Dela hela livet
10-06-16 15:26
Trots att nästan hälften av alla svenskar lever ensamma vill de allra flesta ändå dela livet med någon annan. Men hur gör man? Levas relationscoach Ingemar Gens gör en djupdykning i tvåsamhetens strömvirvlar och bjuder på ett tankeverktyg där riktmärket är: dela hela livet – dela lika.
Vara två
Vi vill att partnern ska vara en massa olika saker – samtidigt lever fortfarande tanken om det motsatta könet, en person med de egenskaper vi själva saknar.
Det verkar som om tvåsamheten funnits där jämt. I alla berättelser och dokument från då och nu letar människor efter någon att vara extra nära, en person att dela mer med än med andra. Kanske finns nyckeln till vår önskan om att vara i par just den fria tillgången av ovillkorad intimitet.
Det spelar kanske inte så stor roll hur det kan komma sig att vi letar och sedan knyter an, utan mer intressant är väl hur man ska få till det, hur det ska kunna fungera med att ha en enda människa så tätt intill sig, ja nästan under huden?
Många har föreställningen att vår livskamrat ska vara en sorts motsats, någon med egenskaper som man själv saknar, en sorts vulgär yin och yang. Självklart ska den utvalda då vara av det andra, motsatta könet för att det ska uppstå harmoni. Med bara en gnutta eftertanke vet vi att så förhåller det sig inte, ungefär tio procent av mänskligheten föredrar en person av samma kön att bilda par med och så har det förhållit sig ganska konstant genom historien. Attraktion är inte könsbundet.
Men historien visar också på problematiken med att just vara så nära en annan och hur många förväntningar som är inbyggda i ett sådant förhållande: Vi förväntas vara trogna, sexuellt aktiva, försörjande, rättvisa, glada, friska, inkännande, omvårdande, attraktiva, utvecklande och väl mest av allt – en stöttande vän. Då är det kanske inte så konstigt att mer än hälften av alla äktenskap går i kras? Det verkar nästan övermänskligt att leva upp till allt det – hela tiden.
Jag tror att det finns en sorts tanke om att vi nu för tiden ger upp för lätt och att äktenskap skulle ha varit mer stabila förr. Det är inte sant, eftersom det beror på vad man menar med förr i tiden. Hur människans tvåsamhet sett ut genom seklen vet vi inte så mycket om, men varierat har den – det kan vi vara säkra på.
Idag breder singellivet ut sig och att leva tillsammans med en person är numera på intet sätt givet. Det verkar som om vi i dagens samhälle tvekar inför att helt dela vårt liv med någon annan. Vårt land har världsrekord i att bo ensam – 47 procent av hushållen består av bara en person, i Stockholm hela 60 procent – och det är för det mesta inte självvalt.
Det är en sak att hoppas på tvåsamheten, men uppenbarligen en annan att förverkliga den.
Hur framtiden kommer att se ut vet vi förstås inte utan kan bara gissa. Vi kommer säkert inte att förändras särskilt mycket, men en sak verkar dock säker, vi ställer större och större krav på partnern och ger oss inte hals över huvud in i ett krävande förhållande.
Det motsatta könet
Vi tänker oss könen som motsatta. Hur än en kvinna gör måste en riktig man uppträda tvärtemot – idéer som inte riktigt vill släppa taget om oss. Är han stark är hon svag, är hon känslosam är han en hårding och ler hon inbjudande vill han ha respekt. Listan kan göras lång. Vi låter de uppfattningarna ligga till grund för vem som är lämpad för vad. Fortfarande betraktar vi varandra i första hand som kvinnor och män och det råder i stort sett konsensus om vad könsrollerna ska innehålla. Hur långt vi än kommit i våra tankar kring jämställdhet släpar vi med oss myten om motsatserna, och låter den bli förklaringsgrund till mycket av det som sker i ett förhållande. På så sätt får hon huvudansvaret för hemmet, han försörjningen och när barnen sedan kommer är alla spår redan väl uppkörda. Vi accepterar, inte sällan motvilligt, en könsbunden syn på vad som är viktigt i livet.
Att mötas
Från vårt första andetag övar vi oss i att vara med andra, men under uppväxten får vi mest chans att träna på dem av vår egen sort. Mötet med det andra könet blir komplicerat och fyllt av fördomar.
Det krävs färdigheter för att träffa en annan människa, det är inget som är oss givet. Från vårt första andetag börjar vi det mödosamma arbetet med att skapa kontakt med omvärlden. Vi är sociala varelser och de allra flesta av oss vill finnas i sammanhang. Den så förhatliga Jantelagen hade säkert till uppgift att bilda ett socialt kitt mellan likvärdiga människor.
Under barnaåren lär vi oss hur andra människor tänker och fungerar och redan i femårsåldern är vi förbluffande kompetenta sociala varelser. Allt för att få vara med andra. Troligen kan man härleda i stort sett allt vårt handlande till just vår längtan efter att interagera, vara synliga, ha ett sammanhang.
En svårighet är att vi som barn i stort sett bara umgås med dem av samma kön. Förbluffande sällan leker barn över könsgränserna, vilket gör att möten med det andra könet, senare i livet, inte sällan blir komplicerade och fyllda av förutfattade meningar.
Förakta inte de små, tillfälliga mötena. Förbluffande många kan vittna om hur till exempel de stötte ihop i hissen och hur det ledde till mycket mer än bara vänskap. Dessutom är de korta vardagliga interaktionerna fantastiska övningstillfällen i möteskonsten.
Den rätte/rätta
Våra tankar om könens olikheter hindrar oss faktisk från att bli så umgängesskickliga vi skulle kunna vara. Många tar sina första djupare kontakter med det andra könet först som tonåringar. Svettiga, obekväma möten med människor som vi har varit åtskilda från ända fram tills dess. Det betyder förstås att just hitta den rätte blir ett famlande, där upplevelser som passion och sexuell attraktion kanske får oproportionerligt stor betydelse.
Den rätte antyder att det skulle finnas bara en enda som man kan dela livet med.
Men verkligheten ser som tur är inte ut så – det vore ju förskräckligt om man skulle behöva cirkla runt jorden i jakt på sin livskamrat! Det verkar istället vara så att vi knyter an till dem vi får en chans att lära känna.
Så kallade relationsproffs är de som lyckas bäst med sitt förhållande. De är litet äldre, har känt varandra länge innan de blir ett par och är inte bara jämställda utan också jämlika.
Bli ett par
Som sagt, vi håller i vår tvåsamhet, de allra flesta strävar efter den. Idealet är ett långt liv med samma person, ett förhållande som lever upp till äktenskapslöftena. Ett svårt mål, då, som sagt, mer än hälften av förhållandena går i kras. Numera väljer de flesta att leva som sambos – giftastrenderna är inte alltid så lätta att förstå.
I dagens Sverige behöver kvinnor inte bli försörjda och inte sällan tjänar de mer än sin partner. Det borde betyda att önskan om att ha en fast relation skulle stadigt minska, men så verkar det inte vara, Vi drömmer på om den ende/enda att dela glädjen och sorgen med.
Jobb och barn
De hårdaste slitningarna på en relation brukar vara barn och jobb – för att inte tala om de båda i kombination. Gör överenskommelser. Var varandras coacher. Och gör allt ni kan för att ge barnen två jämbördiga föräldrar.
Svenska kvinnor har arbetat i och utanför hemmet i ungefär samma utsträckning som männen, förutom den korta hemmafruperioden, då En riktig man försörjer sin familj plötsligt var idealet som tvingade hem nästan en miljon kvinnor i vårt land. Det var troligen det sämsta könskontrakt som någonsin upprättats. Kvinnan reducerades helt till någon som i första hand skulle sätta andras behov främst och mannen till försörjare, avskuren från sin familj.
Idag har Sverige världens mest könssegregerade arbetsmarknad och kvinnorna finns oftast i den barnvänliga, dåligt avlönade offentliga sektorn, med många deltidsarbeten. Det betyder att det kan vara frestande att se hans karriär som viktigare, särskilt om ni planerar för barn.
Dela lika
När barnen kommer sätts de flesta relationer på svåra prov. Hur väl känner man varandra egentligen? Kanske har redan graviditeten visat på sidor hos partnern som man aldrig sett tidigare?
Två föräldrar
Sverige är det land, tillsammans med Island, där pappor är mest med sina barn. Paradoxalt nog avspeglar inte det sig i hur mycket pappor deltar i uppfostran. Studier visar att barnen idag nästan uteslutande får sin uppfattning om vad som är rätt och fel av mamma. På något märkligt sätt har den auktoritära fadern från förr reducerats till mammans medhjälpare i att lotsa barnen genom uppväxten.
Den moderna pappan famlar fortfarande efter något som skulle vara bara hans och som samtidigt tar avstånd från hans egen pappas passiva, auktoritära dominans.
Flickor uppfostras fortfarande med moderskapet som det huvudsakliga målet, medan pojkar av i dag, lika litet som förr förbereds att ta aktiv del i barnuppfostran. Det resulterar alltför ofta i att han blir passiv, avvaktande och att hon blir missnöjd med hans lama uppträdande. Tyvärr brukar förvandlingen från par till barnfamilj förstärka gamla invanda könsrollsmönster.
Bli bara två igen
Idag bor många barn kvar hemma långt upp i tjugoårsåldern och hemmabarnstiden blir lång och inte sällan ganska påfrestande. Det är ju inte samma sak att ha vuxna barn hemma, som när de var små och helt beroende av sina föräldrar.
Många upplever det som en sorglig tid när barnen flyttar hemifrån, att tomrummet blir förskräckligt och svårt att fylla. Andra känner lättnad. De allra flesta pendlar mellan känslorna. Många kvinnor uttrycker att det är svårt att hitta vad man verkligen vill, eftersom de ägnat ett helt liv åt att serva andra och se till deras behov.