Leva Tillsammans

Kan man leva som man lär? (ur Leva nr 5/10)

LIVSLÄXA Varför är det så svårt att leva som man lär? Och måste man verkligen kunna det? Vi har träffat Thomas Di Leva och Eva Rusz - framgångsrika förkunnare av kärlek och relationer, som själva kämpar för att leva upp till sina råd.

av Lotta Hellman

Kan man vara emot skattesubventionerad städhjälp och samtidigt utnyttja tjänsten? Våren har präglats av olika debatter på temat "leva som man lär". Vi har blivit upprörda över hur styrelseordförande i ideella hjälporganisationer själva lyfter höga arvoden. En hel värld har förfasat sig över hur helyllekillen Tiger Woods var en annan. Diskussionerna pendlar mellan vårt omättliga behov av det perfekta, felfria och sunda reaktioner kring bedräglig dubbelmoral.
För det är inte helt enkelt att leva som man lär. Det har historien visat gång på gång. Den välkända inredaren som predikar färgrika interiörer, alltmedan hans eget hem går i vitt. Eller hälsoprofilen som svimmar av undernäring. Viktikonen som dör tjock.
Så mycket enklare att tycka, så mycket svårare att göra. Eller hur viktigt är det att våra förebilder lever som de lär? Måste terapeuten själv ha klarat av sina egna bekymmer innan den tar hand om andras? Hur klarar vi själva av att leva upp till allt det vi föresatt oss? Vi har träffat två kända personer, en man och kvinna med helt olika utgångspunkter men med det gemensamt att båda är kända förkunnare om kärlek och relationer.
Thomas Di Leva är med musik och ord riksprofet i kärlek.
Eva Rusz är Sveriges första relationsexpert som varje dag ger goda råd i kvällspressen. Rollen som rådgivare och budbärare är inte lätt. Det är provocerande med någon som tror sig veta. Samtidigt som vi gärna vill ha råd och svar från skinande auktoriteter, letar många av oss efter revor i rustningen. Både Eva och Thomas är ivrigt om_debatterade på nätet, men vi går till källan med frågan "Lever du som du lär?"

"MAN FÅR VARA NÖJD OM MAN KLARAR DET TILL 60-70 PROCENT"

KÄRLEKSPROFET Thomas Di Levas gloria har halkat på sned. Men kärleksprofeten citerar Buddha om att även solen har sina fläckar och menar att smärtsamma erfarenheter alltid leder till utveckling.

Skivbolaget vakade över Di Levas nya skiva Lovestar som en guldklimp innan den släpptes. Sedan i höstas har den varit inlåst som på Fort Knox. Jag får lyssna i ett slutet rum och receptionen är noga med att jag lämnar tillbaka den när jag är klar. Kvällspressen må såga den, men jag tycker den är bra. En coverplatta kring 80-tals hits med Di Levas budskap - som alltid - kärlek och kosmisk harmoni till alla. The winner takes it all, sjunger Thomas med smärta i stämman på skivans sista spår. Skivbolaget arbetar för att Lovestar ska bli en storsäljare för Sveriges kärleksapostel nummer ett.
- Att vara kärleksprofet är inte lätt. Det gör att jag blir extra nagelfaren och hårdare bemött. Det finns många som är cyniska till den som pratar om hjärtats dröm. Det är så lätt att vara sarkastisk och riva sönder. Men då blir det bara ännu viktigare att föra fram kärleksbudskapet. Jag kan inget annat. Det är mitt karma som jag måste leva ut tills det är klart, säger Thomas. Han har precis genomlevt sitt livs absolut tuffaste period som nästan golvade honom. Kärleksglorian hamnade på sned och ett varumärke hamnade i gungning när han blev rubrikstoff, utpekad som kvinnomisshandlare. Ett ärende som snabbt blev nedlagt.
- Jag blev falskt anklagad. Det var väldigt kränkande och förnedrande.
Han pendlar mellan bestämdhet och att vara påtagligt berörd.
- Man kan ta ifrån mig saker, min värdighet, men aldrig min själ och ande.
Det är den han håller sig till när marken gungar och ryktet viskar "vaddå, leva som han lär?" Han medger att han var rädd för att möta publiken de första spelningarna efter mediadrevet. -_Jag försökte verkligen möta ögonen, men jag såg inget dömande.
Efter att under lång tid bara kunnat ta en halv dag i taget, tröstat sig med släkt och vänner, rest och mediterat, är han nu redo att ta tag i skivan och skriva klart sin bok om kärlek.
-_Det är vår brist på tillit och tro som gör att vi har så svårt med kärlek.
Och han själv?
-_Ingen är 100-procentig, man får vara nöjd om man klarar det till 60-70 procent.
Till och med Buddha sa att även solen har sina fläckar, säger Thomas och pratar om det egna ansvaret.
- Jag blev kraftlös och fick perspektiv på mig själv och livet, såg delar som annars varit svåra att se. Jag borde brutit relationen i tid, men jag förmådde inte. Jag var alltför diplomatisk, för länge. Men aldrig mer.
Och nu tillsammans med ny flickvän säger han;
-_Jag lärde mig att kärleken överlever allting.
Så tilltufsad, men tillbaka till sitt karma, musiken och nya skivan. Intäkterna från singeln Another day in paradise går till Haiti i samarbete med Röda Korset.
Det är ödets ironi att den organisationen också hamnat i blåsväder kring sin trovärdighet. Att leva som man lär, inte helt lätt.
Sedan ger han en klassisk Di Leva-replik, som man kan grubbla kring länge.
-_Det handlar om vad man lär. Om den filosofin man står för innebär att det enda som är statiskt är förändringen, att man ständigt lär nytt, då kan allting vara en möjlighet. Vi är alla fullkomliga, perfekta, men universum rör sig hela tiden, expanderar. Smärtsamma saker händer, men leder alltid till utveckling.

"JAG SPELAR INTE GUD"

ERFARENHET "Tänk om jag hade haft min bok om relationskoderna, då kanske jag fått alla mina barn med samma man." Det säger Eva Rusz om att leva som man lär.

En rovfågel landar dramatiskt på Eva Rusz balkong. Vi står som förhäxade. Mitt i Stockholms innerstad, en livs levande havsörn breder ut sina vingar. Det känns lite symboliskt eftersom det var just fågelliv som tände Eva att skriva Relationskoderna. I boken använder hon djurbeteenden som metaforer för att ge oss koderna till hur vi inte bara ska ge upp relationer, utan fortsätta kämpa.
En del har reagerat på att hon förut predikat "skilj dig" och nu säger "håll ut!".
- Men det är inte sant, jag har faktiskt hela tiden sagt både och. Men varje ny bok ger ny kunskap. Vem vet, kanske jag i nästa bok åter igen framhåller skilsmässan, säger Eva halvt på skämt, halvt på allvar.
I början av 2000-talet utnämndes hon av Aftonbladet till Sveriges första relationsexpert. Hon är välutbildad, välmeriterad, mån om att bygga sina kunskaper på vetenskap och empiriska studier.
- Jag gifte mig första gången när jag var 21 år, visste ingenting, hade absolut inga kunskaper om relationer. Jag har haft en massa dåliga relationer, men mitt arbete har utvecklat och lärt mig. Tänk om jag då hade haft min bok om relationskoderna, då kanske jag fått alla mina barn med samma man.
Tre barn med olika män, nio år som ensamstående förälder och så nu omgift med sin senaste make.
- Jag har haft för bråttom i mitt liv. Överhuvudtaget skiljer vi oss för snabbt. Vi ger upp, istället för att fortsätta att kämpa tillsammans.
Hennes böcker vittnar om en livsresa, hon gjorde succˇ med Den ultimata singelboken, som gav handfasta råd till hur man träffar en partner. Men sedan dök nya komplikationer upp och gav boken Är du gift med en psykopat? tätt följd av Varför väljer jag alltid fel partner?
Eva har också alltid gett råd i kvällstidningarna och tv. En inte alltid helt lätt roll. När bloggerskan Katrin Zytomierska gick ut och sa att hon skulle bli en hård förälder som slog sitt barn, rasade Eva och menade att sociala myndigheter borde kopplas in. Det blev ett herrans liv med svallvågor av hat på nätet. - Det är offentlighetens pris. Jag får heta "pissråtta", "bitter medelålders", men jag bygger mina åsikter på evidens. Jag spelar inte Gud. Man vet att anknytning är viktig för ett litet barn och jag måste säga ifrån när en känd person sprider dumheter.
Det är också många som beskyller Eva för att predika en hemmafrutillvaro.
- Jag tycker bara att det är bäst för det nyfödda barnet att mamma är hemma första åren. Jag är inte heller, som en del påstår, någon anhängare av att man ska stanna kvar i en dålig relation. Det viktigaste är att kunna uttrycka sina behov. 99 procent av alla relationsproblem handlar om att kärnbehoven inte är tillgodosedda.
Det är också det som hon själv lärt efter år av forskning och rådgivning.
- Jag har blivit bättre på att säga vad det är jag behöver i en relation. Idag kan jag lättare hantera mitt temperament och klara konflikter. Och sedan har jag väl förstått att det inte finns någon drömman, säger Eva och skrattar.
Hon kan stryka under att relationer inte är lätt, utan något ständigt föränderligt.
- Den moderna människan kommunicerar via datorer, kommer snart att kunna ha cybersex. Relationskraven måste hela tiden omvärderas, äktenskapsformen omprövas. Det blir allt mer naturligt att flera relationer omsätts under ett liv.
Eva funderar också på nya vägar. Skalvet på Haiti fick henne att börja fundera kring FNs kommissonärsuppdrag. Eller så flyttar hon till Aruba i Västindien för att bara vara, skriva. Men mannen då?
- Det är inte lätt att kombinera sin självständighet med familjeliv. Ju äldre jag blir desto viktigare blir relationen till mig själv. Kanske särbo är den bästa modellen. Att ha separata liv och ändå vara tillsammans. Jag ser alltfler väninnor välja och uppskatta denna form.
Så vem vet, kanske singelråd, välja felvarningar och hålla ut-koder till slut landar i en särbo-bok.


Fängelset blev Anettes och dotterns räddning (ur Leva nr 3/10)

 NY CHANS Anette gick ner sig så totalt i narkotikamissbruk att hon till slut inte kände igen sin egen dotter. När hon för andra gången hamnade i fängelse var Sofia 14 år. "Det var under fängelsevistelsen vi lärde känna varandra", säger Anette idag.
Av Jacob Härnqvist Foto Joi Grinde

Att träffa Anette, 40, och Sofia, 23, är som att möta vilken mor och dotter som helst. De pratar, skrattar och kramas och verkar trivas bra ihop. För en utomstående ser det ut som om relationen alltid varit så här intim och rak. Men inget kunde vara längre från sanningen. Under första halvan av Sofias liv hade mor och dotter en haltande kontakt. Något som berodde på att Anette var narkoman och helt enkelt inte klarade av sitt liv.
- Jag fick Sofia när jag var arton år gammal. När hon var sex månader började jag använda amfetamin. Först som en festdrog, men sedan tog knarket över mer och mer. Jag kom in i narkomankretsar och lämnade Sofia ensam hemma på nätterna medan jag var ute och jagade droger, förklarar Anette.

Jagade droger. Gjorde inbrott. Hamnade i häktet. Samtidigt som hon försökte sköta fasaden utåt, vilket förstås inte höll i längden. Det var som en tidsinställd bomb.
- Utåt lyckades jag upprätthålla en ganska normal bild. Folk märkte att jag uppförde mig konstigt men ingen misstänkte att jag knarkade. Men när Sofia var sju år hade jag börjat injicera heroin och hela livet höll på att rasa. Jag ringde min bror och bad honom hämta Sofia, och han kom på tio minuter.

Utan dottern rasade allt
Livet gick utför i rask takt för Anette. Hon var långt efter med hyran, hade högar med obetalda räkningar och var hårt sliten av att jaga knark om nätterna.
- Allt blev bara värre när jag lämnade bort Sofia, då hade jag ingen att hålla uppe fasaden för längre. Jag började sälja knark i mängder, bo på offentliga toaletter och totalt tappa greppet. Jag träffade Sofia emellanåt, men det var ingen bra kontakt. En gång såg vi Fucking Åmål ihop och jag satt och somnade hela tiden. Sofia försökte knuffa till mig och få mig att se filmen, men jag kunde bara inte hålla mig vaken, jag var så otroligt trött.

Sedan åkte hon i fängelset för första gången. Sex månader för misshandel.
- Jag var livrädd när jag blev intagen, men höll masken. Och fängelset förändrade ingenting den gången, jag gick på knark som vanligt och väntade bara på att få komma ut.
För Sofia innebar fängelsestraffet blandade känslor.
- Jag var alltid orolig över var mamma befann sig och hur hon mådde. Så när hon hamnade i fängelse första gången var det skönt att veta var hon var någonstans. Fast samtidigt var jag rädd, för jag visste ingenting om fängelser och ingen förklarade hur det verkligen fungerade. Jag trodde att hon skulle hänga i kedjor och leva på vatten och bröd.

Efter den första fängelsevistelsen fortsatte kontakten mellan mor och dotter att vara på sin höjd sporadisk. Anette ringde till Sofia någon gång i månaden. Men särskilt nära var de fortfarande inte. Det verkliga lågvattenmärket kom en dag när Sofia var tolv år gammal. Anette skäms tydligt när hon berättar.
- Jag gick på stan med en kompis och såg en tjej med häftig frisyr. Jag pekade på henne och sa till min kompis att det såg coolt ut med blått hår. Det jag inte visste var att det var Sofia, min egen dotter, som jag pekade på.

Osannolik vändning
Missbruket och knarkandet fortsatte, och Anette tillbringade hela dygnet med att sälja, köpa och injicera knark. Att hennes livsstil skulle ändra sig verkade högst osannolikt. Tills polisen knackade på, en dag för tio år sedan. En livsavgörande händelse för Anette.
- Jag var på väg rakt mot döden. Jag hade definitivt inte levt idag om inte polisen tagit mig den där gången. Jag var så nerknarkad att det tog elva dagar innan de ens kunde duscha mig i häktet. Så sjuk blev jag när knarket gick ur kroppen.

Domen den här gången blev fjorton månaders fängelse för grovt narkotikabrott. Även den här gången svarade Anettes familj med att andas ut.
- För dem var det en lättnad att jag åkte fast. Enda problemet var strafflängden. Bara fjorton månader, sa de med tydlig besvikelse. De tyckte det var jätteskönt att jag satt i fängelse igen och hade hoppats på mycket längre tid.

Fick hjälp till rehabilitering
Den här fängelsevistelsen innebar dock en stor skillnad mot den förra. Anette fick nämligen råd och tips om rehabilitering.
- Jag fick en jättebra kontaktperson som hjälpte mig hitta ett bra behandlingshem. Hon såg också till att jag fick besök av min bror och Sofia. På anstalten fanns dessutom en övernattningslägenhet där Sofia sov över två hela helger. Redan innan hon sov över första gången hade jag bestämt mig för att bli helt drogfri och vara helt ärlig mot mig själv och min omgivning om mina problem. Så jag berättade allt som hänt och Sofia tog det väldigt fint. Den där övernattningslägenheten var fantastisk, det var vändpunkten för vår relation. Det var där vi började lära känna varandra.

Efter den första helgen i lägenheten ringde Anette till brodern och Sofia varje kväll och upprätthöll kontakten. När Anette påbörjade sin behandling besökte Sofia henne varje helg på behandlingshemmet. Efter avtjänat straff fick Anette en egen lägenhet i stan. Och Sofia flyttade hem till henne.
- Inte för att jag bad henne, för det vågade jag inte. Hon valde det själv. Hon valde mig som mamma. Det var verkligen skithäftigt, det tycker jag fortfarande. Men relationen var förstås inte given från början. Vi pratade länge förbi varandra och undvek alla svåra ämnen. Jag var rädd att Sofia skulle lämna mig och hon var rädd att jag skulle börja knarka igen.
- Vändpunkten kom när jag ville åka till Köpenhamn men inte fick för mamma. Då hade vi ett riktigt bråk, och efter det har vi faktiskt varit öppna och raka med det mesta, säger Sofia.

Idag bor Sofia tillfälligt i Anettes hus medan Sofias boende genomgår renovering. Men det är inte bara Anette och Sofia som bor i huset.
- En dag för ett år sedan tog Sofia mig åt sidan och ville visa något. Jag märkte på henne att det var något speciellt, och det kan man ju lugnt säga. Det var ett graviditetstest. Så nu är vi tre personer som bor här. Och vi har det verkligen bra ihop. Vi handlar, leker, gör utflykter. Mycket av det jag missade med Sofia kan jag dessutom ta igen med hennes lilla dotter.

Av allt som Anette lärt sig av sin långa resa är två saker extra tydliga, menar hon. - Jag har knarkat bort halva mitt eget liv och stora delar av Sofias uppväxt. Det kan jag inte ändra på, men jag kan arbeta konstruktivt här och nu. Och jag är inte det minsta bitter över att ha suttit i fängelse den där sista gången. Jag är glad att straffet var långt. Hade jag inte åkt fast den gången hade jag varit död idag.

Vägar tillbaka till en bättre relation


Det är aldrig omöjligt att återbygga en relation till en missbrukande förälder, säger Al-Anon som hjälper anhöriga till alkoholister. Men vägen är lång och båda parter måste vilja. Här är några av råd från Al-Anon.

· Ha en realistisk bild av den som missbrukat. Bara för att föräldern lyckas sluta med sitt missbruk blir man inte en bullmamma. Se verkligheten för vad den är.

· Var ärliga mot varandra. Sanningen är inte alltid rolig att höra, men det var inte de tidigare lögnerna heller.

· Försök som anhörig att släppa den bitterhet som kommer i kölvattnet av ett missbruk. Hur rätt du än har, leder inte gnäll, ilska och bitterhet till något positivt. Det får dig att säga och göra saker som ställer till det, och det bygger inte din självkänsla. Dessutom blir det mycket svårare att skapa nytt förtroende om man har bitterhetsväxeln i. Gå i terapi, arbeta med 12-stegsprogrammet, gå ut och slå på träd eller hitta andra sätt att släppa fram det under säkra former.

· Se till att hitta tillbaka till normala gränser. Att leva med en missbrukare innebär att man tvingas tänja gränserna och ta för mycket ansvar.

· Lika lite som bitterhet och anklagelser hjälper den anhörige kan den skuld missbrukaren känner vara till någon hjälp. Genom att försöka reda upp så mycket som möjligt av det som missbruket ställt till, kan missbrukaren börja känna sig mer okej som människa.

· Eftersom ett missbruk kantas av tomma ord och svek är det viktigt att i handling visa att man menar det man säger. Har du sagt att du ska ringa, så ringer du. Har du sagt att du vill träffa dina barn så måste du ligga i och verkligen visa det även om du blir avvisad.



Göra slut med en vän (ur Leva nr 10/09)

 VÄN SHUI Hör du till dem som håller fast i vått och torrt genom alla år? Låter du vänskap komma och gå utan större dramatik? Eller tycker du att man ska klippa alla band när en vän inte längre är en vän? Vi har mött två kvinnor som gick hela vägen och gjorde slut.

Av Isabel Hillborg

Att du har 450 Facebook-kompisar betyder inte att du har 450 trogna vänner att hålla i handen när du bäst behöver det. Men att inventera sin vänkrets är inte lika lättvindigt som att kassera den urvuxna singoalla-toppen vid höstens garderobsutrensning...

När vi var små kunde det vara självklart - man hade sin bästis, lekte varje dag, skyltade med vänskapen genom likadana kompisarmband. Var man inte bästisar och sammansvetsade var det slut. I tonåren blev det lite knepigare. En omvälvande personlighetsutveckling toppat med lite hederligt tonårsintrigerande gjorde att vänskapsband bröts och knöts i rasande takt. Nu när vi är vuxna är gränserna mer flytande. Familj, jobb och andra tidsbegränsande förpliktelser kan ha gjort att du träffar dina vänner allt mindre. Kanske håller du bara kontakten med ett fåtal vänner och känner dig nöjd med det?

Tanken på att säga upp kontakten med dem känns, trots otvetydiga olikheter och eventuella meningsskiljaktigheter, lika främmande som skrämmande. Ändå händer det ibland att en vänskapsrelation blir destruktiv och den som borde vara din vän, stötta och ge dig energi istället får dig att må dåligt.

- Att ha och att bevara relationer är för de flesta kvinnor något centralt och livsviktigt. Det gäller för män också, men män tycks inte prioritera relationer och ta ansvar för dem på samma sätt som kvinnor. Därför tar många kvinnor det mycket hårt om vi inte lyckas upprätthålla en vänskapsrelation; och att avsluta en sådan anses som ett stort, ofta personligt, misslyckande, säger teraputen och kuratorn Ingela Eneqvist
Hon menar också att vänskap ofta är en mer komplex relation än en kärleksrelation. En kärleksrelation, och hur man hanterar den, finns det ofta fler mallar kring - skrivna och oskrivna regler för hur man kan förhålla sig, men det finns det inte kring vänskap

Ingelas råd till dig som dumpar
- Tänk igenom beslutet noga.
- Handla inte i affekt.
- Var inte elak, utan saklig.

Ingelas råd till dig som blir dumpad
- Rannsaka dig själv.
- Anklaga inte dig själv, utan ställ fruktsamma frågor som "Hur blev det så här? Vad kan jag lära mig av det?
- Ta med dig lärdomen till nästa relation.

VAR AUTENTISK
Det viktigaste att komma ihåg för att utveckla en sund vänskapsrelation är att vara autentisk med dig själv. Du ska kunna vara dig själv fullt ut, inte behöva förställa dig, och ändå känna dig respekterad och uppskattad.

VÅRDA VÄNSKAPEN
Det är också viktigt att vårda vänskapen, den behöver näring för att växa och utvecklas positivt.

ACCEPTANS ÄR VIKTIGT
Acceptans är en annan viktig ingrediens. Man går igenom olika faser; gifter sig, skaffar barn, flyttar - då är det helt naturligt att vänskapen tar sig olika skepnader, utvecklas till något annat, eller tar en annan form. Det behöver inte innebära ett hot mot relationen, men kan i många fall skapa avundsjuka och leda till att relationen blir infekterad, som i Sandras fall. Om båda istället accepterar förändringen blir det lättare än om den ena förväntar sig något mer av vänskapen. Avundsjuka är vanligt men helt ofarligt bara man pratar om det. Våga säga vad det är du känner dig avundsjuk på, så kanske det kan gynna relationen. Lär er glädjas med varandra.

PRATA UT
Skulle det uppstå problem är det viktigt att prata ut om dem istället för att göra bedömningen att relationen bör avslutas. Man har så mycket att vinna på att prata ut, försöka ha förståelse för och förlåta det som infekterat vänskapen, och reder ni ut svårigheterna kan det göra att relationen blir än djupare.
Handlar det däremot om en djupare kränkning, kanske det bästa faktiskt är att ta modet att bryta vänskapen, vilket Terese till slut valde att göra.

RANNSAKA DIG SJÄLV
Rannsaka dig själv och fundera över varför du vill vara vän med den här personen, vad det är som gör att du håller kvar denna i ditt liv?
Ger relationen dig någonting?
Får den dig att må bra?
Det är ditt liv och din tid du har ansvar för. Kommer du fram till att du inte mår bra av er relation och vill göra slut är det viktigt att verkligen tänka igenom beslutet innan och inte handla i affekt, då är chansen större att din vän tar till sig och förstår vad du menar. Du har trots allt ett ansvar, både mot din vän men även mot dig själv och den du utger dig för att vara. Du kan få fram det du vill genom att vara konkret och saklig, utan att vara elak. Är det en vän som betytt mycket tycker jag man ska ta sig tiden att prata ut, då får den andre också en verklig chans att ändra sig inför kommande vänskapsrelationer.

I Leva nummer 10 finns att läsa om två kvinnor som berättar om varför de valde att göra slut med en vän. Om hur svårt, men också om hur nödvändigt det ibland kan vara.


Så stöttar du bäst din trotsiga tonåring (ur Leva nr 6/09)

 LUGN Låt inte din tonåring reta gallfeber på dig. Genom att behålla ditt lugn hjälper du bäst ditt barn att ta sig genom tonåren då han eller hon förväntas agera vuxet fast hjärnan är långt ifrån färdigutvecklad.

Av Anne Ralf Hållbus

Hur gick det till? Alldeles nyss satt där en jollrande ettåring som blev en rundkindad femåring, en nyfiken sjuåring, en sprallig tioåring och en brådmogen tolvåring.
Men nu - vem är detta? En surmulen sömngångare utan andra intressen än att sms:a sina lika surmulna kompisar. Ständigt beredd att ifrågasätta och sätta sig på tvären. Alltid redo att tolka vad som sägs till en förolämpning, men sällan i stånd att göra en vaken analys av vad som faktiskt pågår runtomkring.

Hur ska den här människan om bara några år kunna leva ett normalt liv, med jobb, bostad och kanske till och med en egen familj, när något så enkelt som att ta sig upp ur sängen på morgonen, packa skolväskan och slänga smutsiga kläder i tvättkorgen tycks oöverstigligt? Det kommer förmodligen gå alldeles utmärkt. Särskilt om du som förälder är beredd att ta dig igenom den här tiden tillsammans med ditt barn och inte som en förskräckt åskådare på avstånd.
- Ingen tror väl att en två åring som kör omkring som en dåre med sin trampbil ska bli bilmarodör som vuxen. Vi behöver faktiskt inte bli så rädda för vad tonåringen hittar på heller, säger Birgitta Kimber - lika mycket i egenskap av psykoterapeut, beteendevetare och forskare som i egenskap av mamma till två barn som helskinnande tagit sig igenom tonåren.

Alldeles nyss kom Älskade, förbannade tonåring (Natur och Kultur), som Birgitta Kimber skrivit tillsammans med den amerikanska forskaren Virginia Molgaard. Det är både en praktisk manual för frustrerade tonårsföräldrar och en vetenskaplig förklaring till vad som rör sig i tonåringens hjärna.
Väldigt kortfattat kan det sistnämnda beskrivas så här: När vi föds formligen exploderar hjärnan och producerar en enorm mängd synapser. Först i åttaårsåldern är hjärnan färdigbildad, men fortfarande råder ett virrvarr i hjärnan av nervändar som måste finna varandra. Under tonåren ska sedan hjärnans funktioner sätta sig, undan för undan. Signaler ska gå snabbare fram och hjärnan ska börja jobba mindre men samtidigt mer effektivt.
- Det är ett enormt arbete som pågår i hjärnan under tonåren, och under tiden kan det ibland verka som om hela verksamheten är nedlagd, säger Birgitta Kimber.

Vad som händer är att hjärnans frontallober - som bland annat hjälper oss att vara uppmärksamma och koncentrerade, att kunna planera och förutse konsekvenser - genomgår en kraftig utveckling under tonåren. Medan den pågår kan det verka som om tonåringen snarare går bakåt än framåt i utvecklingen.
I hjärnan finns en liten körtel som heter amygdala och är en del av det så kallade limbiska systemet. Här lagras känslominnen, särskilt sådana som väckt ilska eller rädsla. Forskare har kunnat se att tonåringar i stor utsträckning tolkar sina känslor med amygdala, medan vuxna människor gör det med frontalloben.

I klartext betyder det att medan en vuxen har förmågan att tänka efter och sätta saker i ett större sammanhang, reagerar tonåringen ofta blixtsnabbt och känslostyrt. Ett vänligt formulerat "nej, inte i kväll" kan tolkas som "du kommer aldrig mer få gå ut och träffa dina kompisar" och varje påpekande uppfattas som sylvass kritik.
- Det behöver inte alls vara så här hela tiden. Ibland tycks tonåringen formligen spraka av hjärnverksamhet - för att i nästa stund verka helt avstängd och okontaktbar, säger Birgitta Kimber.
- Inte heller är det likadant för alla. Vissa har enorma svängningar i humöret, medan andra bara rör sig lite inne i mitten.
För hårt prövade föräldrar kan fakta ge tröst: Det är inte mitt fel att ungen förvandlats till ett irrationellt, surmulet tonårsmonster med byxlinningen ett par decimeter nedanför rumpan - skyll på amygdala! Men att lämna tonåringen åt sitt öde i väntan på att frontalloben ska börja göra sitt jobb, är ingen bra id_. Tonåren är en avgörande period i livet och det finns flera studier som visar att när föräldrar drar sig undan ungdomar som är bråkiga och kanske kriminella, så går det ofta riktigt illa.
- Tonåringen behöver dig. Hur upptagen han eller hon än är med att bli självständig, att skapa ett eget liv och söka sig till jämnåriga, så kan du som förälder göra all skillnad i världen. Kan ni ta er igenom den tillsammans på ett någorlunda bra sätt, kommer det att ge utdelning i resten av livet.


NIO TIPS FÖR BÄTTRE TONÅR
1. Förbered er för tonåren i god tid - gärna när barnet är tio, elva år. Sätt gemensamt upp regler.
2. Behåll lugnet. Räkna till tjugo eller ta en promenad - varje gång du kan undvika en konflikt har du vunnit en seger.
3. Undvik att döma och kritisera. Vill du att ditt barn ska anförtro sig, måste du kunna ta emot det du får höra utan att gå i taket.
4. Våga visa vad du står för. Tonåringens värderingar svajar ofta fram och tillbaka - din stabilitet behövs.
5. Försök att inte tjata. Det hjälper ändå inte.
6. Spionera aldrig på ditt barn. Åtminstone så länge det inte finns starka signaler som tyder att hon eller han håller på med droger eller något annat riktigt alarmerande.
7. Samarbeta med skolan - men glöm inte att du har rätt att ställa krav på skolan.
8. Stå bakom ditt barn i alla lägen - även om du inte alltid står bakom det han eller hon gör.
9. Om det finns rivalitet mellan syskon: Ta aldrig ställning. Blir det för jobbigt så sära på barnen. Och jämför aldrig barnen med varandra.


Artikeln är en förkortad version.

Zen och konsten att lyssna (ur Leva nr 11/08)

FRED Att lyssna är avgörande för att förvandla negativa känslor till medvetande och förmå lösa konflikter, säger den buddhistiske läraren Choyin Rangdrol som vill lära ut fred och konsten att – lyssna som en tekopp.

Av Catharina Hansson


Choyin Rangdrol är den enda erkända afroamerikanska läraren i buddhism i USA.
– För ett tag sedan befann jag mig i en liten butik i södra Kalifornien och plötsligt kom en man inrusande och attackerade kassören. Min första reaktion var att ducka och gömma mig. Men så slog det mig: Tänk om det var jag som hade blivit attackerad, hur skulle jag ha känt mig om det var mig rånaren var ute efter?
Tekopp

Plötsligt fick jag mod och skrek åt rånaren att försvinna innan polisen kom. Han tycktes fundera en stund, gav upp och försvann. Jag tröstade kassören, som var mycket tacksam över mitt ingripande och han beslutade sig för att inte ringa polisen.
– I det här exemplet var vi alla tre, rånaren, offret och jag själv, engagerade i att lära varandras gränser för desperation, mod i trängda situationer och förlåtelse. Jag tror att mänsklighet mycket väl kan läras ut genom extrapolerad insikt utifrån olika situationer i livet, säger Choyin Rangdrol.
Han växte upp i Los Angeles östra ”Hood”, ett ensamt barn till en ensamstående mamma. Innan han hunnit bli tonåring hade grannskapet förvandlats till en veritabel krigszon och han flydde genom att börja på college.
– Mitt yrkesliv har i huvudsak handlat om att arbeta med psykiskt sjuka, men jag har också utforskat min kärlek till konsten genom att studera vid National Shakespeare Company och the Royal Academy of Dramatic Art.

Bodde två år i litet skjul

Choyin började meditera på ett retreat i norra Kalifornien.
– Jag fick en uppenbarelse av den tibetanske helige mannen Guru Rinpoche (Padmasambhava).
– Min uppenbarelse av honom var så kraftfull att jag bestämde mig för att sälja alla mina ägodelar och flytta till ett tibetansk, buddistiskt retreat. Jag bodde två år i ett litet skjul, utan rinnande vatten, för att kunna studera tillsammans med de stora mästarna. Där träffade jag också min lärare, en munk från Dalai Lamas personliga kloster. I tio år var jag hans elev, tills han uppmuntrade mig att börja undervisa.
Nyingmaskolan, som Choyin tillhör, är en av många på den tibetanska buddhisthimlen. En av flera unika egenskaper för skolan är uppskattningen av kvinnors deltagande i både det andliga och sekulära livet. På Choyin Rangdrols center finns flera kvinnor och skolan betraktar jämställdhet som ett uttryck för en konfliktlösande öppenhet. Den öppenheten är mänsklighetens enda försvar mot vår fallenhet att skapa dogmer.
– Att vara Vajrayanalärare i Nyingmaskolan betyder helt enkelt att jag undervisar hur man tränar sig i denna grundläggande öppenhet – för att kunna använda den i till partnerrelationer och alla andra konflikter som orsakar mänskligt lidande.
– Till slut kommer öppenheten att leda till frid, ro och stillhet. Jag ville leva ett fredligt liv och upptäckte att buddhismen kunde föra mig dit, säger Choyin övertygande.
Inom buddismen är förmågan att lyssna ett centralt tema och det symboliseras ofta genom att Buddha avbildas med förlängda öron. Choyin Rangdrols hemsida illustreras med en bild av läraren Milarepa som pekar mot sitt öra. Att lyssna är avgörande för att transformera negativa känslor till positivt och konstruktivt engagemang. Att lyssna är nyckeln till transformerande medvetenhet. Att inte lyssna gör oss destruktiva och förmågan att lyssna är avgörande för att lösa konflikter.
Choyin har använt hela sitt yrkesliv till att arbeta med mycket farliga män på fängelser, institutioner och Amerikas gator.
– Min mamma var syo-konsulent på ett kvinnofängelse, på så sätt jag har två generationers insikt och erfarenhet.

Hjälpas åt mot våldet

– De flesta inte har en aning om hur mycket tid, energi och resurser det går åt för att förändra inställningen hos en enda person som bara vill andra eller sig själv. Tyvärr finns det de som inte går att stoppa och på så sätt blir en enorm risk för andra och sig själva.
– Det finns egentligen ingen annan utväg än att ingripa preventivt för att skydda framtida offer, menar Choyin.
Nyckeln till arbete med våldsamma män är att skaffa hjälp så fort de känner att våldsbenägenheten ökar.
Om ingenting görs tidigt i livet kommer arga pojkar att bli arga män, våldsoffer kommer att bli våldsutövare och så vidare.
– Vi måste hjälpas åt, i familjen och grannskapet. Samhället måste engagera sig i sina medborgare och dessutom medverka genom att bygga en stödjande infrastruktur – som både är intervenerande och förhindrande, är Choyin Rangdrols fasta övertygelse.
De senaste åren har han studerat problematiken kring arga, svarta män. Den omfattar både olika gäng, ”hate groups” och individer som har kommit på kant med familjen, samhället, arbetsplatsen eller hela landet. Han tycker det är viktigt att arbeta med olika institutioner och fredsorganisationer, men påpekar,
– Det är högst troligt att de människor som verkligen är i behov av fredsundervisning inte sitter på institution eller är medlemmar kyrkor eller fredsorganisationer.
– Numera, efter att verkligen fördjupat mig, ser jag buddhism som ett internationellt mentalt hälsovårdsprogram.
Choyin Rangdrol är make till en av usa:s mer framstående och kända feminister – Rebecca Walker.
– Vilket fantastiskt liv jag lever som får vara engagerad i nutidens allra viktigaste frågor och dessutom få göra det med en fullständigt briljant partner.
– Det är en verklig välsignelse.

Tekoppslyssnande – vad är det?

LYSSNA! Choyin Rangdrol berättar att han försöker lära ut fred och lugn till män som är allt annat än fredliga. Men hur gör man då? Choyin använder sig av något som han kallar tekoppslyssnande.

– Dricka te är ett buddhistisk uttryck för hövlighet, så att referera till en tekopp är att bokstavligen hänvisa till en situation där människor faktiskt pratar om fred över en kopp te.
Choyin förklarar att det flesta som hör de tre råden omedelbart tänker på hur illa andra lyssnar till dem, hur de har upplevt andra göra fel och därför säger han bestämt:
– De här råden handlar inte om andra – de fokuserar helt och hållet på ens egna lyssningsvanor. Det är bättre att fundera över hur andra uppfattar dig när du är upprörd eller arg. De är en påminnelse till alla som sitter runt tebordet. Alla måste frigöra sig från dåliga lyssningsvanor om fred och lugn verkligen är deras mål. Det är budskapet i Tekoppslyssning.

1. Man ska inte lyssna som en kopp som har hål i botten. En sådan tekopp kan omöjligt hålla kvar sitt innehåll. Den är helt värdelös trots att den verkar så öppen och mottaglig. Ett samtal med en sådan person är meningslöst eftersom sinnet då är helt inriktat mot att hindra förändring.

2. Man ska inte lyssna som en tekopp som är placerad upp och ned på sitt fat. Det representerar någon som kommit till samtalet med en motstridig inställning till vad som kan komma upp. Trots att man verkar kunna lyssna fullt ut, är man, från första stund, sluten och tänker inte öppna sig för andras idéer.

3. Man ska inte lyssna som en tekopp med lite gift i botten. Giftet står för ilska, girighet, bitterhet.
De här personerna tolkar allt som sägsmed sitt personliga missnöje. De hör allt som sägs men silar det genom ett negativt filter. Vad du än säger, kommer de att anklaga dig för att göra honom upprörd, trots att de var de själva som la giftet i koppen

Vad säger man till någon som har drabbats av sorg?

Av Catharina Hansson

FINNA ORD Vad säger man till någon som förlorat en älskad? När bör man över huvud taget säga något? Kan man göra något? Sällan känner man sig så hjälplös som inför en människa som drabbats av sorg.

sorg2.jpg

Sorgen har ingen tidtabell. Ingen regelbok. Den kan vara märkligt frånvarande hos den som förlorat allt och den kan lysa som ett blödande sår hos den som inte hör till de hårdast drabbade. Den kan frysa inne i ett år för att plötsligt slå ut med full kraft när man som minst väntar det. Den kan växa långsamt och den kan komma och gå.
I månadsmagasinet Leva har författaren Lena Katarina Swanberg samlat några råd och tankar för alla oss som vill vara stöd och medmänniskor. Men ett enda tycker hon sammanfattar det viktigaste:

– Flytta fokus. Det är faktiskt inte du som har ett problem. Det är inte du som behöver hjälp. Flytta fokus. Vänd på frågorna. Tänk mindre på om du själv gör bort dig eller inte och tänk mer på den som sörjer.

Sorg som blir vrede
Sorgen kan vara oberäknelig och utan sans och vett, den kan vara tyst och kall, eller brinna med en eld som förgör allt i sin väg, men den kan också klä sig i vredens taggiga rustning.

– Vreden är en del av sorgeprocessen, berättar Ann Lagerström, organisationskonsult och medarbetare i Leva. För den som orkar med sig själv kan vreden över det oacceptabla vändas till målinriktad handlingskraft – politik, aktivism, stödföreningar. Den heliga vreden, den som berör hela världen – svälten, krigen, knarket, utarmningen, miljökatastroferna.

Hon berättar om två varianter – den egocentrerade och den egolösa.
Den första är ett slags överföring. Istället för att bearbeta mina egna erfarenheter och upplevelser riktar jag min vrede och uppmärksamhet mot det som drabbat andra. Jag blir orealistiskt arg och en dålig strateg.
Den andra formen är en kraft de människor får som försonat sig med sitt eget liv. De behöver inte längre använda sin energi på sig själva – de riktar den mot världen. De ser, känner sorg och vrede, men är realister. De gör det de kan, utan att slitas sönder av allt som inte blir gjort.

Den som drar sig undan
Vi är bra på att visa hänsyn. Så bra att vi lämnar den sörjande i tystnad alldeles för länge. Dra dig inte för att ringa. Även till den som drar sig undan och verkar söka tystnad. Om man inte vill svara kan man låta bli. Om du inte vill ringa, skicka ett kort. Och kom ihåg att sorgen kan vara högst levande för den drabbade långt efter att du själv har börjat glömma. Fortsätt att höra av dig lång tid framåt.

Den skrämmande sorgen
Det är väldigt vanligt och alldeles mänskligt att känna rädsla inför en annans sorg. Att känna lättnad när ingen svarar då man pliktskyldigast ringer. Att kanske inte ens lyckas slå numret. Men man kan alltid göra något. Skicka åtminstone ett kort. Men vad ska man skriva, undrar du? Skriv vad du kan, men mena det. ”Jag tänker på dig” är ju i de allra flesta fall nog så sant och alldeles fullt tillräckligt om du inte får orden att räcka till.

–Ett är säkert mitt i kaos, säger Lena Katarina Swanberg, och det är att den som hör av sig på något sätt, gör rätt. Det finns telefonsvarare. Den som inte orkar svara precis när du ringer, kommer i alla fall att höra din röst.

Det finns ingen normal sorg
Det är deras sorg, inte din. Utsidan visar inte alltid vad som pågår på insidan. Ett oberört yttre kan dölja en söndertrasad själ, en söndergråten utsida kan vara på god väg till inre läkning. Du vet inte. Och du har ingen rätt att döma eller bedöma.
Den som har sorg kan bete sig märkligt, vara impulsiv, otrevlig, klumpig och tankspridd. Det kan behövas både praktisk hjälp och lite vänlig vägvisning. Kanske mår din vän eller kollega också bra av att få kontakt med professionell hjälp. Men oftast är det varken de rätta råden eller de rätta orden som behövs:

– Det bästa, och ofta det enda, man kan göra som vän eller anhörig är att erbjuda sin närvaro, säger Levas Lena Katarina Swanberg. Normalitet och liv. En middag, en säng, en promenad, en pratstund.

Vad du kan göra

Vad du inte bör göra

Av Catharina Hansson/Leva