Vardagen har snurrat på helt ok nu i några veckor, det har hänt en hel del positiva saker men nu börjar det kännas tråkigt igen. Jag är varken uppåt eller neråt utan befinner mig i det stadiet maken och läkaren vill ha mig i, fast är det så här det ska kännas och vara? Är livet inte mer? Just nu är var dag den andre lik, det händer inget utan det bara rullar på.

Som vanligt tänker jag för mycket, vad vill jag, vad ska jag göra? Jag kallar det för 2 veckors syndromet, det knallar på ett tag men sen blir jag uttråkad och jag backar några steg. De senaste dagarna har jag känt mig ledsen och nedstäm och det finns ingen ork i kroppen. Vill helst bara krypa ihop i soffan med täcke och stanna där några dagar. Fast då får jag ångest för det också, jag ställer så höga krav på mig själv hela tiden. Det måste ske något, jag måste visa alla att jag inte bara ligger hemma och rullar på tummarna. Kanske ska jag unna mig det någon dag

Jag hoppas allt är bra med er mina kära läsare, kärlek till er

Här sitter jag och kikar på tangetbordet och vet inte riktigt vad jag ska skriva. Finns mycket inom mig som behöver komma ut men jag skriver ju som bäst när jag mår dåligt. När jag är OK vill jag inte dra upp vissa saker, då sopar jag allt under mattan tyvärr. Det är ju inte bra heller för vissa saker måste ju redas ut för att jag ska kunna gå vidare.

Det är nog även syftet med terapin för mig, göra mig av med allt onödigt i ryggsäcken. Ta bort de saker som hindrar mig att ta mig framåt, de saker dom orsakar ett visst beteende hos mig, som gör att jag fattar vissa beslut. Jag har alltid sett bakåt, ältat och velat haft alla svar. Nu känner jag mig äntligen mogen att gå framåt, jag känner mig starkare och "modigare". Jag är inte lika rädd för vad jag har framför mig. Det kan ju bli roligt på vägen.

Träningen har varit en viktig del den här tiden, min PT har fått mig att riva murarna lite. Jag har vågat prova på saker, jag har pressat mig själv och jag har fått utlopp för mina känslor. Jag hoppas nu jag har orken att hålla i det här med träningen, att jag inte helt plötsligt tappar intresset som jag lätt kan göra.

Nu ska jag förbereda mig inför dagens Zumba, skratta och skaka höfter

Satt och kikade runt på nätet om anhörig stöd och fann då den här artikeln om Agnes, hon berättar om hur det är att växa upp med psykisk sjuk förälder. Kika gärna in och läs hennes berättelse HÄR

Nu beger jag mig in till gymmet och kör mitt program för första gången.

Har tränat några veckor nu och jag känner stor skillnad i mitt mående, jag har en anledning att ta mig ut från hemmet också. Skönt att köra järnet och få utlopp för aggressioner och negativa tankar. Börjar sakta men säkert tycka att det är ok att gå upp på morgonen, längtar till mina träningsdagar. Känns som om allt faller på plats nu med Sömn-Mat-Motion, det hänger liksom ihop.

Nu när jag börjat tränat är jag noggrannare med kosten och äter regelbundet, mycket frukt och grönsaker. Jag blir även trött mot kvällningen så jag somnar utan insomningstablett nu, trött mycket tidigare är jag också. Har ju egentligen inte råd med träningen men jag tror i slutändan att det är värt varenda öre, dyrare att ligga inlagd på sjukhus och det vill jag inte göra om.

Idag träffade jag min PT, han får mig att våga göra saker utan att bry mig om vad andra tycker. Körde boxning idag och det känns fånigt att stå där men folk runtom kring men han peppar så jag glömmer bort allt efter ett tag, Han pressar mig verkligen att ge det yttersta. Synd att jag bara har råd med 3 ggr, så nu har vi en gång kvar bara.

Hoppas ni alla har en underbar helg framför er, all kärlek

Tack snälla ni som ger mig något att  skriva om nu när jag har lite kramp. Ska försöka svara så gott det går, undrar ni något så fråga på bara. Kom ihåg att ingen fråga är för dum eller pinsam, känns det för jobbigt så avstår jag bara att svara.

Hur träffades du och din man?

Vi har alltid vetat vilka vi har varit men han har inte stått på min favorit lista, hade någon sagt i högstadiet att jag skulle vara gift och ha barn  med honom hade jag rymt:). Hur som helst så hamnade vi på samma krog för ca 15 år sedan och något som bara skulle vare en grej för kvällen blev 15 år tillsammans, 10 år som gifta och 3 underbara gemensamma barn. Han var inte alls sån som jag tänkt mig när vi väl började känna varandra och jag insåg att man måste inte ha stans häftigaste killar. Skönt med en kille med både hjärna och hjärta på rätt ställe.

Hur är det att vara 4 barnsmamma?

De senaste åren har det varit jättejobbigt då vi gått igenom så mycket traumatiska händelser, tvillingarna har inte fått den tid dom behövt t.ex. Bara att ha tvillingar är tufft nog, man känner sig otillräcklig hela tiden. Jag känner mig stolt över att vara 4 barnsmamma, låter fint när man säger det. Svaret blir det är tufft men häftigt:.

Hur går det med träningen?

Det går superbra och det är jättekul. Ska träffa min PT idag, vill komma igång på riktigt nu. Få ett eget program att gå efter. Har abstinens på en gång jag inte är där och slarvar med maten direkt då.

Hur kändes det första gången du blev inlagd?

Som en befrielse, varför hade jag inte lagt in mig tidigare när jag mått dåligt.  Jag grät och sov i flera dgr, var så mycket som behövde komma ut. Att vara inlagd är en trygghet. Man träffar likasinnade och man behöver inte prata med varandra man förstår varandra ändå. Det finns stunder jag längtar in dit, just för att vara en i "gänget". Att ta beslutet om inläggning är det bästa jag gjort.

Hoppas svaren är ok annars fråga igen:)

Tack snälla ni som ger mig något att  skriva om nu när jag har lite kramp. Ska försöka svara så gott det går, undrar ni något så fråga på bara. Kom ihåg att ingen fråga är för dum eller pinsam, känns det för jobbigt så avstår jag bara att svara.

Hur träffades du och din man?

Vi har alltid vetat vilka vi har varit men han har inte stått på min favorit lista, hade någon sagt i högstadiet att jag skulle vara gift och ha barn  med honom hade jag rymt:). Hur som helst så hamnade vi på samma krog för ca 15 år sedan och något som bara skulle vare en grej för kvällen blev 15 år tillsammans, 10 år som gifta och 3 underbara gemensamma barn. Han var inte alls sån som jag tänkt mig när vi väl började känna varandra och jag insåg att man måste inte ha stans häftigaste killar. Skönt med en kille med både hjärna och hjärta på rätt ställe.

Hur är det att vara 4 barnsmamma?

De senaste åren har det varit jättejobbigt då vi gått igenom så mycket traumatiska händelser, tvillingarna har inte fått den tid dom behövt t.ex. Bara att ha tvillingar är tufft nog, man känner sig otillräcklig hela tiden. Jag känner mig stolt över att vara 4 barnsmamma, låter fint när man säger det. Svaret blir det är tufft men häftigt:.

Hur går det med träningen?

Det går superbra och det är jättekul. Ska träffa min PT idag, vill komma igång på riktigt nu. Få ett eget program att gå efter. Har abstinens på en gång jag inte är där och slarvar med maten direkt då.

Hur kändes det första gången du blev inlagd?

Som en befrielse, varför hade jag inte lagt in mig tidigare när jag mått dåligt.  Jag grät och sov i flera dgr, var så mycket som behövde komma ut. Att vara inlagd är en trygghet. Man träffar likasinnade och man behöver inte prata med varandra man förstår varandra ändå. Det finns stunder jag längtar in dit, just för att vara en i "gänget". Att ta beslutet om inläggning är det bästa jag gjort.

Hoppas svaren är ok annars fråga igen:)

Tack snälla ni som ger mig något att  skriva om nu när jag har lite kramp. Ska försöka svara så gott det går, undrar ni något så fråga på bara. Kom ihåg att ingen fråga är för dum eller pinsam, känns det för jobbigt så avstår jag bara att svara.

Hur träffades du och din man?

Vi har alltid vetat vilka vi har varit men han har inte stått på min favorit lista, hade någon sagt i högstadiet att jag skulle vara gift och ha barn  med honom hade jag rymt:). Hur som helst så hamnade vi på samma krog för ca 15 år sedan och något som bara skulle vare en grej för kvällen blev 15 år tillsammans, 10 år som gifta och 3 underbara gemensamma barn. Han var inte alls sån som jag tänkt mig när vi väl började känna varandra och jag insåg att man måste inte ha stans häftigaste killar. Skönt med en kille med både hjärna och hjärta på rätt ställe.

Hur är det att vara 4 barnsmamma?

De senaste åren har det varit jättejobbigt då vi gått igenom så mycket traumatiska händelser, tvillingarna har inte fått den tid dom behövt t.ex. Bara att ha tvillingar är tufft nog, man känner sig otillräcklig hela tiden. Jag känner mig stolt över att vara 4 barnsmamma, låter fint när man säger det. Svaret blir det är tufft men häftigt:.

Hur går det med träningen?

Det går superbra och det är jättekul. Ska träffa min PT idag, vill komma igång på riktigt nu. Få ett eget program att gå efter. Har abstinens på en gång jag inte är där och slarvar med maten direkt då.

Hur kändes det första gången du blev inlagd?

Som en befrielse, varför hade jag inte lagt in mig tidigare när jag mått dåligt.  Jag grät och sov i flera dgr, var så mycket som behövde komma ut. Att vara inlagd är en trygghet. Man träffar likasinnade och man behöver inte prata med varandra man förstår varandra ändå. Det finns stunder jag längtar in dit, just för att vara en i "gänget". Att ta beslutet om inläggning är det bästa jag gjort.

Hoppas svaren är ok annars fråga igen:)

Målet med medicinering har ju varit att funnit en jämvikt, nu har det pendlat upp och ner och tippat över några gånger. Det har varit jobbigt både psykiskt och fyskiskt för det tar på hela kroppen att prova sig fram.Det är inte bara att ta en alvedon vid huvudvärk precis. Antingen har jag ju skenat iväg eller så har jag dalat, aldrig där mittemellan.

Fast just nu de senaste dagarna har jag känt en jämvikt, jag orkar mer och jag tycker saker och ting är roliga. Jag har börjar se fram emot saker igen. Det tråkiga är att man måste hålla igen så man inte skenar iväg och gör en massa bara för att man har ork och vilja igen.

Fast så som jag känner nu var det länge sen jag kände, orkar med vardagen och barnen på ett helt annat sätt. Var duktig och orkade med att Agnes tog hem en kompis igår, vi bakade och stod i. Det fick bli mjöligt och kladdig, jag dog inte utav det. Dess värre är jag jättetrött idag men Agnes var jätteglad och nöjd i går så det var värt det. Hoppas nu det håller i sig.

Hualigen, idag står veckohandlingen på schemat. Vad har ni för planer?

I morgon är det dags för mötet med min psykolog och jag hade i hemläxa att fundera på vad jag vill med min "terapi". Det är inte så lätt att svara på faktiskt, jag gav som förslag att jag vill stå på egna ben då kommer en underfråga som vanligt. Vad innebär det och när vet man att jag står på egna ben? Vad är målet med min terapi?

Ni andra där ute som går på samtal av något slag vad är ert mål? Min vardag styrs ganska mycket av saker som hänt i barndom/vuxenlivet, jag vill få jobba bort sån. Jag vill lära känna mig själv, vem är jag? Jag vill våga stå upp för mig själv, våga säga ifrån när saker känns fel. Våga visa vem jag är och stå för vem jag är.

Fast hur förklarar man det för honom? Målet är väl att hitta tillbaka till livet igen, finna tron och hoppet igen. Då kommer han komma med en underfråga det vet jag:).

Nej usch nu snurrar jag och svammlar för mycket;)

Tack för era frågor i inlägget nedanför, svarar senare

Här stiter jag och har skrivkramp, har ingen aning om vad jag ska skriva om. När man är antingen uppåt eller neråt är det lättare att skriva om tankar och känslor. Nu när jag befinner mig i ett mellanläge, där vågen är jämn blir oftast allt bara grått och tråkigt för mig. Det händer just ingenting, tråkigt för mig men både omgivning och läkare tycker det är bra för det är just där jag ska vara.

Fast då känns det ändå som en stor del av mig försvinner, jag har alltid älskat att skriva och få ur mig känslor på det sättet. Jag har alltid varit spontan och impulsiv nu händer det just ingenting, jag bara följer med strömmen. Jag håller mig ovanför ytan och klarar vardagen. Det är väl egentligen målet men vem är jag mitt i det? Jag behöver lite fart, jag behöver lite färger i mitt liv.

Hjälp mig nu, vad vill ni jag ska skriva om?