"Jag drack aldrig ensam"
10-08-30 16:31
Therese Hercules levde utåt sett ett alldeles vanligt mammaliv – i hemlighet drack hon eller tog opiater varje dag. Nu har hon skrivit boken som hon hoppas ska hjälpa andra med dolda missbruk – och deras familjer.
- Mamma kommer snart. Visst mamma?
- Lukas, jag kommer alltid tillbaka, alltid ...
Men Therese Hercules visste att hon inte skulle se sin son på två månader. Om ett par timmar skulle hon sätta sig på bussen och börja resan mot ett drogfritt liv.
Fast händelsen ligger mer än sex år tillbaka i tiden blir Therese, i dag 39 år, berörd när hon berättar om den svåraste dagen i sitt liv.
– Lukas var bara drygt två år och det hade inte gått att förklara eller förbereda honom. Mina flickor Patricia och Paula var nio respektive elva och vi hade pratat ordentligt. Om varför jag måste göra det här, hur det hade blivit så här och vad som skulle hända framåt.
Idag ser tillvaron i Falun helt annorlunda ut för familjen. Therese har nyligen debuterat med boken Vill inte gå hem (Hallgren & Björklund) som vänder sig till barn med missbrukande föräldrar, anhöriga och alla som har kontakt med familjer där det finns ett missbruk. Boken handlar om gossen Lulle och hans kompis Totta, vars mamma går hemma i morgonrock hela dagarna. Hon måste vara trött eller sjuk, tänker Lulle, men så börjar mamman bete sig jättekonstigt och Totta vill inte att Lulle ska komma hem till dem och leka mer.
Krossar myten
– Jag vill slå hål på tron att man bara hittar alkisar på parkbänken. De finns istället på ditt gympapass, på föräldramötet, bakom skrivbordet på din bank ...
Det dolda missbruket är mycket större än den procent som hänger på låset vid systemet.
Therese eget missbruk var dolt bakom en fräsch fasad, snygga kläder, ordnade relationer och olika aktiviteter.
– Men redan i tonåren anade jag att det var något osunt med mitt drickande. Jag drack snabbare, oftare och blev mer onykter än kompisarna. Längre fram började jag ljuga om mina alkoholvanor och vid 22 så visste jag att jag hade allvarliga problem och började äta benzopreparat, som Stesolid, för att kontrollera mina impulser att dricka.
Vid den här tiden levde Therese med flickornas far. Hon drack aldrig ensam, utan hittade ständigt på olika anledningar att gå ut eller bjuda hem vänner, för att motivera varför det var läge att öppna några flaskor.
– Han förstod inte hur illa det var, men det är klart att han blev irriterad när jag skulle gå ut med kompisarna för att dela en flaska vin men kom hem vid fyratiden på morgonen, jättefull.
Starkt förnekande
När Therese var 28 år sprack äktenskapet och flickorna kom att bo hos henne varannan vecka. Under de barnlediga veckorna drack hon, när barnen var hemma höll hon behovet i schack med hjälp av tabletter. I den här vevan tog hon kontakt med missbruksvården men utan att kunna ta emot hjälp.
– Jag kunde inte identifiera mig med de andra i gruppen. Jag tyckte de var så mycket äldre än jag, och så mycket värre däran. Det blev istället så att det hade motsatt effekt på mig. När allt kom omkring hade jag nog inte så svåra problem. Nu hade väninnor också börjat påtala att jag drack för mycket, och då var jag snabb att berätta att jag faktiskt hade kontaktat en grupp och tittat på mitt missbruk. I och med det så kunde jag avfärda dem och få tyst på deras prat.
Fasaden på väg att rämna
Så träffade Therese en man och blev gravid. Relationen höll inte, men hon valde att behålla barnet. Under graviditet och sex månaders amning var hon helt nykter. Sedan kom rastlösheten, och det gick snabbt utför. När Lukas var två år vägde Therese bara 49 kilo, kroppen var fysiskt slut och all självrespekt var borta.
– Människor har olika bottnar, där det tar stopp. För somliga kan det vara att man förlorar jobbet, kraschar ekonomin, att partnern lämnar eller att levervärdena är dåliga. För mig hjälpte ingenting sådant. Det som istället fick mig att söka hjälp på riktigt var en natt när jag kände att snart kommer fasaden att rämna. Rädslan för skammen blev min botten.
Idag har familjen läkt tillsammans, som de uttrycker det, men det tog tid att bygga upp tilliten igen och komma in i en vardagslunk. Therese har studerat till lärare och bygger nu på med filmstudier. Boken hon just släppt började egentligen med att hon samlade på citat och klurigheter som Lukas ofta strödde omkring sig. Med tiden väcktes tanken på att det skulle kunna bli en bok. När hon la fram idén för ett förlag nappade de direkt.
– Boken behövs, det vet jag av egen erfarenhet. Jag skulle själv ha behövt den när jag gick i behandling. Jag hoppas att den kan hjälpa till att ta bort tabun och skammen och att barn som lever i missbruksfamiljer ska förstå att de inte är ensamma.
Av Maria Bergström