Levas huspoet Bob Hansson har gått på upptäcktsjakt bland de svenska orden, han har sin alldeles egen tolkning av vad de verkligen står för.
Vilket ord skulle du vilja att Bob gav sin egen alldeles egen tolkning av? Skicka in ditt ord till bob@leva.nu så publicerar vi ordförklaringen i kommande nummer av tidningen.
LYCKA (ur Leva nr 4/2010)
RIKEDOM (ur Leva nr 2/2010)
SJÄLVHJÄLPSBOK (ur Leva nr 10/2009)
HOPP (ur Leva nr 1/2009)
NÄRVARO (ur Leva nr 12/2008)
LYCKA
Lyckan är en trilskande fågel med ena vingen gömd vid magen, för att pigga upp var och en av oss som sitter på dess skakiga rygg i luften.
Lyckan göms inte bara i flytet, utan också i motsatsen, ickeflytet. För det som flyter märks minimalt. Och att vara olycklig utan att lägga märke till det är nog ganska ovanligt.
Två dagar i rad var jag på snökaosets Centralstation i Stockholm. Båda dagarna hade jag samma mål, att försöka hitta ett fungerande tåg mot Göteborg. Första dagen, många arga människor, inklusive mig själv, stressvetten som klibbade mot långkalsong. Jävla sj och så vidare...
Andra dagen, nytt försök, tidig morgon. Ödmjukhet.
Golvet var återigen fyllt av människor med en religiös blick upp mot avgångstavlan. Göteborgståget var snart två timmar försenat men till sist rullade det in på perrongen. Folk började spontant jubla. "Wooow! Fantastiskt!"
Det låg hela tiden något mjukt i luften. Något ödmjukt. Och jag fascineras över hur snabbt vi människor accepterar faktum. "Kontroll är en illusion". "Vi rör oss genom ett liv med krafter större än oss själva."
Många skulle nog gärna kalla det osvenskt, detta att resenärer jublar över ett två timmar försenat tåg. Men snön hade fört oss närmare varandra. Vi stod där i det av kyla skapade undantaget och blev, som för att kompensera det hela, lite varmare själva.
Min far är från Göteborg, därför skämtar jag då och då i det offentliga rummet. Ofta blir det lite stelt. Människor blir osäkra, istället för att ens utbrista i ett artigt skratt backar de en halvmeter. Men jag kan ändå inte låta bli. På det försenade tåget däremot, ja då var det som om alla skämtade med alla litegranna. Den tunna muren av främlingskap som annars gör oss ensamma, hade av mekanikens haveri blivit tunnare. När vi inte längre kan utlämna oss åt maskinerna blir vi genast mindre rädda för människan.
Vad ska vi dra för slutsats av denna i magen upplevda sanningen - att de små störningarna ger högre livskvalitet? Ska vi hyra in terrorister som kan få livsnärvaron att öka, eller kaoskonsulter, kanske en eller annan tågrånare i snusnäsduk och stövel?
Eller kommer vi, privat, kollektivt, i näringsliv och riksdag, fortsätta att fullständigt blint lita på att ökad matriellt välstånd, det vill säga tillgång till fler maskiner, kommer att öka livskvaliten?
Ska vi fortsätta att skriva på det samhällskontrakt som vänder bort kind från kind och öga från öga? Och där minoriteten spontana skämtare av tystnad och ignorans blir aggressivt förföljda?
Det behövs inte mer tågspår. Det behövs mer människa. Sådana som skrattar åt skämten och hurrar för tågen.
RIKEDOM
Att vara jämn och ställd och het är ju inte det sämsta. Men inte heller det bästa. Jämställdhet är en fågel som står så stadigt med båda fötterna, att den slutat dansa. Ojämställdhet gör sig därför bättre på bio, men sämre i verkligheten.
Men man kan drömma om en jämställdhet, stabil nog att innefatta partiella ojämställdheter. En stabilitet som inte räds dansen. Mer het än ställd. Man kan drömma om en jämställdhet som är så grundad i varje fågel och människas hjärta, att balansen snarare är gjord av hav än av sten, där vågorna på ytan brusar och slår medan djupet ligger oförändrat lugnt mot jordens tunna hud. (ps, det där var poesi, om du inte fattar: så läs det stående på huvudet, låt orden ramla ner istället för upp....)
Det är så mycket lättare att härma jämställdhet, än att vara det. Så mycket lättare att lägga sig till med jämställdhetens yttre attribut än att våga sig in i den kaotiska och oförutsägbara nakenfotsdans som varje jämställdhetsnära hjärta befinner sig i. Jag är maskulin, och jag är feminin, och jag vill inte låta den ena av dessa sidor förtrycka den andra, och just därför måste jag tillåta en ojämställdhet. Troligtvis. För varken jag eller världen kan i varje givet ögonblick vara hälften feminin och hälften maskulin. Inte ens om man har en hjärna som tycker att det låter som den vettigaste tanke av dem alla. För det är inte av vettighet vi är komna. Universum är så mycket större än en människas frontalglob.
Den moderna kvinnan är den nya gubben. Det finns ett förtryck i det här landet av kvinnan. Det håller nu på, sakta men förhoppningsvis säkert, att förpassas till historien. Ett förtryck som däremot inte bara tycks stå kvar, utan möjligen förstärkas, är det maskulinas förtryck av det feminina. Mer aktivitet, mindre vilande, mer hårdvaluta, mindre mjukgöra, mer explosion, mindre kontemplation.
På 60-70- talet sysslade kvinnorörelsen mycket med att höja statusen på feminina (som inte betyder kvinnliga) jobb. Och de lyckades. Både lönerna och statusen höjdes på både på skolor och inom barnomsorgen. Nu kan jag få intrycket, att jämställdhet snarare handlar om kvinnors rätt till att bli styrelsemedlemmar och få forskartjänster. Herregud, tänker jag, vill alla bli gubbar? Var det inte gubbarna som liksom var själva problemet. Alla vill sikta uppåt och framåt, få vill sitta kvar och rikta sig till den bredvid.
Jag lägger mig ner mot jorden, jag trycker mitt manliga kön mot den jorden. Sedan ber jag jorden trycka sig tillbaks mot mig.
När den gör det, försvinner orden, allt blir till. Det perfekta mötet mellan maskulint och feminint kan förkortas SJ. Åka tåg. Man sitter helt stilla, och utan att röra sig en milliliter forsar man fram genom världen som en sprinter.
Så vill jag leva, och exakt så vill jag möta dig.
Jag ska döpa om mig till tåg. Från och med nu. Bob Tåg Hansson.
Ska du åka med?
SJÄLVHJÄLPSBOK
Självhjälpsbok är fågeln som vill ge bort sina vingar till alla som ser den.
Det är en fågel som flyger inte med sina vingar allena, utan främst genom sin förmåga att få andra att flyga.
Om du inte flyger, är också självhjälpsboken (SHB) kvar på marken och tuggar mask. SHB är en bok som på många håll anses vara en mycket ful bok. Fulare än gråsparven, till och med.
Ibland blir ord som vill lätta en börda, en börda i sig. Så kan det också vara.
Hellre än självhjälpsbok vill jag nog skriva annanhjälpsbok.
Det är ju den andre man är till för. Och nu tänker jag inte bara ekonomiskt. Utan religiöst.
Fint värre.
Dina ord förändrar hela tiden världen. Antingen du vill eller inte.
Att förändra språket är att förändra världen. Också världen är en form, eller ett ljud. Kan man säga.
Böcker finns i viss mån för att inspirera dig till förändring, och i viss mån bekräfta att du är bra precis som du är.
Böcker som berättar för läsaren att läsaren är en dålig människa blir sällan populära.
Självhjälpsböcker som fungerar bra, är som reklam som fungerar bra, de säger att du är bra, men att du kan bli lite bättre.
Dålig reklam och dåliga böcker gör misstaget att påstå att du är en värdelös människa och inte blir något värd förrän du gör som du blir tillsagd.
SHB är en fågel som inte flyger genom sina egna vingar, utan dina. SHB behöver dig för att lätta från marken.
I den bemärkelsen är alla böcker självhjälpsböcker; det är aldrig den som skriver boken som egentligen skriver boken. Utan den som läser den.
Däremot är det den som skriver den som får betalt. Medan den som egentligen skriver den; får betala.
Och vi betalar gärna.
För vi vill flyga. Det har vi alltid velat. För människan är ett djur som vill vara en fågel. Därför finns böcker. Faktiskt. Inte för att vi vill läsa, utan för att vi vill flyga.
HOPP
Hopp är att använda gravitationen. Om man står på en stol och vill ner, kan man låta den göra jobbet, alltså hoppar man istället för att kliva. Detsamma kan dock inte användas på höga hus. Där är hissen alltid bättre än ett hopp.
Annars är hopp synnerligen populärt och matchar alla årstider.
Så länge det finns hopp finns det liv och så länge det finns liv finns det hopp. Säger dom som lyssnar på dragspelsmusik och åker runt med husvagnar
och aldrig någonsin varit bittra. Hopp är naivt, säger dom som tittar för mycket på tv istället för att bli kittlade av sina kompisar.
Hopp är en ganska schysst grej, säger jag och kliver upp på barstolen och inväntar rätt låt.
Rätt låt vinner aldrig.
Men den kan få en både att känna hopp och att göra det.
Hoppa alltså. Rakt ner från en barstol, landa framför en människa full av mjuka läppar att fråga om lov att få tillträde till.
Hopp är varje närhets början.
Hopp är sådden och hopp är skörden.
Hopp börjar med ett HO. På indanspråk betyder det att man håller med
föregångare talar.
Just det. Hopp är varje närhets början.
Och närhet börjar med när. När då?- kan man ju undra.
Het. Kan man sedan säga. Det här blir då inte bara en ordförklaring, utan också en bruksanvisning.
För att tro på hopp är nog att bruka hopp.
Helst nu kan man fylla i och sedan är det bara att sätta igång.
Hepp!
Den finska poeten Claes Andersson skriver; se upp för dom som bara vill leva sitt liv i lugn och ro, de skyr inga medel....
NÄRVARO
Detta är ingen nyhet. Detta är en påminnelse.
Jag läser i Anita Goldmans bok om godhet, Ljusbärarna; så här skriver hon;
"Som jag förstår av all andlig praktik, handlar den ytterst om att ge upp illusionen om separation, att erkänna sin tillhörighet. Att uppleva en sådan förening kräver inte främst tro, utan NÄRVARO. /... det är rädslan för en sådan närvaro som gör att vi vänder oss bort från vår inspiration, från vår kärlek, från Gud."
Och här rycker jag till - är vi rädda för något så fint som vår egen närvaro?
Har vi fötts till ett liv som vi faktiskt försöker undvika att uppleva?
Om dödssynd funnes, vore inte detta den första?
Att undvika det liv man fick, att undvika nu.
I livet finns ju smärta. Kanske är det därför vi undviker närvaron, inte för att vi kan minska smärtan men i alla fall minska upplevelsen av den. Men därmed också, för det är priset, minskar upplevelsen av Allt.
Närvaro är ett val. Närvaro är att inte döma sitt nu. Att vänta på "rätt" ögonblick för att vara fullt närvarande är fåfängt löjleri.
Närvaron är ett gissel. Vill man ha den, får man ta exakt vad den ger. I ena stunden en till synes meningslös stund vid diskhon, i andra stunden en djup känsla av kärlek och sedan samma djupa känsla av SKIT. Och i alla dessa stunder, mantrat: närvarande, närvarande, närvarande.
Med händerna vid sidan, med händerna knutna i fickan, med händerna i glädje mot himlen, närvaro, närvaro, närvaro.
Närvaro som en hyllning till det skrev man en gång klämdes fram ur.
Detta var ingen nyhet för dig.
Detta var bara en påminnelse...
