”Jag börjar bli som min pappa!”
11-08-22 13:33
Emil känner sig misslyckad i livet och tycker att han hanterar sina problem på samma sätt som sin pappa. Se till att göra tvärtom, din självinsikt är din vän, säger Olof.
Jag börjar bli som min egen pappa och det vill jag inte! Jag är 45 år, har sambo och två barn och söker efter en uppsägning nytt jobb. Jag känner mig ganska misslyckad inför min sambo. Men det värsta är att jag märker att jag i stället för att på ett konstruktivt sätt ta tag i mina problem blir låg och passiv. Precis som pappa. Han blev passivt aggressiv och sa aldrig vad han var arg eller ledsen för. I stället var han tyst och sög upp all energi som fanns. Nu gör jag likadant, vad ska jag göra?
Emil
När jag läste ditt brev kände jag igen saker från både egna och andras erfarenheter. Jag kommer med lite goda nyheter! Du är inte ditt förflutna. Du kan ta ett beslut här och nu att varje gång du ser att du börjar efterlikna det beteende som din pappa hade så ska du bryta det och göra precis tvärtom.
Du ska också berömma dig själv för att du har så god självinsikt och reflektionsförmåga att du kan se att du är på väg in i samma fälla. Acceptans och insikt är en förutsättning för att kunna göra en förändring. Samtidigt finns det alltid en risk att en insikt om hur man är leder till en blockering, ”jag är som jag är”. En insikt är bra om den leder till utveckling, så låt den här vetskapen leda till en positiv förändring. Jag är en ivrig förespråkare av uttrycket träning ger färdighet. I princip allt går att träna upp. Använd därför den här kunskapen och erfarenheten till något konstruktivt. Du har det valet.
För vad händer om du inte gör det? Ditt beteende noteras av din omgivning, inte minst de små. Tro inget annat, det är du själv ett levande bevis på när det gäller din egen pappa, eller hur? Kanske behöver du prata med någon expert om detta och lära dig prata om det du har inom dig. Jag tror att det kan ge dig en kickstart på ditt nya beteende. Var inte rädd för att ta hjälp.
Poängen med det jag försöker förmedla till dig är i alla fall att du kan göra något åt detta. Fördelen med det är att det mycket väl kan leda till en massa andra bra spinn-off-effekter. Jag kan nämligen ana att när du blir låg, sur och passiv så söks det inte särskilt många nya jobb? Hur många konstruktiva idéer om hur du ekonomiskt och karriärmässigt kan hamna där du vill vara kommer ut av det beteendet? Inte många.
Så vad skulle alltså hända, tror du, om du valde att göra precis tvärtom nästa gång du är på väg in i det här destruktiva beteendet och i stället träna på att våga vara öppen med hur du tänker istället för att vända det inåt? Vad skulle du tjäna på det? Vad skulle det betyda för din karriär, er ekonomi, ditt mående, relationen med din sambo, dina barn och din omgivning?
Jag är inte rätt person att svara på varför du anammat din pappas beteende eller varför du har det här reaktionsmönstret, men jag står för att du redan kommit långt som insett att du gör på det här sättet och att du behöver göra något åt det. Det svåraste är redan avklarat, nu kan du börja resan mot något bättre. Det är goda nyheter!
Varmt lycka till!
Olof