Martina Haag : "Jag vill ha mycket av allt"

10-06-14 13:32

Tipsa|Skriv ut Dela

Tipsa om: Martina Haag : "Jag vill ha myc ...

Mottagarens e-postadress: Ditt namn: Din e-postadress: Meddelande:

 

Dela på Facebook

 

Foto: Alexander Pihl

Foto: Alexander Pihl

Författaren Martina Haag är glad över alla kriser. Utan dem hade hon aldrig blivit så framgångsrik. Genom att skriva listor och bocka av sina målsättningar en efter en, har hon vänt jobbiga perioder till livslycka.

Ska man intervjua författaren och fyrabarnsmamman Martina Haag ser hon till att bli bjuden på fin lunch. Hon ger mig tre gourmetrestauranger i Stockholm, där det också är bra intervjuatmosfär, att välja på. Och självklart gör jag som hon vill. Har Martina bestämt något så blir det som hon vill – oftast. Hon är envis som synden och det har ju bevisligen tagit henne rätt långt. Hennes femte bok, Fånge i hundpalatset som är en samling av några av hennes roligaste krönikor, ligger snart på bokdiskarna. Att Martina också är en hejare på god mat fick vi nyligen ett bevis på när hon gick och vann matlagningstävlingen Stjärnkockarna på tv3. Hon är hej och bundis med krögaren Pontus, som driver restaurangen med samma namn där vi träffas, han grattar henne till segern och ser till att vi får ett av de bästa borden.

Ett uppdämt behov

Martina är bra på att njuta av livet. Eller som hennes älskade syster Bea en gång uttryckte det: Du tar stora tuggor av livet. Och det stämmer nog, menar Martina.

– Jag vill ha mycket av allt. Jag tror att jag har ett uppdämt behov sedan uppväxten av att ta för mig och att verkligen leva livet. I tonåren var JAG sämst i skolan, kände mig fattig bland rika kompisar, hade skilda föräldrar. Jag har ofta känt mig som en loser som överlevt genom att försöka vara rolig.

Martina vill att livet ska innehålla både upp- och nerförsbackar. Hon vet att det sorgliga och det roliga sitter ihop. För utan allt det jobbiga, utan alla misslyckanden, skulle hon inte sitta här idag.

– Är man nöjd och glad hela tiden händer det inte så mycket i skallen, menar hon.

Men det gjorde det alltså i Martinas skalle. Och när hon vid 39 års ålder började skriva var det just sitt egna krisiga liv – det jobbiga och svåra mammalivet, den taskiga skådiskarriären, den långa ofrivilliga singelperioden på sju år och den risiga ekonomin – som hon använde sig av.

Har haft alla kriser

– Hela min framgång bygger på mina misslyckanden. Om inte jag hade haft den uppväxt jag haft, om inte tonårstiden hade varit för jävligt jobbig, om inte min skådiskarriär varit så lökig och mitt singel_liv så miserabelt – då hade allt det här aldrig hänt.

När Martina pratar om kriser menar hon inte de riktigt sorgliga kriserna när någon dör eller så, utan kriserna som kommer av att man stöter på motstånd, av att det inte blir som man tänkt sig eller att man bara känner sig vilsen.

– Låt kriserna komma, säger Martina. Att ha det jobbigt ibland är personlighetsdanande. Själv har jag nog haft alla kriser som finns, ha, ha.

Och självklart måste vi gå igenom vilka kriser hon haft och på något sätt tagit sig igenom. Vi börjar med underlägsenhetskrisen, som handlade om identiteten:

– Jag kände mig sämst. Ingen allmänbildning, uselt betyg eftersom jag hade skolkat mig igenom skolan. Vi hade det mycket sämre ställt än mina kompisar på Lidingö som hade egen häst, åkte på lyxsemestrar och bodde i villor på flera hundra kvadratmeter. Och dessutom skilda föräldrar ovanpå det_…

Sedan kom 25-årskrisen med smak av kärlekstörst:

– Varför träffar jag aldrig den rätta? Jag var ingen sån där lyckad och cool singel, jag var desperat, en sådan där som bara skrek JA om någon närmade sig. Jag kunde vakna mitt i natten och vara övertygad om att jag aldrig skulle träffa någon. Tills min kompis Sara hade med sig sin brorsa Erik till ett fik_…

När kärleken var i hamn var det dags för nästa kris, 30-årskrisen, med karriären i fokus:

– Alla andra hade bra jobb och utbildning, det var bara jag som inte var någon. Jag var misslyckad skådis, hade dåligt med pengar och undrade hela tiden när min tur skulle komma.

Martina började ploppa ut ungar och så var det dags för småbarnskrisen:

– Jag får aldrig sova. Jag blir tokig, tänker att om jag inte får sova snart så kommer något att gå sönder i huvudet på mig, rent fysiskt. Nu tretton år och några barn senare har jag gett upp det där med sömn, jag kommer inte ihåg hur det var att sova länge. Jag klarar mig med mindre sömn nu.

Och så är vi framme vid den senaste krisen, 40-årskrisen:

– Jag inser att jag aldrig kommer att se ut som Paris Hilton i kroppen igen. Knäna börjar knaka, ryggen gör ont. NU gäller det att försöka hålla sig i form så man inte rasar ihop totalt.

Listor för framgång

Nå, men hur gör man då för att ta sig igenom kriserna? Hur gör man för att kriserna inte ska dra en ner i fördärvet? Och hur vänder man dem, likt Martina, till något positivt?

– Börja med att göra en ångestlista, det har en kompis lärt mig. Skriv ner allt du har ångest för och mår dåligt av, alltifrån: ful frisyr, tråkigt jobb till: träffar aldrig någon, har inga pengar och så vidare. Sen tar du listan och gör något åt den på en gång. Ett åtgärdspaket – fråga dig själv vad du kan göra åt det nu. Leder ångesten till förlamning måste man styra om det till handling. Ibland kan det räcka med att skriva ner det jobbiga för att det ska kännas lättare och mer möjligt att hantera.

Martina har inga lösningar för andra men för hennes egen del har vägen ut ur kriserna gått i fem steg:

1. Träffa Erik.
2. Skaffa barn.
3. Gå i terapi.
4. Våga skriva.
5. Börja springa.

– Allt sitter ihop. Erik fick mig att känna mig älskad och värd något. Barnen gjorde att jag slutade vara så egofixerad. Och att gå i terapi har hjälpt mig jättemycket, det har varit asbra för mig. Jag låg på britsen och gnällde i fem år. Jag gick dit som arbetslös och pank med sviktande skådiskarriär och när jag kom ut hade jag ett yrke och mådde mycket bättre. Jag vågade börja skriva och hittade hem, det var ju det här jag skulle hålla på med.

Det senaste av de fem stegen Martina tagit, är att börja med löpning. Det gjorde hon efter att 40-årskrisen satt in på allvar.

– När jag stod där med yngsta dottern Diana på armen och en dam undrade när jag skulle föda femte ungen, då kände jag att det var dags att börja träna. Dels för att gå ner några kilo runt magen men mest för att jag vill vara stark.

Hon satte på sig ett par bra joggingskor, Eriks gamla t-shirt och gav sig ut i spåret. Hon hade taktiken klar för sig. Att springa tills hon nästan kräktes och sen stappla hem. Första dagen sprang hon 12 minuter. Sedan ökade hon på med en minut varje dag och nu har hon sprungit nästan tre timmar i sträck.

– Nu måste jag löpa för att må bra. Hemma får jag aldrig tänka klart en tanke, jag blir hela tiden avbruten. I spåret får hjärnan en chans att tänka klart. Jag springer en mil, två till fem gånger i veckan, det är inte ljuvligt hela tiden. När jag kommer in i jobbighetstänk som att oj vilken uppförsbacke, den orkar jag aldrig, så bryter jag tänket genom att börja fundera ut en ny bokidé. Det är perfekt, för då jobbar jag och joggar på samma gång. Nästa bok kom till på ett springpass.

Eller så springer hon lopp, det gör hon tillsammans med syrran Bea och en annan kompis som heter Hilda. De har bildat en löparklubb som heter Team dr Throttle.

– Det är jätteroligt. Vi har skaffat en pokal som den som springer snabbast på ett lopp får ta med sig hem. Och så tränar vi backträning och annat jobbigt ihop, då går det lättare. Vi åker till loppen i bil och äter speciella nötkakor. Nu ska vi ta hjälp av ett löparproffs som ska coacha oss, jag vill komma under 50 minuter på milen. Idag ligger jag på 52.

Nojar lite över åldern

En annan bra sak med löpningen är att Martina inte längre behöver tänka på vad hon äter.

– Jag hatar att inte få äta det jag vill, jag blir ingen glad människa då. Nu kan jag äta efterrätter som den här (hon visar upp skålen med pannacotta som hon just blivit serverad) utan att behöva noja över vikten. Men jag vill absolut inte vara någon smalis, tycker inte att det är snyggt när man börjar närma sig femtio.

Vad gäller ålder så nojar Martina en hel del över utseendet och rynkorna.

– När jag går förbi vissa speglar tänker jag; herregud, nu har det rasat fullständigt. Tills jag inser att det handlar om lampans placering framför spegeln, ha, ha. Visst ljus gör helt klart rynkorna värre. Man får passa sig för vilka speglar man tittar i. Jag skulle aldrig våga göra en operation, jag hoppas istället på att rynkorna väntar så länge att jag kan gå direkt till yoghurtgumma sedan när det är dags. Fårade gummor är fint, men mellanstadiet fram tills dess är inte lika roligt.

Bråkar och skrattar

I Martinas nya bok, som hon precis håller på att lägga sista handen vid, får vi återigen följa med på upptåg hemma hos familjen Haag. Martina kan som ingen annan få en att krampskratta åt vardagssituationer och relationsproblem. Man känner igen sig och önskar att man själv också kunde se livet från den komiska sidan lite oftare. För det är ju så, nästan allt som händer kan ju bli en dråplig krönika, i alla fall i Martinas värld. Att kunna skratta och se det komiska i situationen är nödvändigt för att överleva, menar hon. Skrattet har också varit en viktig ingrediens för att få Martinas och Eriks förhållande att hålla så länge som 16 år nu.

– Jag är absolut ingen bra äktenskapsrådgivare. Både Erik och jag är urdåliga på att lösa problem, vi sopar dem under mattan, eller rättare sagt under hela Öland. Vi blir skitarga och låter det sedan vara. Varje gång man blir arg kommer all den gamla ilskan upp också, så det är ju egentligen inte så smart.

Tricket för att få det att hålla tror Martina är att bli ihop med någon som man är grundkär i.

– Det finns ingen jag kan bli så jävla arg på som Erik, jag vill skilja mig flera gånger i månaden. Men fortfarande tycker jag att han är fantastiskt snygg, jag kan nästan bli generad ibland av att det står en sån snygg man hemma i mitt kök när jag kommer ner från sovrummet. Och så kan vi skratta ihop. Det finns inte den diplomat som skulle kunna lösa våra konflikter, vi tycker olika om allt, utom barnuppfostran och politik.

– Egentligen borde man kanske bli ihop med en tjej som tyckte precis som en själv. Men det är mycket roligare så här. Vi har inte det mest lugna förhållandet precis. Jag har aldrig hört våra grannar gräla men jag är säker på att de har hört oss.

Till sist kommer vi in på vad det är som är hennes drivkrafter i livet. Utan ett ögonblicks tvekan kommer svaret:

– Ångestreducering, jag hatar att må dåligt och vill till varje pris slippa nattångesten. Det får mig att göra någonting åt situationen direkt. Och så förstås avundsjukan, jag är född avundsjuk och jag kan använda mig av den. Den har drivit mig hit. Idag kan jag vara råpinsam när jag träffar folk jag har varit avundsjuk på i tonåren, då kan jag komma på mig med att stå och skryta med hur många böcker jag sålt. Bara för att jag vill att de ska vara avundsjuka på mig istället.

Även fast det gått så bra för Martina är hon fortfarande avundsjuk av sig. På dem som har tid att mysfika på dagis, på dem som inte skriker åt sina barn, på dem som springer milen på under 50 minuter…

– ... eller som när jag var på författarmiddag nyligen och fick reda på att Camilla Läckberg sålde näst bäst i hela Europa! Då blev jag helt förlamad av avundsjuka, ha, ha. Men jag är inte missunnsam, det är bara det att jag vill vara lika bra.

Det har blivit dags för Martina att gå iväg och fortsätta ljudinläsningen av sin nya bok. Och hon summerar:

– Livsmässigt är allt på en perfekt nivå nu. Jag kan försörja mig, köpa vad jag vill men fortfarande åka tunnelbana som vem som helst och slippa att ha livvakter. Får jag tuffa på med att skriva böcker så här som jag gör nu så är jag faktiskt ganska nöjd.

Av Challe Lundholm