Lone bytte flygvärdinnelivet mot orangutanger
10-06-28 16:09
Danskan Lone Dröscher Nielsen var flygvärdinna på SAS och levde lyxliv men ville inte sluta som sina bittra kollegor. Sedan 13 år tillbaka lever och arbetar hon på Borneo, där hon är mamma till 700 orangutanger.
När Lone Dröscher Nielsen praktiserade på zoo under två veckor kom hon för första gången i kontakt med orangutanger. Då var hon 14 år gammal.
– Det var kärlek vid första ögonkastet! berättar Lone. Men jag tror att jag glömde bort det, jag blev äldre och det fanns så mycket annat jag ville göra.
Så livet tog en annan vändning för Lone. Hon blev flygvärdinna för sas och varvade perioder av jobb med långa ledigheter. Hon levde lyxliv, seglade runt i Karibien, bodde på fina hotell och shoppade loss i New York. Resorna blev många och så småningom kom hon i kontakt med organisationen Earthwatch. Hon började jobba med utsatta djur på sin ledighet, bland andra Läppbjörnarna i Nepal och året efter kom hon till Borneo där hon fick återse sin tonårsförälskelse.
– Det var en fantastisk upplevelse! Jag kom ihåg hur mycket jag älskade dem och blev förälskad igen! Att det blev just orangutangerna var dock en slump, för att det fanns ett behov. Om björnarna i Nepal hade behövt mig hade jag stannat där.
Lone fortsatte att jobba på sas men gav sin ledighet till orangutangerna. 1996 bestämde hon sig för att sluta helt för att flytta till Borneo.
– Att leva lyxliv blev tråkigt efter ett tag. Det var inte vad jag ville göra med mitt liv. Jag såg också att ju äldre mina kollegor blev, desto mer uttråkade blev de av sina jobb. Jag hade jobbat på sas i tio år och tänkte att om ytterligare tio år kommer jag att vara den där surtanten som snäser av passagerarna bara för att jag själv inte tål mitt liv.
Närmare relation till djuren
Ett beslut som inte bara hon är tacksam för. Lone Dröschen Nielsen driver idag Borneo Orangutan Survival (bos) – världens största rehabiliteringscenter för människoapor. Med hjälp av 200 anställda tar hon hand om cirka 700 orangutanger, med mål att rehabilitera dem och släppa ut dem i regnskogen igen.
Lone är en varm kvinna. Mamman till 700 orangutanger utstrålar trygghet och lugn.
– De har blivit min familj, jag har en närmare relation till dem än till människor. Djur är alltid ärliga! Jag är nog lite mer orangutang än människa, tillägger hon och ler.
Men det är inget lätt jobb Lone och de mestadels kvinnliga anställda på centret har. Orangutang-bebisarna ska ha mjölk om nätterna, samtidigt som traumatiserade ungar vaknar skrikande av mardrömmar. Personalen får ofta göra utryckningar för att hämta tillfångatagna orangutanger och Lone har blivit mordhotad på grund av sitt arbete. Trots det fortsätter hon.
– När jag ser allt som händer orangutangerna och skogen, då känns hoten mot mig själv inte så viktiga.
Kan vara utrotade om tio år
Det finns idag bara cirka 30 000-40 000 orangutanger kvar på jorden och varje år försvinner ytterligare 5 000. Orangutangerna är med på tio-i-topp-listan över världens mest utrotningshotade djur.
– När jag började hade vi bara problem med skogsavverkning och djurhandel, då var det inte lika många som dog. Men när palmoljeindustrin tog fart 2000-2002 förändrades allt.
Ja, det största hotet mot orangutangerna är palmolja, som finns i allt från choklad, chips och smör, till smink, hudkrämer och tvättmedel. Skogen skövlas för att bereda plats för enorma oljepalmsplantager och lämnar inget liv kvar. Orangutangernas miljö försvinner, de blir tillfångatagna eller skjutna. Ofta dör mammorna och ungarna blir föräldralösa.
Men Lone vill ändå inte uppmuntra människor att bojkotta palmolja då det betyder mycket för den ekonomiska utvecklingen i Indonesien och Malaysia.
– Det bästa man kan göra är att sätta press på de företag, som använder palmolja så att de börjar använda den som är hållbart odlad istället. Om vi konsumenter säger att vi inte tänker köpa deras produkter förrän de använder hållbar palmolja, kan det göra en betydlig skillnad. Och det finns redan idag tillräckligt med hållbar palmolja så det räcker till all mat som vi producerar i hela Europa.
Intelligentare än oss
För orangutangerna är värda att rädda. Lone berättar en rörande historia om orangutangen Elma som kom till centret när hon var fyra år. Hon hade druckit en flaska kvicksilver och var väldigt illa däran när Lone hämtade henne. När Elma mellan varven mådde bättre brukade hon vara hemma hos Lone.
– Orangutanger har hög intelligens och Elma var exceptionell! En dag kom hon till mig med en konservburk från köket för att jag skulle öppna den. Jag låtsades vara en orangutang och försökte öppna den med munnen och händerna men sa att det inte gick.
Detta återkom ofta tills Elma en dag hämtade en konservöppnare och tittade på Lone som då var tvungen att öppna burken. Efter ytterligare två års sjukdom kom Elma hem till Lone igen och gick då direkt till köket för att hämta en burk. Lone visade återigen att hon inte kunde öppna den.
– Då tittade Elma på mig med en min som sa Är du dum? och gick till köket för att hämta öppnaren. Hon hade sett det EN gång och efter två år kom hon ändå ihåg det.
Lone berättar även om när Elma vid ett senare tillfälle var sjuk och fick ligga med dropp.
En dag var hon väldigt orolig och försökte rycka loss droppet.
– Vi bestämde oss för att lyssna på henne och så fort vi tog bort droppet tog hon mig i handen och drog med mig ut i skogen.
Lone och Elma gick djupt in i skogen och satte sig på en trädstam där Elma lade hakan på Lones ben. Så satt de länge tills Elma kröp upp i famnen och lade armarna runt Lones hals.
– Jag tänkte att hon var väldigt trött och att vi skulle börja gå tillbaka till kliniken, men hon blev mer och mer slapp och föll sedan i sömn. Utan att vakna igen. Hon dog i mina armar där i skogen.
Lone är säker på att Elma visste att hon skulle dö den dagen och att hon vill göra det i skogen. Precis som människor som varit sjuka länge kan känna att deras dag är kommen.
– De här djuren är så otroligt intelligenta och så lika oss människor. Det skulle vara förfärligt om vi om tio år inte hade några orangutanger kvar! Vad ska vi säga till våra barn? Förlåt? Vi fixade det inte, det finns inga orangutanger mer.
Men Lone säger också att det finns hopp – otroligt mycket hopp! Att vi kan rädda dem och alla de andra djuren i regnskogen. Men att vi alla måste göra lite till.
– Jag har inte för en sekund ångrat mitt beslut att ge mitt liv till dessa djur!
Av Sophy Elevall