psykologiskt perspektiv hittar du på djupsnack.wordpress.com
"Efter 9/11 gör jag helt andra val"
(Ur Leva nr 11/09)
PRIORITERING Terrorattacken mot World Trade Center i New York gav Kicki Wallje-Lund anledning att ändra sina prioriteringar. Men entreprenör och företagare som hon är skapade hon ett nytt företag här hemma, med den skillnaden att hon nu är nära sina kära och lyfter blicken från skrivbordet titt som tätt.
Av Anna-Viktoria Samuelsson
New York, 11 september 2001. Kicki Wallje-Lund, vd för ett företag som utvecklar mobila applikationer, ska just presentera framtida strategier för styrelsen. Kontoret ligger på tjugonde våningen i byggnaden bredvid World Trade Center, men utsikten vetter åt andra hållet. När det första planet flyger in i tornet märker de ingenting. Det andra planets kollision får hela byggnaden att skaka. Strax därefter uppmanar högtalarsystemet alla att utrymma lokalerna.
Kicki börjar liksom kollegorna att gå ner för de många trapporna. Ångrar sig halvvägs eftersom hon har glömt den presentation hon skulle ha visat upp på styrelsemötet, och springer upp igen.
- När jag äntligen kommer ut ser jag att båda tvillingtornen brinner. Luften är alldeles vit och tjock av stoft. Människor skriker, gråter och blöder. Jag tror det är krig.
Då ringer Kickis mobil. Hennes vän och affärspartner Lars Nyberg befinner sig i Ohio, följer nyheterna på CNN, vet var hon befinner sig och inser att: "Tornet kommer att rasa snart, SPRING DÄRIFRÅN KICKI!"
Och just då rasar tornet.
Kicki får med sig sina kollegor, de håller andan och springer i blindo bort från platsen. När de kommit på tillräckligt avstånd för att kunna se och andas igen, stannar de. Tillsammans med tusentals andra chockade New York-bor försöker de ta in katastrofen.
- Strax därefter ser vi hur människor börjar hoppa ut från fönstren. Det är fruktansvärt. Ingen säger ett ljud. Först när också det andra tornet rasar bryts tystnaden och människor börjar skrika och röra på sig igen.
Fem dagar senare sitter Kicki, tack vare guldkort på sas, på första planet hem till Sverige.
Ifrågasätta prioriteringarna
På gården som ligger halvvägs mellan Nyköping och Gnesta väntar Kickis man Jörgen, som är spannmålsbonde. De träffades när Kicki var 15 år och fick sitt första barn två år senare. I dag är deras döttrar Lotta och Jenny 38 respektive 36 år gamla.
- Första morgonen när jag satt ute på trappen i höstsolen och bjöd hönorna på ost från frukostmackan, bestämde jag mig för att aldrig mer resa någonstans. De där fem dagarna, när flygplatserna var stängda och inga telefonlinjer fungerade - jag har aldrig känt mig så liten och ynklig i hela mitt liv.
Beslutet höll i fem veckor, sedan var hon tvungen att åka tillbaka för jobbets skull. Men terrorattacken fick Kicki att stanna upp och börja ifrågasätta sina prioriteringar.
- Jag älskade verkligen mitt jobb, alla resor och spännande möten stimulerade min kreativitet, men jobbet var också det som höll mig borta från de människor jag älskar allra mest, min familj.
När så Kickis äldsta dotter Lotta kort därefter blev njursjuk och behövde transplanteras, var valet självklart. Jörgen donerade en av sina njurar och Kicki sa upp sig och flyttade hem.
Lyfter blicken
Efter något år hade läget stabiliserat sig på hemmafronten, och hon blev tillfrågad om att axla ordförandeposten i styrelsen för ett bolag som jobbade med företagshälsovård.
- Då upptäckte jag hur gammalmodig den branschen var, och vad mycket man skulle kunna göra med ett modernt it-system!
Tanken på Wellnet var född.
Wellnet vänder sig till större företag som vill förenkla och förbättra sitt friskvårdserbjudande. Bland annat får de anställda ett friskvårdskonto kopplat till Wellnets portal, där alla subventionerade aktiviteter och behandlingar enkelt kan bokas och betalas.
Kicki testade idén på sin vän Lars Nyberg, som vid det här laget var styrelseproffs i Sverige. Att han ville vara med och investera gav modet att gå vidare, och tillsammans gick de ut för att hitta finansiärer. I dag chefar Kicki över 10 personer i ljusa lokaler på Liljeholmen dit hon pendlar nästan varje vardag. Hon jobbar i princip lika många timmar nu som förr, men med en stor skillnad.
- Tidigare när jag var hemma i Sverige och satt i mitt hemkontor i hönshuset, så jobbade jag. Nu kan jag ibland se ut genom fönstret på gaveln och bestämma mig för att ta med hunden Svante på en promenad. Jag har lärt mig att lyfta blicken, stressa mindre, och att njuta mer.
Fega svenskar
Samtidigt kan hon ofta sakna åren utomlands och dynamiken i stora företag. I Sverige har hon tvingats lära sig att tålamod är en dygd.
- Svårigheten med att vara visionär i Sverige är att ingen vill vara först, suckar Kicki. Innan vi fick Vattenfall med sina 9 000 anställda som kund, var det trögt. Nu när vi vill få med kommunerna, är det samma sak. Alla som hör vårt erbjudande tycker att det verkar fantastiskt, men följdfrågan är alltid: "Vilka andra kommuner har ni?"
Irriterande för en snabbrörlig personlighet som Kicki, som behövde exakt två dagars förberedelser för att ta jägarexamen, och bara en sekunds betänketid innan hon gick och köpte sig en egen ö 2006.
Ön ligger strax utanför Dalarö i Stockholms skärgård och dit drar hon ibland med kort varsel.
- Jag har jobbat utomlands sedan mina två döttrar var i övre tonåren, tolv år i London och två år i New York, och vant mig vid ensamma kvällar i en egen lägenhet. Jag behöver en portion ensamhet i mitt liv för att fungera bra.
Helt utan utbildning
Ett helt arbetsliv i den internationella affärstoppen, utan en formell utbildning, har lärt henne att det finns en lösning för varje problem. Kvinnan som vare sig gått gymnasiet eller kunde engelska när hon började sin karriär har också slutat tycka att frågor om "vad hon har i botten" är jobbiga:
- Nu har jag blivit så gammal att jag inte bryr mig längre. Jag har gått i den hårda skolan och lärt mig i verkliga livet. Det kanske inte passar alla, men för mig har det varit bra även om det förstås var slitigt att hela tiden skaffa ny kunskap samtidigt som jag jobbat mer än heltid.
Annars tycker hon att hon har blivit mer ödmjuk sedan hon kom tillbaka till Sverige. Inte minst har resan med Wellnet lärt henne mycket om gruppdynamik.
- I ett litet bolag måste alla fungera med alla. I början gick jag nästan bara på känsla och anställde mest yngre, för att jag tycker att unga ger mig sådan energi. Nu har jag insett att det behövs en blandning för att ge företaget balans, och att de bästa medarbetarna nästan alltid är de som kommer på rekommendation. Min egen magkänsla vid rekryteringar bestod av lite för mycket önsketänkande, skrattar Kicki.
På det privata planet är målet att ta dagen som den kommer. Förr eller senare kommer dotterns njure att behöva bytas ut igen, och då kan det bli Kickis tur att donera.
- Då får jag kanske på nytt se över hur jag vill forma mitt liv, men just nu är jag här och nu. Det låter så floskligt när man säger att man ska ta vara på dagen och leva i nuet, men har man någon i sin närhet som är väldigt sjuk börjar man på riktigt tänka så. Att ta vara på varje dag. Och att, vad som än händer, finnas här för min familj.
Anna-Viktoria Samuelsson är frilansjournalist. Hon har också haft modet att börja om från början, genom att sätta sig på skolbänken och utbilda sig till osteopat.
Vågmästare
(Ur Leva nr 5/09)
HÄNGIVEN Hon växte upp på småländska höglandet och började vågsurfa när hon var tjugotvå år gammal. Numera tävlar hon mot världseliten. Möt Lisa Petersson, en av Sveriges bästa kvinnliga surfare.
Av Karin Sundström
Foto Christian Åslund
Anchor Point är en av Marockos mest berömda surfplatser, en naturlig pir i sandsten där Atlantens vågor slår. Gång på gång. Snabba tvåmeters vågor rullar in och bryter åt höger. Denna eftermiddag ligger det tjugofem surfare i vattnet. Tjugofyra killar och en tjej - Lisa Petersson.
- Jag känner mig totalt närvarande när jag tar en våg, berättar Lisa när vi senare sitter på stranden.
- Jag blir ett med vågen och det känns som om all energi från vattnet rusar rätt in i mig.
Lisa Petersson, 29 år, är en av Sveriges bästa surfare. Hon ingår sedan 2007 i det svenska landslaget i vågsurf och har representerat Sverige i både EM och VM. Jag träffar Lisa i den lilla surfbyn Taghazout, strax norr om Agadir, där hon arbetar som allt-i-allo på Lapoint surfcamp dit både nybörjare och erfarna kommer för att njuta av vågorna. Ett jobb som tillåter Lisa att surfa dagligen.
Varje morgon är hon ute i vattnet ett par timmar innan det är dags att ordna frukost, därefter följer hon med nybörjarna till stranden, sedan lunch och mer surfing.
- Här i Marocko går jag och lägger mig hutlöst tidigt. Jag brukar vara helt slut på kvällarna.
De dagliga timmarna i vattnet har blekt hennes långa hår och byggt rejäla muskler på överarmarna. Lisa skrattar lite generat när jag imponeras av hennes armar och axlar.
- Många tjejer som prövar surfing får inte till det i början, de saknar den naturliga fysiken. I surf är det mycket maskulina muskler som används - rygg, axlar och bröstmuskler. Vi tjejer behöver lite mer tålamod för att komma igång.
Utskrattade
Lisa är uppvuxen i Eksjö på småländska höglandet, långt från havet och vågorna. Det var under en långresa till Sri Lanka 2001 som hon började surfa tillsammans med pojkvännen och numera fästmannen Nils Bloom. Lisa var då tjugotvå år gammal.
- De andra surfarna höll på att skratta ihjäl sig när de såg oss. Två likbleka svenskar som ville lära oss surfa - och i den åldern.
Lisa och Nils kunde knappt någonting om surfing. De visste inte hur de skulle ligga på brädan, hur de skulle ta vågorna, var fenorna skulle sitta.
- När jag tänker efter var jag så himla dum många gånger. För att ta mig ut till ett bryt paddlade jag rätt igenom vågorna istället för runt. Det tog mycket längre tid än vad det skulle ta idag.
De var ute i vattnet varje dag och efter ett par veckor tog Lisa sin första våg. Hon hoppade upp på brädan och åkte nedför den blanka vattenväggen - en riktig take off på surfspråk.
- Jag kände mig som King of the World. Hallå - var det någon som såg vad jag gjorde?, ville jag ropa. Det var en total lyckokänsla.
I den stunden var Lisa fast för surfing. Hon snappade upp tips från andra surfare och surfmagasin om teknik, utrustning och surfplatser. Hon blev hobby- meterolog för att förstå hur havet fungerar, hur väder och vind skapar vågor.
Vantar och luva
Lisa och Nils anpassade sin livsstil efter det nya intresset. De arbetade säsongsvis på hotell och restauranger i Norge för att samla pengar till surfresor till Indonesien, Australien och Sri Lanka. Men att jobba intensivt i perioder och drömma om nästa resa blev jobbigt i längden och de ville få in surfingen i vardagslivet. 2006 flyttade Lisa och Nils till Stavanger, en av Norges bästa platser för surfing. Lisa fick arbete som butikschef på Surfcentrum, stadens största surfbutik och Nils arbetade som kock. De blev några av Stavangers mest aktiva surfare. Under vintern steg de upp före soluppgången, skrapade isen från bilrutan och gav sig av. De kunde bila upp till två timmar för att komma till de bästa vågorna den dagen.
- Vissa blir attraherade av surfing på grund av den läckra kulturen - brunbrända kroppar och beach-häng. I Norge finns ingen glamour, där är man likblek med blåfrusna läppar och iskalla tår. Men du får surfen, bara det. Dagens våg.
Lisa fick använda en sju millimeter tjock herrdräkt, på den tiden fanns ännu inte så tjocka dräkter för tjejer. Och vantar. Och luva.
- Jag kände mig som en Michelingubbe när jag paddlade ut i vattnet, men jag vande mig. Man blir stark som en oxe av den tjocka dräkten, det är som att paddla med gummiband runt armar och axlar.
Underdog
2007 blev Lisa uppringd av Binge Eliasson, kapten för svenska landslaget i vågsurf. Han hade hört talas om den duktiga svenska surftjejen och undrade om hon ville vara med i EM.
- Min första tanke var "Sä bra är inte jag att jag kan vara med i landslaget" - men sedan insåg jag att jag kunde se det på samma sätt som många andra i landslaget. Vi åker inte till EM för att satsa pö att vinna, utan för att få erfarenheten och upplevelsen.
Sverige är en riktig underdog i surfvärlden, en liten nation där landslagets pengar räcker till transport och startavgifter - inte mycket mer. De stora surfnationerna som USA och Australien spelar i en helt annan liga med sponsorpengar och coacher som skräddarsyr surfarnas träning.
- De ligger så långt före oss - det är otroligt att se dem surfa. Även tjejerna hoppar och gör 360 (vänder ett helt varv runt i luften).
Lisas första tävling var EM i Frankrike 2007. Hon kom på sjuttonde plats av trettiofyra deltagare och var otroligt nöjd. Året därpå tävlade hon i världsmästerskapen i Portugal och nu förbereder hon sig för årets EM och VM.
- När det är tävling sitter du tillsammans med tre andra tjejer i vattnet. Du har tjugo minuter på dig att visa vad du kan - du ska ta de bästa vågorna och surfa bättre än du egentligen förmår.
Tävlingarna har betytt mycket för Lisas utveckling, de kräver ett helt annat fokus än då hon surfade för skojs skull - alla vågor är viktiga och numera försöker hon testa någonting nytt varje våg: en ny sväng, en snabbare rörelse.
Efter två och ett halvt år i Stavanger, lämnade Lisa och Nils lägenhet, bil, fast jobb och soffa i Norge. Längtan efter stora vågor och varmare klimat blev för stark. De fick jobb på surfläger i Portugal och därefter Marocko. Här i Taghazot slutar säsongen i april, då far Lisa och Nils tillbaka till Norge för att arbeta på hotell och spara pengar till sitt drömprojekt - ett eget surfläger i Portugal.
Vatten är även frilansjournalisten Karin Sundströms främsta element Hon skriver om äventyrliga resor på stormande hav och snötäckta berg.
”Det gäller att älska medan vi kan och bli älskade medan vi kan älskas”
(Ur Leva nr 5/07)
När Ida förlorade sin mamma blev sorgen tung att bära.
Tre år senare har hon kommit en bra bit på vägen. Hon har
gett ut en minnesbok för att hjälpa fler att hantera sorgen.
av Jacob Härnqvist
Ida Gamborg Nielsen är urtypen för en handlingskraftig och företagsam
kvinna. Trots att hon bara är 25 år har hon ett förflutet
som fotomodell, fullbordad projektledarutbildning från Kaospiloterna
i Danmark och numera egen företagare som karriärcoach. Det är
lätt att föreställa sig Idas liv som en rad framgångar
staplade på varandra.
Men så enkelt är det inte. De senaste åren har Ida varit
med om något av det jobbigaste som kan hända en människa –
att förlora en nära anhörig. Hennes egen mamma dog under 2004.
– Det var cancer och det gick oerhört snabbt. Hon och pappa fick
beskedet tre veckor innan hon dog. Jag fick veta det en vecka innan.
Förlusten var naturligtvis förödande, och inte oväntat
kändes sorgearbetet övermäktigt.
– När hon dog var det som om jag rörde mig i slow motion medan
resten av tillvaron gick i normal hastighet. Jag kände mig helt förlamad
och saker och ting förlorade sin betydelse. Saker som var viktiga förut
blev bagateller.
Att ta itu med sorgen var naturligtvis inte lätt. För var börjar
man? En av Idas grannar kom med ett tips som skulle visa sig avgörande:
att skriva ner alla minnen hon hade av sin mamma. Tanken visade sig förvisso
ohanterlig. Ida hade alldeles för många minnen och visste inte
hur hon skulle sortera dem. Men just denna upptäckt ledde in Ida på
ett annat spår.
– Jag började intressera mig för sorgeprocessen och studerade
bland annat hur folk reagerat under tsunamikatastrofen 2004. Många anhöriga
trängde undan sorgen istället för att hantera den. De visste
inte heller hur de skulle hantera situationen. Och det var inte konstigt,
eftersom det inte fanns någon konkret vägledning. Så jag
bestämde mig för att göra den första konkreta boken om
sorgehantering.
M eningen med boken är att hjälpa den drabbade att behålla
minnet av sin avlidne.
– Det är inte bara en minnesbok, utan ett rent praktiskt sätt
att bearbeta sorgen. Man har ju dubbel sorg när man förlorat någon.
Först förlorar man den anhörige, och sedan förtränger
man minnena man har kvar. Det är viktigt att bearbeta den processen för
att inte förlora de minnena för alltid.
Hon berättar att många föräldrar som ligger för
döden mest av allt är rädda för att bli bortglömda,
och barnen i sin tur, är allra mest rädda för att tappa bort
minnena av sina föräldrar. Så Ida ville göra en bok som
gör det lättare att behålla minnena och strukturera upp dem.
En bok där man kan anteckna vad man brukade prata om, bråka om,
hur man sade god natt och så vidare. Om den anhörige dog i ett
sjukdomsförlopp kan man skriva ner hur det gestaltade sig och vad man
lärde sig under tiden. Boken tipsar också om hur man kan göra
en första-hjälpen-låda att ta fram när det blir för
jobbigt.
Eftersom ida samtidigt höll på att avsluta Kaospilotutbildningen
lät hon boken också bli hennes avgångsprojekt där. Boken
producerades på rekordtid. Idas examen från Kaospiloterna var
i september, och hon kom på idén till boken i februari.
– När jag bestämt mig för att verkligen göra boken
insåg jag att allt hängde på att skapa ett starkt team, för
jag kunde ju inte göra allt själv. Jag tänkte att Rädda
Barnen vore en lämplig samarbetspartner. De hade nämligen jobbat
mycket med sorgeprocesserna efter tsunamikatastrofen.
Första steget blev att kontakta ett antal duktiga psykologer, illustratörer
och författare. Flera av dem var kända, som till exempel Ulf Stark,
Barbro Lindgren och Kati Falk. Rädda Barnen tackade ja till boken den
17 mars, på Idas födelsedag. Boken blev klar till Bok & Biblioteksmässan
i Göteborg förra året och fick ett strålande mottagande.
Nu arbetar Ida för en internationell lansering, med början i övriga
Norden.
Nu har det gått tre år sedan Idas mamma gick bort. Hur mår
Ida nu? Och vilken hjälp har hon själv haft av boken?
– När jag gjorde boken distanserade jag mig eftersom jag ville
göra en bok som kunde vara till nytta för andra. Det skulle inte
bli en minnesbok om min egen mamma först och främst. Men när
jag sedan började fylla i den själv smög sig sorgen på.
Boken har hjälpt henne att gå igenom minnena av mamma, både
som frisk och sjuk, liksom minnena från begravningen. Hon tycker också
att boken lärt henne att ta till vara på alla de positiva saker
hon lärt sig av allt detta. Att hon genomgått en förändring
är hon övertygad om.
– Mammas död har gjort mig vuxen. Livet känns inte lika bekymmersfritt
som innan hon lämnade oss. Döden har skapat en närvaro i mitt
liv som får mig att handla mycket mer aktivt.
Hon är mycket medveten om att livet är här och nu. Hon vill
inte vänta med att ta på finklänningen, skjuta upp den där
resan eller vänta med att säga att vi älskar de vi älskar.
– Varför vänta? Varför inte leva idag och göra de
saker vi kan och vill? Det gäller att älska medan vi kan och bli
älskade medan vi kan älskas. För vi vet inte hur länge
vi är här.
Jacob Härnqvist är frilansjournalist.
Tänk dig lycklig – så kan tankar styra känslorna
Av Viveka Ljungström / Leva
| Tankarna styr mer än vi tror, både känslor
och |
 |
Men hur mycket du än handlar och agerar hjälper det inte om du inte verkligen tror på att det du vill kommer att gå i uppfyllelse. Genom att göra dig medveten om dina tankar och motiv kan du upptäcka vilka krafter inom dig som arbetar för, respektive mot, det du vill uppnå.
– Om du drömmer om ett hus i skärgården men hela tiden har en röst som säger att det är för dyrt eller för svårt, då kommer du troligen aldrig dit, säger Lisa Fabre.
Den här övningen kan hjälpa dig att få syn på vilka tankar som styr dig. Negativa sinnestämningar beror nästan alltid på negativa tankemönster. Får du syn på de föreställningar som ligger bakom dina tankar kommer du att bättre förstå varför du mår som du mår.
|
|