Rik hemmafru undervisar barn i Johannesburgs slum
10-10-04 14:21
Elisabeth Rea är hemmafrun som varje måndag lämnar ett av Johannesburgs säkraste bostadsområden för att lära fattiga barn i slummen engelska.
Högtalare, plastbaljor och flip-flops står uppställda utmed plåtväggarna i Diepsloot, ett township utanför Johannesburg i Sydafrika. De allra flesta här sover i små skjul, hopsatta av överbliven metall, trä, plast och papp. Vid korsningen in till området letar poliser illegala invandrare och narkotika. Närmaste polisstation ligger 1,6 mil bort.
En vakt öppnar grinden till Diepsloot Combined School. Hit kommer Elisabeth Rea och ett tjugotal andra frivilliga engelsklärare varje måndag. Den här terminen har Elisabeth hand om fyra barn som är något långsammare på att läsa och skriva än genomsnittet.
– Det är väldigt givande för jag kan ägna mer tid och uppmärksamhet åt varje individ, vilket förstås ökar chanserna att de får sina behov tillgodosedda.
På tisdagarna är det hälsokontroll och då synar volontärgruppens utbildade sjuksköterskor barnen. Vanligast är illa skötta tänder, undernäring och mask. Vid minst ett tillfälle har de misstänkt att en nioårig flicka var gravid.
Skilda världar
Elisabeth Rea och de andra svenska volontärerna bor i förorten Dainfern, en halvtimme från centrala Johannesburg och fem minuter från Diepsloot. Omgivna av murar, elstängsel och bommar, bland swimmingpooler, välklippta gräsmattor och en golfbana, lever de med sina män som arbetar på tidsbegränsade kontrakt för utländska företag. Vissa tillåter inte sina anställda att bo någon annanstans än just här. I de flesta fall arbetar mannen medan kvinnan får hitta på egna aktiviteter.
– Vi hade kunnat ligga på spa och måla naglarna hela dagarna, men nu gör vi något som känns viktigare, säger hon om sig själv och de andra fruarna.
Elisabeth fann en ny mening i den bekväma vardagen när hon steg in i klassrummet där mer än femtio elever trängs.
– Deras lycka och tacksamhet över att bli sedda, som när de säger tack för att du lär mig, ger så mycket.
Möjligheter och uppoffringar
Elisabeth och hennes man Stephen bodde i Bahrain i fyra år och i Förenade Arabemiraten i två innan de flyttade hit. Men dessförinnan hade Stephen, som arbetar för Ericsson, redan bott två år utomlands.
Från början var nämligen inte Elisabeth beredd att lämna sin relativt nystartade aromaterapistudio i Stockholm. Men distansen tärde på deras relation.
Efter att hon bestämt sig för att flytta efter såg hon möjligheten att ta dykcertifikat och rida – och att skapa.
– Jag har alltid velat måla. Nu hade jag chansen. I mig finns också en äventyrslystnad och en drivkraft att resa.
Samtidigt saknar hon döttrarna hemma i Sverige.
– Michelle som var nyss fyllda 18 när jag åkte ut första gången, stannade kvar. Nicole, som då var 13, följde med och gick på amerikansk skola, men trivdes aldrig. Hon fick gå på svenskt internat under gymnasiet.
Själv älskar Elisabeth Sydafrika och dess invånare.
– De jag mött uttrycker ingen förväntan på att ha all_ting begärligt, istället verkar de vilja få ut mesta möjliga av vad som finns tillgängligt. Det är så ofta jag möter leenden fast varken välstånd, trygghet eller en hälsosam närmiljö är självklart, säger Elisabeth.
Sydde kläder åt frusna barn
Hon kallar kvinnorna i Diepsloot för lejoninnor; stolta, våldsutsatta personer som jobbar djuriskt för brödfödan. Ofta är det mormor som uppfostrar barnbarnen. Anledningen kan vara aids, att föräldrarna arbetar på annan ort eller inte vill eller kan ta hand om barnet.
Elisabeth började engagera sig 2008 när en väninna i Dainfern, volontären Maria Junebrink, berättade att skolbarnen frös under vintern. Elisabeths syfärdigheter kom väl till pass. En sygrupp började laga och fodra barnens uniformer.
– Vi kan ta vad som är kvar från övre delen av strumpan till att laga kavajärmen. Kläderna används tills de faller av kroppen.
Samtidigt startade svenskarnas första egna insamlings-projekt. Nära 75_000 kronor samlades in och senare levererades 258 overaller med strumpor och mössor till elever i grundskolan, och 110 gulblå (skolans färger) fodrade jackor, 100 par strumpor och 111 extra mössor till behövande i högstadiet.
Nästa mål blev att samla in pengar till 300 par skor. Den 17 mars i år delades 468 par skor till barn som gått barfota till och från skolan eller haft flera nummer för små skor.
- Många av de som växt ur sina skor hade också ett syskon som blev glad av att få ärva ett par skor om de var tillräckligt hela. Det är härligt när man kan glädja i flera led!
Av Gustav Broms