Vem är du i relationen?
11-11-25 08:21
Det här är anknytningsteorin
Anknytningsteorin myntades av den brittiske forskaren John Bowlby i slutet av 1950-talet. Han tyckte sig se att det fanns tre sätt som barn knöt an till sina föräldrar. De trygga barnen använder föräldrarna som bas i sitt utforskande av världen. De ambivalenta barnen måste hela tiden hålla koll på sin mamma och har inte tid med världen. Och de undvikande barnen leker självständiga och lämnar mamma bakom sig.
Fråga om din relation
Egil Linge är psykoterapeut och författare och LevaPS! nya expert på relationer och anknytningsteorin. 2008 skrev han bästsäljaren "Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation" tillsammans med journalisten Dan Josefsson. I förra numret recenserade vi deras uppföljare om riktigt svåra relationer som heter Den mörka hemligheten.
Skriv till Egil och ställ frågor om din egen relation.
Har du lätt för att komma nära, eller håller du den du älskar på avstånd? Din förmåga att lita på andra är avgörande för ditt kärleksliv. Ta reda på vilken partyp du är och få bättre balans i relationen.
Det fanns en tid då psykiatern och neuroforskaren Amin Levines hyllade den moderna människan, den självständiga individualisten. Men på senare tid har han tänkt om. Nu hävdar han i stället närhetens lov. Det är när vi helt kan överlämna oss till någon annan som vi kan bli riktigt fria.
– Bästa sättet att bli en oberoende människa är att hitta någon du kan och vill bli beroende av. Så glöm passionen och välkomna den trygga vardagen.
Det började egentligen med ett sammanträffande. Amin jobbade på ett center för mödrar och barn där man arbetade utifrån den så kallade anknytningsteorin. Hela dagarna funderade han över vilka barn som var trygga med sin mamma, vilka som hade en ångestfylld relation och vilka som verkade helt ta avstånd
ifrån henne. På kvällarna talade han i telefon med sin vän Tamara som var helt besatt av sin nye man. Allt kretsade kring denna kärlek och hon var i ständig kontakt med honom via mobilen, mejl eller sms.
Amin började ana ett samband, kanske gällde inte anknytningsteorin bara barn, kanske fortsatte vi att ha liknande relationer också som vuxna. Och kanske kunde han på så sätt hjälpa sådana som Tamara till en mer balanserad relation.
Tillsammans med psykologen Rachel S F Heller började han söka efter forskningsrapporter och intervjua par och singlar, nyförälskade och de som blivit lämnade. Det hela har resulterat i en alldeles nyutkommen bok: Attached – the new science of adult attachment.
Tre sätt att knyta an
Enligt den här relationsteorin för vuxna knyter människor an till varandra på tre olika sätt. Där finns De trygga som har lätt att ha relationer. De är inte svartsjuka eller misstänksamma, och går inte hela tiden och oroar sig för att allt snart är över. De trivs med sitt beroende, kan vila i det och känner sig på samma gång fria att vara precis som de är. Vill de ta en semester på egen hand så gör de det. Vill deras partner bo för sig själv ett tag, så säger de: ”Självklart behöver du lite egen tid.”
Hälften av oss är sådana här enkelt konstruerade typer, enligt Amin Levines, och det är också de som har de längsta och minst komplicerade relationerna.
Resten av oss är otrygga på två olika sätt; ambivalent eller undvikande.
Var femte vuxen tillhör gruppen De ambivalenta, och hit hör Amins vän Tamara. Det här är människor som aldrig känner sig säkra i en relation. De vill krypa så nära den andra som det bara går och står ständigt och knackar på känslodörren för att släppas in. De ringer, mejlar, klänger och är hela tiden oroliga för att det är de som älskar mest och att den andra egentligen inte vill vara där. Amin och Heller kallar dessa ängsliga, men vi använder för enkelhetens skull det vanligaste begreppet i Sverige, ambivalenta.
I de här relationerna finns ingen ro, menar Amin och hans kollega Rachel Heller. Den andra otrygga gruppen, och nästan var fjärde person, tillhör De undvikande. De har enn dubbel relation till andra, han eller hon vill vara nära, men är på samma gång livrädd för närhet och beroende och drar sig därför undan.
Att de här rollerna påverkar oss så starkt är inte så konstigt, menar Levines och Heller. Att leva nära andra människor är ett av våra djupaste och viktigaste behov, och faktiskt en fråga om överlevnad. För inte länge sedan var en ensamhet närmast lika med döden. Och även i dag vet vi att de som har bra relationer lever längre och är friskare. Desto viktigare alltså att lära sig vara nära andra på ett konstruktivt sätt.
Inte barndomens fel
De trygga behöver vi inte orda så mycket om. För dem är det lätt att leva tillsammans med andra trygga, men de kan också hitta konstruktiva sätt att leva med de ambivalenta. ”Jag kan tyvärr inte prata med dig under arbetstid, men jag slår dig en signal på lunchen.”
Lite svårare har de för de undvikandes krumbukter. Till en början är de förundrade, sedan blir de lätt irriterade och efter ett tag vill de ha besked: Vill du eller vill du inte vara tillsammans med mig?
Och att leva med en trygg är läkande för de andra sorterna. Ett spel om kärlek kan helt enkelt inte pågå om inte båda deltar, och det händer att ambivalenta blir förtröstansfulla och undvikande blir närhetstörstande.
Knepigast blir det när den ambivalenta möter den undvikande. Och tyvärr, hävdar Amin och Rachel, dras de till varandra. Resultatet kan ni själva räkna ut: Ju mer den undvikande drar sig bort, desto mer trycker den ambivalenta på, och då – just det –flyr den undvikande. I värsta fall kan den här katt- och råttaleken pågå i många år, och orsaken är att paret egentligen har samma motiv och intressen.
Båda vill så gärna vila hos en annan människa att de inte vågar, den undvikande också, han eller hon slår bara ifrån sig för att inte bli besviken.
Så vad ska man då göra om man nu hör till den halvan av befolkningen som inte har den där grundmurade tryggheten? Eller om man själv har tilliten, men lever med någon som inte har den? Jo, kunskapen kan hjälpa dig att känna igen de olika typerna hos dig själv och andra så att du inte blir rollernas fånge.
Här är några grundläggande tips.
1. Om du är på kärleksjakt – försök spana in en trygg.
2. Om du är trygg och tillsammans med en ambivalent eller undvikande – hitta ömsinta strategier men spela inte med i deras spel.
3. Om du och din partner är ambivalenta och undvikande – syna er själva, upptäck era behov och hur ni uttrycker dem och börja våga lita både på era egna känslor och den andres.
Och som alltid: Kom ihåg att du kan aldrig ändra en annan människa, bara dig själv.
Men är det verkligen så lätt att ändra sig? Det där med att ha svårt med vuxna relationer är väl som vanligt barndomens fel. En trygg mamma, en pappa som finns när man mest behöver honom, det är förstås förutsättningen för ett lyckat kärleksliv.
Ja, säger den klassiska anknytningsteorin, de första två åren präglar oss för livet. Men Amin Levines och Rachel Heller säger oväntat nej. De har inte hittat något rakt samband. Det finns trygga barn som blir ångestfyllda partners och barn som vuxit upp i ett osäkert helvete som blir varma och okomplicerade vuxna män och kvinnor. Dessutom, menar de, har vi ingen nytta av att skylla på barndomen. Tvärtom. Den som hänger fast vid sitt förflutna kan missa den möjlighet till utveckling som en relation är. De här tre rollerna är inte konstanta och livet kommer att ge oss många chanser att utmana och utveckla vår förmåga att vara konstruktivt beroende av en annan människa.
Av Ann Lagerström