Liria Ortiz: "Mitt livs kärlek är död"
11-11-02 09:57
Annas man dog för fem år sedan och Anna har svårt att komma vidare i sin sorg. Låt det ta sin tid, utforska dina känslor och gör en ritual, säger Liria Ortiz.
Min man dog för snart fem år sedan, då var han 45 och jag 40 år. Våra barn börjar bli stora och själv sitter jag kvar hemma. Jag vet att jag borde ta tag i mitt liv, och se till att försöka träffa en ny man. Men det gör ont bara jag tänker på det. Min man var mitt livs stora kärlek, hur ska jag kunna känna något för någon annan? Samtidigt vill jag ju inte sitta ensam resten av livet. Hur kan jag komma vidare?
Anna
"Skriv ett brev till din älskade"
Jag känner djup respekt för det som hänt dig och jag beklagar din sorg. För att kunna hjälpa dig skulle jag vilja att vi tittar närmare på två områden, nuet och framtiden. Det dilemmat som du befinner dig just nu är normalt. En del av dig vill gå vidare samtidigt som du kan känna att det inte är möjligt, eller ens tillåtet.
Fundera på vad som hindrar dig idag från att gå vidare? Ibland vill man inte släppa den känslomässiga bindningen till den älskade som dog. Det känns som om man sviker kärleken och minnena som fortfarande finns kvar inom en. Ibland finns det omedvetna skuldkänslor för att man själv är vid liv. Utforska dina känslor. Skriv ner om du vill. Ta den tid du behöver.
Hur känns framtiden? Det låter som att du börjar fundera på hur det skulle bli om du ger kärleken en ny chans. Du behöver inte sluta älska din man för det. Det du hade med honom kan du behålla inom dig som en källa till kraft, även om du gör plats för en annan kärlek.
Ibland kan det vara bra att skriva ett brev till din döda man eller ”prata” med honom och ta farväl. Om det passar dig så gör en ceremoni som markerar att en viktig period i ditt liv är slut, samtidigt som du lämnar plats för något nytt.
Om du träffar en man, gör det med öppenhet och nyfikenhet. Vad menar jag med det? Ett möte med en ny möjlig partner utlöser ofta mycket osäkerhet hos oss. Vi försöker kontrollera osäkerheten genom att föreställa oss framtiden väldigt snabbt. Vi rusar iväg med våra tankar, och snart befinner vi oss mer i framtiden än i nuet. Vi ger oss inte tid att uppleva och utforska på ett öppet och nyfiket sätt personen som finns där. Det slutar med att vi bara ser det vi förväntar oss. Det leder nästan alltid till besvikelser. Det vi förväntade oss inträffar inte eller inträffar inte exakt på det sätt som vi hade tänkt oss. Det som däremot inträffar märker vi inte.
Det jag vill göra dig uppmärksam på är att en tanke som: ”Hur ska jag kunna känna något för någon annan?” nog är ett hinder för dig. Om du träffar någon och får en tanke som denna kommer du inte att kunna se personen framför dig och vara närvarande i mötet.
Öva dig på att vara lyssnade, nyfiken och närvarande i mötet om du vill lära känna en man som är intressant för dig. Fråga dig på ett genuint sätt: Vem är den här personen? Hur tänker/känner/lever han? Blir jag ledsen eller glad här och nu över att umgås med honom? Undvik att jämföra det du kände för din avlidna man.
Det här sättet att möta andra på kan bli äktare och intressantare för dig, och det oavsett vad det sedan leder till.
Varma hälsningar och lycka till!
Liria