Tova Magnusson – förankrad i livet
11-01-17 14:26
RÖRLIG Skådespelaren och regissören Tova Magnusson kastar sig ut och gör, med både livet och döden som drivkrafter. Aldrig utan ett visst fokus, men för Tova är det lika viktigt att bara följa med när livet händer.
Av: Hanna Nolin Foto: Alexander Pihl Hår & Make: Ann Sköld Wiklund
Tova Magnusson tänker på döden varje dag. Det är ett medvetet val, att hålla koll på det hela, att påminna sig om att de hör ihop, livet och döden, att de förutsätter varandra. Döden är bra.
– Jag har verkligen ingen lust att dö nu, jag vill bli gammal och så, men visst är det bra att den finns där i slutet, döden. Att det finns ett slut. Döden ger livskraft, vi har den här tiden till vårt förfogande och vi får göra det bästa av den. Hade inte döden funnits hade ingenting blivit gjort, säger Tova Magnusson.
Men det blir det. Gjort. För Tova Magnusson gör. Att fundera om utifall att, och kanske, och bara om inte om vore, har aldrig varit hennes grej. Nej, hon kastar sig ut och gör. Lite handlar det om synen på hinder, säger hon där vi ses på ett kafé på Söder i smällkalla Stockholmsvintern. Den blå kappan hängs på stolen, Tova slår sig ner med ett vattenglas och lutar sig framåt. Intervjun ska göras. Ett proffs.
– Jag har en icke-relation till hinder, jag ger dem helt enkelt mycket lite fokus. För problem, de uppstår oavsett. Jag fokuserar istället på det jag ska göra, och är lösningsinriktad när problemen kommer. Annars kan problemen bli som en saccosäck som man bara sjunker ner i och till slut är helt omsluten av, säger Tova.
Full fart framåt
Hon är autodidakten som slog igenom som 22-årig skådespelare i filmen Svart Lucia 1992, och sedan startade skådisgruppen Clownen luktar bensin, tillsammans med sin man Figge Norling och sex andra som alla själva skrev sketcher och sedan gjorde succé på Boulevardteatern och då var Tova 24 år och nybliven mamma och sedan körde Clownerna vidare som långkörare på radion och så gjorde Tova fler filmroller och 2000 var det dags att regissera, tyckte Tova och satte upp Skitungen - en omöjlig gosse på Teater Plaza. Full fart alltså. Och 2004 långfilmsdebuterar hon med Fröken Sverige. Sedan regisserade hon bland annat Gynekologen i Askim för SVT 2007. Och nu har Tova precis haft premiär på den romantiska komedin 4 år till på biograferna.
Tova regisserar och spelar även hustrun till den bisexuelle partiledaren David Holst, spelad av Björn Kjellman, som vänsterprasslar och faller handlöst för sin manliga politiska huvudmotståndare.
Tova bestämde sig för att göra filmen så fort hon läst manus.
– Det var ett ovanligt bra manus, rappt, välskrivet och roligt. Och så gillade jag den där blandningen av romantiskt vemod och humor. Det handlar om att våga sjunka ner i känslorna och inte bara skämta bort dem. Ratatas musik som är en stor del av filmen ger en mycket speciell känsla.
Det var viktigt att kärlekshistorien mellan de två politiska huvudmotståndaren skildras som vilken kärlekshistoria som helst, att det inte blev en grej i sig att de var två män.
Samtidigt är det också en skildring av en framgångsrik människas fall. Vad finns bakom det professionella skalet hos en toppolitiker som Björn Kjellmans David?
– I kriser händer det saker med människor, och en människa i sönderfall är alltid spännande att skildra.
Du som skådespelaren, vad har du för fördel som regissör?
- Jag behöver inte tassa på tå och vara alltför respektfull som vissa regissörer kan vara. Att man nästan mystifierar skådespelaren och processen med texten. Jag kan vara rak och väldigt konkret.
Att hon sedan ibland lämnar regissörsstolen för att också vara skådis beskriver hon som ren fest, att få spela i den egna filmen – kan det bli lyxigare, säger hon.
– Det är så jäkla roligt att vara skådis och när man dessutom regisserar är det som bäddat för en, bara att spela på, att utveckla och undersöka.
Det är det hon gillar allra mest med teater.
– Det är ett så häftigt sätt att utveckla och utforska sig själv, att lära känna sidor som man kanske inte visste att man hade.
Det var så hennes tjackpundarhora i tomatdräkt kom till. När hon skulle skriva sketcher tillsammans med teatergruppen Clownen luktar bensin kom just den där prostituerade knarkande kvinnan upp. Och Tova insåg att hon hade en del mörka destruktiva sidor som hon hanterade med hjälp av humorn.
En del skulle kanske säga att hon banansskalsgled in i teatervärlden. Hon var på rätt plats vid rätt tid. Själv vet hon att hon inte kastar sig ut om hon faktiskt inte har tilliten att lyckas.
– Att bara kasta sig ut hals över huvud skulle vara oansvarigt. Det är klart att jag gör en kalkyl om det är rimligt att jag ska klara av det, men det är inte så att jag har så mycket prestationsångest att jag inte vågar testa. Däremot vill jag prestera bra, det är en stark drivkraft som samtidigt ger mig kraft.
Som 22-åring jobbade hon som regiassistent i teatergruppen Småfolket och när en av skådespelarna bröt benet hoppade hon in. På premiären råkade regissören Rumle Hammerich sitta i publiken och han erbjöd Tova huvudrollen i sin kommande film, Svart lucia.
Det ledde till ett nytt liv. Tova blev kändis, hyllades för sin fenomenala känslighet och mognad i att gestalta tonårsflickan Mikaela. Den andra huvudrollen spelades av Figge Norling, de blev i filmen kära i varandra och film blev till verklighet och tre veckor senare gifte de sig.
– Vi tyckte det var en schysst grej, att faktiskt gifta sig då, just då, mitt i den stora förälskelsen. Vi tände lite på den där grejen, att gifta sig i peaken av en förälskelse. Att kasta sig ut och säga ja till varandra istället för att vänta i flera år för att se om den kanske håller och sedan kanske våga gifta sig.
Hon var 23 år och han 26 när de fick sitt första barn.
– Jag tyckte det fanns något bra i att bara låta saker hända en, att bara göra. Men det är ju lite en ung människas inställning till livet. Samtidigt är det något jag fortfarande gör, hänger med och låter saker hända.
Men hon hänger inte med rent planlöst, hon planerar och sätter mål.
– Saker och ting händer i livet delvis för att man har riktat in sitt fokus på vissa saker. Men samtidigt är det också så att själva livet händer en och då får man helt enkelt bara följa med.
Det är ju det knepiga det där. Att kunna släppa ibland, att veta när man inte längre ska hålla fast vid vissa saker. Och helt lätt är det inte, säger Tova.
– Det viktiga är att inte låsa sig i bilden av sitt liv. Att istället försöka hitta ett lugn i livet, att vara medveten om att livet innebär rörlighet, ibland kan man styra det, ibland inte. Det är så livet är, det är bara att hacka i sig.
Och rörlighet är lika med kreativitet. Det är det som är kreativitet, att inte fastna, att kunna vara rörlig.
– Det kan vara ett jobb man inte får, en dörr som stängs men då gäller det att inte stå kvar och banka på den. Då går man en annan väg, för då öppnar sig ett annat alternativ. Det är samma sak i relationer, man kan kämpa länge men så kommer det till en gräns där man får bestämma sig för att det får räcka. Ibland är det svårt att veta hur länge man ska hålla på och kämpa.
Den där gränsen nåddes till slut i äktenskapet med Figge Norling. Efter tolv år tillsammans bestämde de sig för att skiljas.
– Det är jobbigt med skilsmässor. Men vi gick i parterapi när vi bestämt oss. Ett bra sätt att hitta nya roller och nya sätt att förhålla sig till varandra. Vi har barn ihop, saker och ting måste fungera.
Nytt kapitel. En vändpunkt.
– Vändpunkter innebär alltid ett före och ett efter, man förändras när man går igenom förändringar. Och när man hanterat en kris bra kan man också känna sig starkare efter den, något jag gör efter vår skilsmässa.
Och för två år sedan fyllde hon fyrtio år. En vändpunkt till? Kris? Nej, snarare är det så att hon får räkna på fingrarna när folk frågar om åldern.
– Jag brukar inte fira födelsedagar, det har inte varit viktigt.
Det viktiga är vad vi gör av livet. Nu och nu och nu. Tovas drivkrafter har varit lusten, att göra det som är kul, att skådespela, regissera och nu vill hon skriva mer.
– Vi människor har ett stort behov av meningsskapande berättelser som säger något om vårt liv.
För henne blir livets mening tydlig när hon kommer hem till sina barn.
– Barn är det största, de hjälper en att få distans och komma ihåg vad som är viktigt i livet. Det jag vill ge mina barn är att de blir sedda som egna individer, att de är några som bor hos mig men som verkligen är sina egna. Mina egna föräldrar litade på mig, hade tillit till att jag skulle fixa saker. Jag tror att det är en del av min styrka, att jag vågar kasta mig ut och göra. Det vill jag också ge mina barn.
Så tittar Tova på mobilen för tredje gången och säger att om fem minuter måste hon ringa taxi för om tjugo minuter ska hon vara vid centralen. Då ser jag det lilla ankaret som är tatuerat på armbågen. Hon berättar att hon aldrig någonsin tänkt tatuera sig, men för några veckor sedan var det dags, i Berlin.
– Jag gillar ankaret som symbol, att vara förankrad. Det är viktigt för mig att vara jordad. Jag har det som en meditationsbild ibland när livet är jobbigt. Jag visualiserar en bild av mig själv där jag sjunker ner i jorden med kroppen. Jordas.
Innan hon knäpper den knallblå kappan som matchar hennes ögon berättar hon om filmen hon ska regissera efter jul, en deckare efter manus av Arne Dahl.
– Det är helt nytt för mig, det är ingen genre som jag kan. Det ska bli jättekul.