Olle Carlsson: "Tankarna på döden hindrar mig från att leva"
11-10-17 10:57
Olles råd
- Meditera över paniken du känner.
- Prata regelbundet med någon som vågar möta din rädsla.
- Försök att leva och släpp taget om din rädsla.
Ingela ligger vaken på nätterna och tänker på döden. Det enda vi kan göra mot döden är att försöka leva det liv vi vill leva, säger Olle Carlsson, författare och präst.
"Tankarna på döden hindrar mig från att leva"
Jag kan inte hantera min rädsla för döden och nu när jag fått barn är den ännu större. Jag kan knappt somna på kvällarna för jag ligger och tänker hemska tankar. Vad händer om jag dör eller ännu värre om mina barn, 3 år och 6 år gamla, dör? Jag kan bli helt sjukt orolig. Finns det något sätt att förbereda sig för döden, eller i varje fall vänja sig vid tanken. Det låter kanske konstigt. Men nu är jag så rädd för döden att det liksom stör mig i livet! Kan jag hitta något förhållningssätt till döden så att jag inte är så här rädd?
Ingela
Olle Carlsson svarar:
Vad tror du att döden innebär?
– För mig är det nog mest att allting tar slut, att det inte finns något mer. Jag får panik av att tänka på det, kan inte omfatta det med tanken. Så jag liksom bara slutar tänka på det.
Vad skulle hända om dina barn dog? Vad skulle du göra?
– Jag vet inte om jag skulle överleva det, det känns som att jag skulle få äta lugnande tabletter hela mitt liv, eller kanske orkar man inte leva vidare då. Jag kan dessutom inte få fler barn så då skulle jag leva utan barn hela mitt liv.
På vilket sätt har du mött döden?
— Jag har inte mött döden så nära mig själv. Ett par vänners mammor har dött och min farfar men det är ingen som jag har stått väldigt nära som har dött. Jag kan på något sätt beundra de som levt nära döden, det känns som att de är mer mogna och kan acceptera döden på ett annat sätt än jag kan.
Hur vill du leva?
– Jag vill leva nära mina barn, ha tid tillsammans med dem och få se dem växa upp och vara en del av deras liv, kunna stötta och hjälpa de genom livet.
Paniken du upplever när du tänker på döden, fundera över hur den känns? Varför uppstår den? Jag vill att du mediterar eller pratar med någon om hur det är att ha panik och om den är så allvarlig att den på allvar hindrar dig från att leva det liv du drömmer om. Visst kan man sluta tänka på saker som gör ont, ibland är det till och med nödvändigt, men tankar tar ju inte riktigt slut. De har en förmåga att hitta tillbaka till en igen.
Jag tror att du behöver en regelbunden samtalskontakt att diskutera just detta med. Någon som vågar vara med dig i din rädsla och hjälper dig att landa i den. Det är så mänskligt att vara rädd. Vi är rädda allihop. Jag är också jätterädd! Men den rädsla som stoppar en från att drömma och våga är onödig. Onödigt dum, tycker jag. Även om jag tror att väldigt många känner igen sig i det du skriver. Döden är vårt största dilemma.
När det gäller din rädsla för att dina barn ska dö förstår jag dig fullt ut. Jag skulle inte heller överleva om något hände mina barn. Jag skulle dö. Jag skulle vilja dö. Jag skulle nog inte orka leva alls. Men en gång träffade jag en kvinna som förlorat sitt barn. Det var inte hon som grät när hon berättade om det allra svåraste en människa kan uppleva, det var jag. Hon hade rak rygg, blänkande svarta ögon och ett ljus som bar henne. Hon trodde aldrig att hon skulle överleva något sådant som hon just varit med om. Men hon visste nu att hon var starkare än hon trodde. Att hon bars genom livet av någon särskild kraft. Hon ingav mig kraft, mod och styrka men kanske mest av allt hopp. Vi är starkare än vi tror.
Kanske är det för att du inte riktigt varit så nära döden som människor i din omgivning, som du tvekar på om just du skulle kunna hantera det svåra som döden innebär. Men egentligen vet vi ju inte vad döden innebär, vi vet ingenting om döden. Vi vet bara att vi är rädda för den. Men de som varit nära den kanske har sett att den inte är ett slut, kanske har de sett att döden också kan vara början på något nytt. Något främmande men också spännande... Kanske är döden vacker? Eller åtminstone acceptabel.
Naturligtvis är det ingenting vi önskar oss! Vi ska inte dö för att vi tror att det kommer att göra oss till bättre människor. Men kanske är döden ofrånkomlig. Kanske hjälper det inte hur vi än spjärnar emot döden. Den kommer att drabba oss alla förr eller senare och det enda vi kan göra fram till den dagen är att försöka leva. Även om det är svårt. Kanske till och med svårare än att dö.
När jag läser om hur du vill leva ditt liv blir jag rörd över ditt svar. Jag tror du har mycket att ge dina nära och mycket att förverkliga i ditt liv. Jag tror du kommer att vara en enorm, fantastisk och underbar tillgång för dina älskade om du vågar släppa taget om rädslan som faktiskt kan förlama en människa, som kan förstöra och passivisera.
Hur som helst, jag önskar dig ett rikt, modigt och generöst liv tillsammans med dem som betyder mest för dig. Det är du värd.
Olle Carlsson är författare och präst. Skriv till Olle och fråga om livsfrågor – både existentiella och mer vardagsnära. fragaolle@leva.nu