Resan inåt ledde till Brasilien
10-06-16 14:32
Sofie Bergqvist och Helena Mellander arbetar sedan flera år tillbaka som föreläsare och terapeuter inom hälsa och stresshantering i Sydamerikas största stad, São Paulo.
Redan tidigt på morgonen lyser solen het över milslånga bilköer och överlastade bussar. São Paulo är Brasiliens ekonomiska centrum och en av världens största städer. Här blandas hypermoderna affärsavenyer och fashionabla shoppingstråk med enorma slumområden och tropiska parker. Miljontals människor från all världens hörn lever här – däribland Sofie Bergqvist och jag.
Då vi träffades på gymnasiet i Västerås för längesedan och blev nära vänner hade vi nog aldrig kunnat föreställa oss att vi en dag skulle arbeta tillsammans i Brasilien. Vi hade mycket gemensamt, som intresset för litteratur, psykologi och religion och tillhörde samma tjejgäng. Samtidigt var vi väldigt olika. Min dröm var att så snabbt som möjligt flytta till Stockholm och arbeta med media. Sofie ville göra något för världen och var engagerad i flera miljöorganisationer.
– Jag kunde absolut inte tänka mig att ha ett vanligt vardagsliv hemma i Sverige, utan ville jobba med något mer meningsfullt, berättar hon.
Samtidigt led hon av omänskligt stora krav på sig själv. Hon var tvungen att alltid ha skyhöga betyg och vara smal, och sprang ofta en mil om dagen. Hon blev ihop med en kille som hon var dödskär i men som uttryckligen föraktade henne. Situationen ledde snart till ett psykologiskt sammanbrott och Sofie fick en tid på Institutet för Integral psykoanalys i Stockholm, där hennes mamma hade kontakter.
– Efter en tid i analys märkte jag för första gången att jag inte hade ångest längre och kände en harmoni inombords, berättar Sofie.
Stor osäkerhet under ytan
Sofie bestämde sig snart för att arbeta med Integral psykoanalys, som utvecklats av den brasilianske psykoanalytikern Norberto Keppe. Ordet integral på portugisiska betyder helhet och innebär i det här fallet att både det psykiska, fysiska och andliga tas i beaktande, vilket intresserade Sofie.
– Jag blev så fascinerad av den här människosynen, i vilken man inte är offer för sin situation utan själv kan ta tag i sitt liv och förstå sig själv bättre.
Efter studenten åkte Sofie till Institutet för Integral psykoanalys i Paris för att lära sig mer om metoden. Själv kom jag in på journalisthögskolan i Stockholm och kom så småningom att arbeta inom media. Jag lärde känna en massa människor, bodde i innerstaden och gick på trendiga caféer och klubbar – precis som jag hade hoppats på. Jag höll ett högt tempo av studier, arbete, kompisträffar och fester, fester, fester. Det var kul och galet och jag tyckte att jag levde livet. Samtidigt led jag under ytan av en stor osäkerhet och rädsla för att bli ensam. Det var så viktigt att ha rätt stil, bli accepterad och alltid vara på rätt ställe – att missa en häftig releasefest var till exempel helt otänkbart för mig.
Efter något år kom Sofie tillbaka från Frankrike och det var så skönt att träffas igen – med henne kunde jag prata om det som verkligen kändes viktigt och äkta. Jag märkte att hon var mycket stabilare och lugnare och bestämde mig för att själv prova på att gå Integral psykoanalys. Jag kom på en gång att älska min brasilianska kvinnliga psykoanalytiker, som var stark, andlig och varm. Jag började tycka om och acceptera mig själv mer – det var som om jag fick tillbaka en inre grundtrygghet.
Kände att jag måste åka
Efter en tid bestämde sig Sofie för att åka och arbeta vid huvudcentret för Integral psykoanalys i Brasilien. Själv hade jag ett bra jobb på tv och kunde aldrig tänka mig att lämna allt jag byggt upp i Stockholm. Men sedan hände något underligt. Jag hade av en slump lånat en självbiografi av ett franskt 1800-talshelgon och började med läsningen få en stark känsla av att jag också måste åka. Det blev plötsligt det enda jag ville – jag kunde inte se någon annan väg. I sista stund lyckades jag få ihop pengar till flygresan och kunde boka en biljett till samma avresedatum som Sofie.
Den sista veckan i Sverige kände jag ett inre lugn och en total övertygelse om mitt beslut. Allt det där som tidigare varit så viktigt kändes nu helt ovidkommande – det var som om Stockholmsvärlden inte längre hade någon makt över mig, vilket var en befriande känsla. Den 28 januari 1998 satt jag och Sofie på planet till São Paulo, utan att egentligen veta hur länge vi skulle bli kvar i Brasilien.
Driver ett institut
Vi kom båda att utbilda oss till så kallade psykosocioterapeuter inom Integral psykoanalys, vilket innebär att man arbetar terapeutiskt med grupper. Idag driver vi tillsammans med kollegor från flera länder ett institut med kurser i hälsa, sam_arbete och stresshantering. Våra kursdeltagare kommer främst från företagsvärlden och har ungefär samma problem som svenskar; prestationskrav, rädsla för att begå fel, relationsproblem, med mera. Syftet med kurserna är att hjälpa dem till större självkännedom, så att de lättare kan handskas med sina liv. Arbetet känns otroligt givande, speciellt då deltagarna berättar att de genom kursen lyckats förbättra förhållandet till sin familj, utvecklats på jobbet eller ibland till och med blivit fysiskt friskare. Som en del av vårt arbete ingår också att vi fortfarande själva går i psykoanalys och även deltar i så kallad gruppanalys.
Samhällsklimatet i Brasilien känns friare och mer tolerant än i Sverige – man måste inte hålla upp en så perfekt yta och kan tala mer öppet om både åsikter och svårigheter. Visst är det jobbigt med trafikstockningarna, våldet och fattigdomen, men människor är ändå gladare och mer lättsamma här. Går man på restaurang, brukar folk spontant sjunga med i musiken eller plötsligt börja dansa.
Ett sätt att komma hem
Jag och Sofie lever båda i samboförhållanden, har en späckad arbetsvecka, och åker på helgerna ibland till stranden eller till vårt kurshotell i den lilla staden Cambuquira på den brasilianska landsbygden. Där ordnar vi kurser för bland annat svenska grupper och deltar också i sociala projekt för den fattiga befolkningen.
När vi hälsar på i Sverige har vi märkt att det finns ett behov att tala om större ämnen, som existentiella och andliga frågor. Vi har också känt att vi ville ha mer kontakt med Sverige och att vi borde göra lite nytta där hemma. Det här var bakgrunden till att Djupsnack föddes – en blogg på svenska som tar upp just djupare frågor och dit man också kan vända sig med olika frågeställningar om livet och relationer. Varje vecka skriver jag och Sofie nya inlägg härifrån och har fått ett väldigt positivt gensvar från många läsare.
Visst saknar vi Sverige ibland – familj och vänner, naturen och det trygga samhället. Men vi har fått ett sådant rikt och annorlunda liv här, att vi aldrig ångrat vårt livsval. Och genom Djupsnack känns det nu också som att vi är med på ett hörn där hemma.
Av Helena Mellander Foto Kristen Maurice