Jo, just det.. vi var där att Santusa precis berättat att aymaras spärrat av vägen mellan Patacamaya och La Paz. Först är det som om min hjärna inte vill ta in informationen. Som att ordet "blockade" liksom inte finns.. Förmiddagen har vi ägnat oss åt att studera hur Santusa och Marisol tillagat lamahuvudsoppa. Det är ett projekt att få till en soppa på lamahuvud må jag säga. Projektet innefattar både armstyrka, vass kniv, skicklighet och en stor yxa. När soppan serveras toppad med lamahjärna klarar varken jag eller Maja av att ta emot den. Vi äter soppspad med papa - potatis och de andra får avnjuta resten av soppfrukosten, som intas vid elvatiden.

Nå... information om blockad. Vi försöker fråga varför? Men Santusa bara rycker på axlarna. Alltid är det blockad för någonting i Bolivia. Vägarna spärras av och det är stopp och stopp och åter stopp. Hon orkar inte bry sig om varför.

När paniken har infunnit sig och jag börjar fundera på om vi kommer att komma fram till La Paz för att kunna flyga vidare till Peru respektive Sverige på onsdag, då säger Santusa lugnt:

- Men det kan nog fungera om vi tar en taxi fram till blockaden, sen går vi genom den och sen kanske ni hittar en taxi på andra sidan som kan ta er till La Paz...

Vi är snabba på att haka på. Nog för att det känns lite läskigt - kommer de att släppa igenom oss genom avspärrningarna, eller kommer det att bli bråk? Jag har sett bilderna på TV när polisen tar sig an en demonstrant, fem poliser på en person.. mycket våld. Inte kul att se. Eller att komma ihåg.

Men allt går som geschvint. Efter ett antal kilometrar stannar taxin där kön av bussar, långtradare och bilar börjar. Den är inte oändligt lång, där framme skymtar aymaraindianerna, det är mest en mänsklig avspärring. Stenarna över vägen är bara som en markering. Det är människorna som stoppar de stora långtradarna.

Santusa drar Majas stora resväska. Jag och Maja turas om att dra min. Den ska bara på soptippen när jag kommer hem säger jag. Vilken fullständigt hopplös, vinglig, tung väska att dra på Bolivias i någon mån asfalterade vägar! Vad tänkte de egentligen på när de tillverkade den?

Vi känner av höjdsjukan och syrebristen och orkar inte gå många metrar innan vi får bytas om med väskan, Santusa knallar på och vänder sig om och ser ut som hon undrar vad de där gringasarna håller på med...

De tittar på oss, alla aymaraindianerna där vi kommer släpande och stånkande förbi dem. De ser också undrande ut, men låter oss passera utan protester. På andra sidan är kön utav långtradare oändlig. Vi ser inte slutet. Och vi funderar på det där om att Santusa tänkte sig att vi skulle hitta en taxi - vad skulle en taxi göra här ute på vischan, tio mil från La Paz? Plötsligt står där en man vid en lastbil med öppet flak och erbjuder oss att få följa med till La Paz för fem bolivianos stycket. Absolut säger jag, om vi får sitta i hytten. Santusa säger att det är bäst att vi följer med. Men när vi ska gå ombord visar det sig att det inte finns någon plats i hytten, utan vi hänvisas till det öppna lastbilsflaket. Tio mil i gassande sol på 4000 meters höjd på ett öppet lastbilsflak? Jag vill protestera, men inser att det nog kanske inte finns så många fler möjligheter.

Vi säger snabbt hej till Santusa och hivar oss upp på flaket. Vi delar resan med två aymarakvinnor som gömmer sig under en stor färggrann filt och fyra karlar. Och så skumpar vi fram över prärien. Vi blir dammiga så det förslår, har ibland svårt att andas för all torr jord som virvlar runt. Men fram kommer vi tillslut.

Ni skulle ha sett receptionistens min när vi kom in på det femstjärniga hotellet totalt genomblåsta, urtrötta och sååå skitiga. Den var värd hela resan.. O av någon underlig anledning slängde de inte ut oss, utan försökte låsas som om vi såg ut som vanliga gäster och höll god min efter den första chocken.

Mmmmm, vi NJÖT duschen och rena lakan. Och sen fick vi säga farväl till varandra. Projektet är "slut" för denna gång. Maja flög hem till Sverige igår och själv har jag landat i Lima för vidare färd ut i Amazonas djungler..

Hej för den här gången...

Den stora händelsen för mig vid våra årliga besök hos en kvinna är djupintervjun. Då ska jag äntligen få frossa i frågor, hur många som helst och hur lääänge som helst. Och fråga om och fråga vidare och få veta ALLT. Nå, ja, så är det ju inte riktigt. Alla frågor besvaras inte. Och bra är väl det. Vi är noga med att betona i början av intervjun att de bara ska svara på det de vill svara på.

Efter Turco stannar vi på hotell i Oruro och vilar upp oss i tre hela dagar. Vi är i dåligt skick. Höjdsjukan har kompletterats med lite mera matförgiftning, så vi tränar oss på att vila och låta kroppen läkas i lugn och ro.

Och länge har jag önskat att en tolk ska trilla ner i mitt knä. Jag - eller snarare vi - eller snarare mest Maja - har gjort ansatser för att tolken ifråga ska uppenbara sig. Vi har mejlat svenska ambassaden i La Paz och bett om hjälp, men inte fått något positivt svar trots flera påstötningar. Så när dagen S - som i Söndagen den 27 november, eller kanske snarare Santusaintervjun - närmar sig står vi där utan tolk.

Intressant. Har inte intervjuat någon på ett annat språk tidigare som jag inte kan, utan tolk. Vad göra? Vi skriver in frågorna i google, använder deras översättningsprogram och får så fram 13 sidor med frågor. Och så mycket spanska har jag lärt mig att jag när jag ser den svenska frågan ganska ofta kan förstå den på spanska. Men ni vet ju hur google och dess översättning är - det kan ju bli fel utav bara helsike, så jag får hjälp av min kära vän

Eva Susanne hemma i Roslags Näsby som är en fena på spanska. Hon kollar igenom och korrigerar frågorna i ett nafs, för nu börjar det bli bråttom.

Ja, inte blir intervjun som jag skulle vilja, inte min önskesituation precis. Santusa sitter i husets enda tvåsitsiga soffa tillsammans med 14-åriga dottern Marisol, som läser frågorna, Santusa svarar och Marisol skriver. Själv sitter jag på det hårda armstödet till höger om Santusa.  I sängen ligger Teodoro, Santusas käraste (fast hon inte erkänner det, säger att de bara är arbetskompisar - det är han som är långtradarchauffören) och lyssnar. Han är ordentligt bakfull efter gårdagens dans långt bort på vischan. Och så då Abigail 2,5 år som skriker och vill upp i mammas famn och river bland pappren och hoppar på pappret på golvet som jag tänkt skulle bli Santusas livslinje..

Nå, vi kommer igenom de 13 sidorna. Marisol stånkar ibland, och då ger vi henne ett glas med läsk, och så fortsätter vi. Det tar faktiskt inte mer än en timme. Mina djupintervjuer brukar ta mellan 3-4 timmar, oftast med en natts avbrott för vila. Men när jag inte förstår språket så blir det ju inte så djupgående följdfrågor precis.

Efter intervjun är alla så glada, vi dansar lite på betonggolvet, går ut i den milda kvällsolen ute på gården och bara ÄR. Det är de bra på här i Bolivia.

Efter en natt hemma hos Santusa är det dags för mig och Maja att bege oss på vår sista resa tillsammans innan vi skiljs åt. Projektet är snart avslutat för den här gången. Maja ska flyga hem till Sverige och jag fortsätter till Peru. När vi ska ta bussen till La Paz säger Santusa: Det går inte. Det är blockad. Aymaras har spärrat av vägen mellan Patacamaya och La Paz... Ni kommer ingenstans. Shit, shit, shit. Flyget går på onsdag och här sitter vi, hur ska det gå?

På bilden: Aymaraindianerna blockarar vägen med stenar, men mest med sina egna mänskliga kroppar.

Okidoki. Var var jag någonstans nu då? Jo, vi vaknade utmattade efter en sömnlös natt efter långtradarfärden... Santusa ringde flera gånger under natten och Abigail, 2,5 år, vaknade många gånger och grät efter mamma, som befanns sig antingen på väg till La Paz med lasten, i La Paz eller på väg hem igen.

Vi vaknade av att Santusa ringde och väckte Marisol, 14 år, för att hon skulle börja med morgonbestyren innan mamma kom hem. Marisol sköter verkligen allting, tar hand om Abigail när Santusa är borta, städar, tvättar, lagar mat. Varken hon eller Loyda går i skolan, för Santusa har varit sjuk och opererats för gallan och då blev det inga pengar över till skolgång.

Vi ska fara till Turco, den byn som Santusa bodde i då för elva år sedan när vi besökte henne första gången. Vi vill tillbaka och se hur det är. Då bodde där 1000 människor, det fanns ingen elektricitet, den första toaletten (hål i golvet) hade just byggts och stjärnhimlen var helt outstanding när mörkret sänkte sig över Anderna.

Santusa vill först inte följa med. Hon kanske har för många sorgliga minnen, båda hennes föräldrar, Pedegrina och George, liksom hennes farmor Monifasia dog där i hennes hemby. Men när vi säger att vi vill att hela familjen ska följa med, då vill Santusa fara.

Morgonfbestyren består i att Santusa låser in sig i köket och sätter sig i tvättbaljan och tvättar hela sig. Loyda tvättar håret ute på gården och när det är Abigails tur att tvätta sig illtjuter hon. Inte så underligt, vattnet så här dags på morgonen är isande. På dagen är det runt 25 grader varmt, men nattetid kryper det ner emot noll. Vi äter ris, kött och gurka till frukost ute i solen på gården.

Vi går ut till stora vägen och det blir diskussion om att vi vill åka en stor buss, och Santusa vill ta en minibuss. Vi skakar bestämt på huvudet. Det är alldeles för många dödsolyckor med minibussar inblandade på vägen mellan La Paz och Oruro.  Men Santusa står på sig, vi kommer inte hinna fram i tid till Turcobussen om vi ska vänta in en stor buss. Kompromissen blir en minibuss som ser ny ut.

Färden sedan mellan Oruro och Turco tar tre timmar och är lite skumpig, men det är ingenting emot hur det var i lastbilen, så vi finner oss väl till rätta.

I Turco är det Santusas tre år äldre syster Estephanie som vi gästar. De bor fint. Har betong på halva delen av gården och toaletten är en riktig toalett - med dusch! En vattenbehållare på taket, sol på dagen, och vips har man tom varmvattendusch framåt eftermiddagen. Härligt.

Toaletterna är nya, invånarantalet har fördubblats till 2000 och år 2005 kom elektriciteten till byn. Lamaslakteriet blomstrar, men husen ser ut som vanligt, bruna och grå. Santusa visar oss den nybyggda skolan och berättar stolt att den invigts av Bolivias president.

När mörkret sänker sig kan vi åny avnjuta stjärnhimlen, för även om det finns elektricitet så är den sparsmakad och inte många av gatlysena är på.

Vi stannar inte länge i Turco. Är helt nöjda med en natt. Vi sätter oss på bussen mot Oruro och drömmer om hotellrum med egen säng, lakan och frukost som vi känner igen.

PS. På bilden Santusa och hennes syster Estephanie i systerns kök i Turco. DS.

Javisst ja - jag glömde ju. Det var lite mycket rädsla och skakningar och skräck på den där lastbilsfärden, så jag glömde alldeles bort Sajama... Men nu har jag skrivit av mig och då kommer även det lustfyllda, vackra och glädjerika fram.

Vi passerade ju vulkanen Sajama på vägen över Anderna. Så oerhört mäktig och imponerande är hon att jag alldeles tappade andan... Men jag visste ju inte vad det var jag skådade. Jag fick "googla" på henne och bolla lite med vännen Peter på Gotland för att få fram uppgifter . Sajama är över 6 500 meter hög. Alltså fattar ni - 6 500 meter över havet sträcker hon sig upp mot himlen! Imponerande.

Peter hävdade också bestämt att världens "högsta" fotbollsmatch gått av stapeln där uppe på vulkanen. Nån som kan bekräfta eller dementera? Inte för att jag betvivlar vad han säger - Peter är en stor fotbollsfantast.

Tacksam att jag fått se och uppleva henne.

Glad också.

Ok - var var jag nu då? Jo, vi sitter i taxibilen påväg mot långtradaren... Och chauffören säger att han inte vet vart han ska köra. Tror vi i allafall, vår spanska är ju tyvärr alldeles för sporadisk. Nästa gång SKA jag kunna spanska. Flytande. VI tar fram lappen som Santusa skrev till honom inatt och pekar. Han tittar på den och kör ut ur stan. Lååångt ut ur stan. Vi funderar på om vi är på väg att bli kidnappade, men håller oss ganska lcoola. Efter att ha passerat skylten där det står Bolivia och Peru kommer vi fram till ett långtradarställe. Men där finns bara två långtradare och de ser väldigt mörka och sovandes ut.. Chaffisen ringer och pratar med Santusa, som hänvisar oss längre fram. Också där två stora bilar, men också de kolmörka. Men plötsligt vinkar någon glatt uppe från hytten. Det är chauffören Teodoro och allt känns lugnt igen.

Vi klättrar upp i hytten och installerar oss bakom de två sätena. I det som i vanliga fall är förarens viloplats. Fjädringen har sedan länge sett bättre tider. När vi sätter oss går den i botten, och förblir så under hela resan. Det känns spännande. Tänk att få åka i hytten i en långtradare upp i Anderna på 4000 meters höjd - DET har vi aldrig gjort tidigare.

Vi är trötta och somnar snart med benen hopskrynklade på något sätt, lutandes mot Santusas resväska, Majas kamerautrustning, vår egen packning och en filt här och där. Vi vaknar efter några timmar och får uppleva soluppgång över Anderna.... Mmmmm säger jag bara. Alldeles stilla och magiskt.  Vi har kommit upp flera tusen meter över havet, luften är kylig och klar och vi lindar in oss i några filtar för att hålla värmen. Det är säkert inte mer än fem plusgrader. Vi är hungriga. Vi har två bananer. Vi erbjuder Santusa och Teodoro den ena. Först skakar Santusa på huvudet, de tuggar ju coca, så de behöver inget mer.. Men Teodoro vill ha, så det blir en halv banan var.

Vid åttatiden är det dags för "desayuno", frukost. Vi stannar på ett långtradarställe och dricker the och smörgås med ost. Den traditionella frukosten här innehåller också stekt ägg, men det klarar vi inte.

När vi närmar oss gränsen mellan Chile och Peru är det vägarbete. Och inte vilket som helst, utan de reparerar vägen på en oändligt lång sträcka. Och om vi skumpade fram tidigare i den gamla långtradaren så är det ingenting mot vad vi gör nu. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska hålla i mina bröst för att de inte ska lossna, eller om jag ska hålla i magen, för det känns som om inälvorna ska fullständigt kollapsa i skakningarna. Vi är uppe på 4000 meter och har svårt att andas, mår illa och är yra.

Santusa har sagt att resan ska ta tolv timmar till Patacamaya i Bolivia. Den tar sexton. De sista timmarna är Teodoro så trött att han sitter vid ratten på den 24 ton tunga långtradaren och håller på att somna. Santusa och jag turas om att sjunga och komma med glada tillrop för att hålla honom vaken. Han tuggar intensivt coca och dricker coca cola. Jag är rädd. Jag vill verkligen inte hamna vid sidan av vägen i Anderna i en 24 tons långtradare. I Jag har ingen lust alls att dö just nu...

Såsmåningom piggnar Teodoro till igen och dödsskräcken lägger sig, Och tillslut - verkligen tillslut - är vi framme i Patacamaya. Vi stupar i säng medan Teodoro och Santusa ger sig iväg på dans för att senare på natten köra vidare mot La Paz...

Hmmm... Mycket vatten har runnit under broarna sen sist. Jag har varit utan internet- och telefonkontakt i fyra dygn nästan. Det känns oändligt. Inte för att fyra dygn är så mycket, utan för att det har varit massor av upplevelser. För att inte förvirra totalt tänker jag berätta i kronologisk ordning så att det blir ordning och reda. Sist jag skrev var vi i Arica i Chile på 0 meters höjd över havet och jag qigongade..Mmm... Det var härligt.

Vi kom ju underfund med vad Santusa egetligen handlar med. Hon köper "avlagda" kläder från Amerikat och importerar dem till Bolivia och säljer dem på marknaden där. Att köpa kläderna var i sig en hel procedur. Santusa betalade och satte sig i klädsorteringscentralen och väntade. Och väntade. Och väntade. Efter tre timmar fick hon sitt lass med kläder. Och det var ett redigt lass. Som ni ser på Majas bild blev hon trött av allt sorterande och vilade sig en stund efter någon timme till eller så. Sju stora vagnar med kläder tömdes ut på marken på ett antal lakan och sen splockade Santusa ut det hon ville ha och slängde resten på en skräphög. Det är jumprar och tröjor hon har specialiserat sig på. Mest stickat. När vi varit på Ropa Americana i fem timmar gav jag och Maja upp och lämnade Santusa i sin stora klädhög. Framåt nio var hon klar, då hade hon packat sex stora säckar med kläder för vidare transport till långtradargaraget.

På måndagskvällen fick vi följa med och se lastningen. Lastbilen hade åtta pappersrullar a 3 ton = 24 ton på flaket. Mellan några av rullarna lades Santusas klädsäckar, som såg ganska små och ynkliga ut bredvid pappersrullarna. Arbetet skedde på natten, urtrötta åkte vi hem till hotellet och sov mellan 00 och 03.15 innan vi tog taxi tillbaka till lastbilen och installerade oss för en spännande färd upp i Anderna....

Vi gick på en fiin restaurang på kvällen. Tyckte att vi var värda det efter ha haft dagar när vi bara ätit bröd och cocathe.. Så vi beställde räkor och riktigt njöt och mumsade.. Men det skulle vi inte ha gjort. Det blev akut matförgiftning av det hela. Lite tröttsamt kändes det, när vi äntligen har tagit oss ner från 4000 meter och slipper höjdsjukan. När vi är nere vid kusten i ökenstaden Arica i Chile, på 0 meter - då blir vi magsjuka.. Ja. ack., ja. Varför klaga.

Gårdagen tillbringade vi således på hotellrummet där det var nära till toaletten. Vi hade ju trott att vi skulle fara hem till Santusas by Patacamaya i Bolivia i lördags, men hon framförde samma dag att det var något problem med lastbilen, så frakten blev uppskjuten till måndag kväll klockan tio.. Så vi är alltså kvar här.

På kvällen piggade vi på oss och strosade ner för att äntligen få se Stilla Havet i all dess mäktighet. Vi tänkte på "vår" andra kvinna Mama Toumiti Matangaro Maktia som bor på athollen Manihiki i Stilla Havet. Nog för att Cooköarna är långt bort, men det var ändå "bara" ett hav emellan.

Det hade varit fotbollsmatch och fansen befann sig nere vid vattnet och firade. Ganska högljutt. Solen höll på att gå ner och jag ställde mig vid stranden och gjorde qigong. Det var mäktigt. Det blev stilla i mig. Det enda som fanns var havet, vågorna mot stranden, vinden mot huden och solen som färgades alltmer röd. Jag kände kroppen, hela kroppen, såg mina händer göra de långsamma rörelserna. Dra qi (livsenergi) från Moder Jord och jag kände mig förenad med allt... Mmmm....Tacksam...

 Plötsligt, efter en lååång dag i Chile, hamnar vi mitt i ett karnevalståg på Aricas vackra polerade gågata. Vi står och äter något som vi tror är en rund våffla på pinne, men som vid närmare mumsande visar sig innehålla också en blek, kokt korv, delad i två blitar. Det klarar jag inte, men äter glatt den delen som är våffla.

Karnevalstågets musiker trummar salsatakter och tåget dansar fram. I täten vitklädda tjusiga kvinnliga dansare som det bara lyser av danslycka ur ögonen på. Sen både manliga och kvinnliga dansare, lite mera avancerat. Och så långa, säkert tre meter höga, marionettdockor som gungar fram i tåget och böjer sig ner och lägger sina stora händer runt axlarna på den som står närmast. Barnens ögon stora av förundran och förtjusning.

Det har verkligen varit ett händelserikt dygn. Vi for med Santusa per buss från Patacamaya i Bolivia kl två på torsdagseftermiddagen. Och skumpade fram i bussen i nästan tolv timmar. Vi njöt den karga högplatån som såsmåningom, vid gränsen till Chile, avslöjade den mäktiga vulkanen Sajama, 6 500 meter hög. Sjöns vatten speglade vulkanen och flamingosarna stod lojt i vattnet och lyste ljusrosa i den milda kvällssolen.

Vägen var ett vägarbete långe. Vi hoppade och krängde fram i kolmörkret och jag välsignade att det var så svart ute att jag inte såg hur vägen såg ut och inte heller hur det stupade bredvid oss. Vi skulle ju färdas nedåt 4000 meter.

Väl framme i Arica, mitt i natten, var det ingen som öppnade på det logement som Santusa brukar ta in på. När vi nästa dag fick se det i dagsljus var vi tacksamma att vi inte kom in där. Tog in på ett hotell istället. Och sen fick vi äntligen ett studium i vad Santusa ägnar sig åt. Hon är egen företagare, handelsresande. Hade med sig tio 23 kilossäckar med vetekli och två lådor med alkohol per lastbil från Bolivia. Vid lastplatsen visade det sig att den lilla lastbilen bara rymde tre personer i framsätet. Två fick sitta i det kolsvarta lastutrymmet på veteklisäckarna och skumpa fram.. Gissa vilka? Jag och Maja förstås, det var ju vi som var liksom extra. Jag trodde jag skulle få panik, men Maja ägnade sig åt att smsa med Sven och jag andades och qigongade mentalt, så det gick bra. Jag var mallig när vi kom fram och jag hade klarat det...

Dagens clu var annars vad "Såpa" kunde betyda. Santusa berättade att det var "såpas" som hon skulle hämta och frakta tillbaka till Boliva. Vi hade förskingrat lexikonet och kunde inte förstå något. Såpa - vad betydde det? Kanske tvål, håller hon på och handlar med amerikansk tvål? Låter underligt... Väl framme vid platsen för försäljningen visade det sig att det var "ropa" hon sagt hela tiden - och det betyder kläder. Santusa är handelsresande i begagnade kläder från USA...  Ikväll åker hon hem med lasten och sen ska vi få se hur hennes försäljning ska gå till. Det blir skönt att komma hem till hennes barn som är ensamma när hon är borta. Nog för att Marisol är 14 år och Loyda 12, men ändå... Abigail är bara 2,5 år.. Barnen får bli vuxna tidigt i Bolivia...

Så kommer vi fram till Patacamaya, en stad mitt i ingenstans på Andernas högplatå i Bolivia. Byn är större än Turco, där Santusa bodde förra gången vi sågs, för elva år sedan. Turco hade 3000 invånare, ingen el, och en telefon. När någon ringde så ropade de ut i högtalaren att t ex dona Matilde skulle komma och prata.

Patacamaya har drygt 8000 invånare och hit har strömmen kommit. Annars känns det som en västernstad, Alldeles brunt och grått och lite affärer som ligger utmed den enda vägen som passerar genom byn. Så vackert, hade Santusa sagt. Vackert, och vackert, ja, om vi stannar ett tag kommer vi säkert att hitta det vackra även här. Santusa sätter oss i en taxi och så far vi i några minuter hem till hennes hem. För elva år sedan drömde hon om att ha ett eget hus som hon kunde välkomna oss i. Hon har nu ett hus, om det är eget vet vi inte än. Det består av ett rum med en gasspis, vi kan kalla det kök, men det är också lagerlokal för varorna som hon säljer och köper i Chile och Bolivia. Det andra rummet är sängkammaren och innehåller två breda sängar som familjen delar på.
Marisol, som då var 3,5 år, nu 14, möter oss i dörren och kramar om oss leende. Svårt också att förstå att detta är hon. När vi varit borta känns det som om tiden borde stått stilla och att vi kan komma tillbaka och hon fortfarande är 3,5 år... men det verkar inte fungera så. Inne i sängen ligger Loyda, nu 12 och sover med ett bylte i famnen. Något, eller snarare någon, ligger inlindad i ett helt lager av filtar..

"Det är Abigail. Min dotter. Hon är 2,5 år" säger Santusa stolt. Dottern ifråga sover lugnt vidare och struntar i uppståndelsen som blivit i och med att två gringas plötsligt invaderat huset.

Vi sätter oss i soffan och ger Santusa vår bok "Qvinna i Världen" där hon är en av de sex kvinnorna vi dokumenterat. Hon bläddrar och skrattar när hon ser inledningsbilden på sig med basketbollen. När familjebilden med hennes mamma Pedegrina och pappan George bläddras fram kommer tårarna. "Moerte, morte" säger hon. De är döda..

Vi undrar var hotellet ligger. Var vi ska bo? Santusa skakar på huvudet. Det finns inget hotell. Vi får den ena sängen, och kryper ner utan lakan under sju täcken. Santusa och Abi sätter på sig mössorna och hela deras familj delar på den andra sängen.

Imorrn kommer en ny dag, Santusa säger att hon ska till Chile, och vi hävdar bestämt att vi vill följa med. För vad är det egentligen hon handlar med för varor? Nyfikna är vi....