Hämningslös hämnd
10-06-11 11:54
Med internet är det idag lättare än någonsin att hämnas utan att smutsa ner sig själv. Men vad blir resultatet när ens kränkta ego och usla moral tokbefruktar varandra framför dataskärmen? frågar sig psykologen Thomas Silfving som ser alternativa vägar att nå upprättelse.
Får det lov att vara lite hämnd? För en tid sedan läste jag att man börjat sälja denna exklusiva vara på internet. Om det var på skämt framgick inte. Men allt går ju att sälja med lite mördande reklam.
För bara 140 kronor kan man köpa sig ett litet hämndpaket. Ett Singapore_baserat företag erbjuder sina tjänster så att du som känner dig kränkt och förrådd kan anlita dem i syfte att göra livet riktigt surt för den du blivit sviken av.
Vad sägs om att blockera ditt ex bankkonto? Eller varför inte strypa hans el- och vattenförsörjning? Det vore väl något? Bra mycket mer effektfullt än att i vredesmod klippa sönder hans slipsar efter en otrohetsaffär. Och för endast 140 kronor. Det är ju en struntsumma.
Kvar i offerrollen
Exemplen på olika hämndstrategier kan mångfaldigas och någon idétorka finns inte. Snarare tvärtom. Kreativiteten fullkomligt flödar och den hämndlystne tycks mer och mer obesvärad i sitt raseri. Att det kan vara olagligt verkar inte dämpa lusten.
Har nätets lättillgänglighet gjort hämnden mer synlig och vardaglig? Sysslar vi mer med den i dag? Håller den oss kvar i en självuppfyllande offerroll till den grad att vi därigenom undflyr vårt eget ansvar? Hämnden håller oss så att säga kvar i gamla oförrätter, och i splendid isolation kan vi dikta upp i stort sett vad som helst bakom skärmen. Eller är hämnden ett uttryck för avund, det vill säga en av de sju dödssynderna?
Utan att bli avslöjad
Hämnden är nog lika aktuell nu som alltid med tanke på vårt behov av upprättelse efter att man själv eller någon nära anhörig blivit illa behandlad. Människans anseende har väl fläckats i alla tider. Genom att man hämnas ser man till att behandla någon lika illa och nedsättande som man själv blivit behandlad. Den enda skillnaden är att man anser sig ha rätt till det eftersom skadan redan är skedd. Man ger helt enkelt bara igen med samma mynt. Öga för öga, tand för tand. Motivet är att skipa rättvisa och få upprättelse, vilket troligtvis gör hämnden till världens äldsta motiv.
Den nya teknologin gör att vi idag kanske hämnas på ett mer fegt och anonymt sätt än tidigare.
I förråande ordalag hänger man ut sitt ex och vill därigenom lite skenheligt (utan risk att själv bli avslöjad) varna andra för att ta kontakt med honom eller henne.
Oombett sticker man ut sitt fula hämndtryne utan att avslöja sin egen delaktighet i det som ägt rum. Förrådd och djupt kränkt vill man straffa sin före detta partner och ge igen för det man anser sig fått utstå. Man gör köttfärs av den man tidigare delat sitt liv med.
Vad försvarar man? Sin heder? Knappast. Vad är det för mål näthämnaren vill uppnå? Vet hon det själv?
På engelska talar man om the revenge of the ex´s: en tvivelaktig verksamhet i vilken man kan vara anonym och agera aggressivt och hämndlystet. Det är mitt lilla kränkta ego och min usla moral som tokbefruktar varandra framför dataskärmen.
Vilket står i bjärt kontrast till ett mer modigt sätt att hämnas. Kanske rentav imponerande.
Ett exempel är den bedragna kinesiska kvinna som mitt under invigningen av OS fick sin hämnd. Och den var storslagen.
Hon tog tillfället i akt och hämnades i direktsändning genom att avslöja makens otrohet. Hon rusade fram och ryckte mikrofonen från sin man som invigningstalade. Mycket hann avslöjas innan hon motades ut. Men då var hennes budskap redan ute i etern och hennes mans karriär förstörd.
Den offentliga kinesiska moralen är oerhört sträng beträffande otrohet. Det gäller för båda parter i en kärleksrelation. Att den svikna kvinnan därför inte bara ruinerade sin mans yrkesliv utan också sitt eget var nog ett pris hon var beredd att betala med sin hämndaktion.
Har en sådan oräddhet över huvud taget föresvävat den i dag anonyme näthämnarens projicerande tankevärld? Vågar han riskera något? Är han inte bara en stor fegis, som inte vågar hämnas på riktigt?
I exemplet med den kinesiska kvinnan blev priset alltså högt. Kanske är den bästa hämnden därför den med vilken man efter att ha blivit vanärad ser till att skapa sig ett så rikt och meningsfullt liv som möjligt – ett liv fritt från skam och vanära.
Avslutningsvis kan man anta att hämnden har olika skepnader – för vissa kan den vara ljuv, men de flesta upplever den nog snarare som för_ödande: en ond cirkel som blir allt svårare att ta sig ur ju längre in i den man förlorar sig själv och sitt anseende.
Av Thoms Silfving
- Thomas Silfving är privatpraktiserande psykoterapeut i Stockholm, men arbetar även som psykologspecialist i Norge. Han är intresserad av hämnd för att det är en kraft vi alla har inom oss. Han har skrivit boken Hämndens många ansikten (Mareld).
Så hämnades vi
Hur känns det när man äntligen fått sin hämnd? Lina, Carina och Camilla gav igen med råge och har olika erfarenheter.
Lina, 34, sabbade ex:ets förhållande:
"För mig var hämnden närmast rituell"
När min pojkvän sedan knappt ett år tillbaka gjorde slut för att han hade träffat en tjej på sitt jobb, blev jag helt galet svartsjuk. Själv är jag brunhårig och jag visste att hans nya också hade brunt hår, så när jag skulle hämta mina grejer hos honom passade jag på att jävlas genom att lägga en rejäl tofs långt, lockigt, blont hår från min kompis Malins hårborste i gallret över duschbrunnen. Enskilda hårstrån placerade jag ut på underlakanet under täcket, och så avslutade jag med att lägga en öppnad kondomförpackning i pedalhinken i badrummet tillsammans med en kondom som jag fyllt med äggvita. Jag visste att mitt ex aldrig skulle märka om det var joxigt i golvbrunnen eller lakanen var ofräscha, och att han nästan aldrig använde sophinken i badrummet, men jag visste också att de flesta tjejer gör båda delarna. Inte vet jag om det var min set-up som gjorde det, men jag har hört att deras förhållande inte varade särskilt länge i alla fall. För mig var hämnden närmast rituell, jag kunde släppa hela grejen sedan.
Carina, 47, gjorde gemensam sak med älskarinnorna:
"Det var som att se en pösig sufflé sjunka ihop"
Jag hade träffat en supercharmig musiker på krogen, men relationen var helt på hans villkor och oerhört frustrerande. En dejt kunde ställas in i sista minuten på grund av en spelning, ibland gick han in i studion och hördes inte av på flera dagar. Samtidigt var han översvallande romantisk när vi väl sågs.
En dag kontaktade en okänd kvinna mig på Facebook: Hej, jag undrar om du är Abes kompis eller flickvän?.
Tydligen var jag en av sju(!) Facebookvänner som svarade flickvän, och vi blev sedan sammankopplade på en gemensam mejltråd. Då kunde vi via klockslagen på hans sms konstatera att han ofta skickat till en och varit hos en annan ...
Argast var en kvinna som lånat ut en stor summa pengar till honom, men alla utom en var med på att hämnas. Hon som hade dejt med honom samma kväll berättade vilken restaurang de skulle ses på och precis när de hade satt sig så stövlade vi andra fem in i lokalen. Hans min!
Det var som att se en pösig sufflé sjunka ihop.
Iskallt förklarade vi att om han inte betalade igen pengarna han var skyldig skulle vi polisanmäla honom för svindleri, samt kontakta skattemyndigheten, eftersom han skrutit om att han ofta jobbade svart.
När han hämtat sig från chocken började han skrika oförskämdheter, och sedan stormade han ut ur restaurangen. För att överföra pengar, visade det sig sedan.
Tyvärr blev den ljuva hämndkänslan kortvarig. Jag kände mig inte så smart och cool som jag trott att jag skulle göra, mer dum och dumpad. När jag såg mig omkring runt bordet föreföll vi alla vara tio år äldre än han, och jag tror mig kunna ana att vi alla är kvinnor med störda känsloliv och rubbade referensramar för hur relationer ska se ut – annars hade han inte fått tag på oss till att börja med. Jag gissar att han snart kommer att ha hittat nya offer att plundra på känslor och pengar.
Camilla, 44, fick ex-kollegan kickad:
"Det stämmer att hämnden smakar bäst kall"
För många år sedan jobbade jag på en inhouse-reklambyrå. Chefen skulle snart gå i pension och när hon tog semester föreslog hon att jag och min kollega Patrik skulle vikariera för henne två veckor var.
Jag fattade ju att det var ett test men det kändes schysst, Låt bäste man eller kvinna vinna liksom. Patrik tog de första två veckorna och var extremt velig, vi andra fick göra om och göra nytt långt in på sommarkvällarna.
På min första dag som chef dök Patrik upp med en vag tandläkarursäkt strax före lunch. När jag sedan la på honom uppgifter visade han totalt ointresse. Vi som tidigare haft en rätt skojig jargong hade plötsligt inget att säga varandra. Andra veckan var han sjuk, men lovade att göra klart sina saker hemifrån innan vår deadline på fredagen. Behöver jag säga att hårddisken på hans dator kraschade på torsdagskvällen? Jag fick själv göra två veckors jobb på en timme och hann inte ens korrekturläsa. På måndagen pekade en solbränd och bekymrad Patrik ut mina missar för chefen
I dag kan jag se att Patrik gjorde mig en tjänst eftersom jag vägrade ha honom som chef och började plugga vidare i stället, men oförrätten har gnagt. Det är dock sant som det sägs, att hämnden är en dessert som smakar bäst serverad kall. Långt senare möttes vi i nya roller, han som projektledare på hipp Stockholmsbyrå, jag som marknadschef med stort reklamkonto. Då var det gott att ge igen, också för att han faktiskt är en sopa. Under en lunch med byråchefen beklagade jag mig över vilken katastrof projektledaren var, han förstår inte alls vad vi handlar om, väl medveten om att byrån inte hade råd att göra sig av med några kunder men däremot behövde skära i kostnaderna
Veckan efteråt kunde jag läsa i Resumé att Patrik blivit av med jobbet.
Av Anna-Viktoria Samuelsson