Bitterfittan Maria Sveland är glad och nyskild
11-10-31 11:00
Kort om Maria Sveland
Ålder: Snart 37 år.
Yrke: Författare och journalist.
Bor: Lägenhet i Stockholm.
Familj: Leo, 8 år, Max, 5 år.
Livsmotto: Att inte ha något motto.
Aktuell med antologin: Happy Happy på Atlas förlag
Med Bitterfittan blev hon känd för hela svenska folket som den som gjorde upp med kärnfamiljsmyten. Nu spräcker hon ännu ett tabu och skriver om den lyckliga skilsmässan.
Den är i plast, har bruna ögon och lysande vit fågelkropp. Maria Sveland älskar den. Ugglelampan. Ja, hon gillar ugglor överhuvudtaget eftersom de är så där lite mystiska, iakttagande och farliga. Ugglelampan står där bredvid platt-tv:n som hon, efter att ha skilt sig, kom på att hon faktiskt inte tyckte var så kul att titta på. Det blev så, när hon för första gången sedan hon var tjugo fick chansen att bo ensam, bygga bo. Sitt alldeles egna bo.
– Jag sitter hellre och läser i min fåtölj, lyssnar på musik eller bara tänker. Jag älskar att få tid för mina tankar, i ensamhet, att veta att ingen kommer att avbryta mina tankar, säger Maria Sveland, och frågar om jag vill ha kaffe.
Det vore ju toppen, svarar jag och Maria drar i gång sin svarta Gaggia-espressomaskin. Ja, den köpte hon också när hon flyttade in i sin egen tvåa. Hon ville ha en riktigt bra espressomaskin.
Fel att vara glad
Jag slår mig ner vid den apelsinblommiga plastduken på köksbordet och drar in doften från de bubbelgumsrosa pionerna i den gula vasen. På en krok hänger knallturkosa kökshandukar med rosa fjärilar på.
Karamelligt och glatt är Svelands inredningsfilosofi. Man blir glad, och det är Maria också. Svindlande, pirrigt glad över att få börja ett nytt liv utan den man hon delat sitt liv med i femton år.
– Det är som om jag har fått tillbaka mitt liv. När jag väl hade bestämt mig för att jag ville skilja mig kände jag mig glad, jätteglad, säger hon och häller upp mintte i en jumbokopp bredvid sin espresso.
Hon måste ha det också, teet, dricker det ihop med kaffet, och ständigt när hon skriver.
Men det var fel att vara glad som nyskild. Skam var bätt- re. Det var så Maria upplevde omgivningens reaktioner.
– Ja, såklart inte mina nära vänner, de stöttade mig fullt ut, säger Maria och slingrar sitt svarta lockhår mellan fingrarna.
Men bekanta och kollegor förfasade sig, beklagade sorgen. ”Usch vad hemskt, och hur ska du klara dig?”
– I stället för att stödja mig spädde folk på min egen oro över hur det skulle gå ekonomiskt, hur barnen skulle känna och allt det där. Det var som om omgivningen dels vill stärka min oro, dels blev provocerade över att jag var alldeles för glad. Jag blev chockad över hur skamligt och misslyckat det fortfarande ansågs att skilja sig.
Hon och författarkollegan Katarina Wennstam bestämde sig för att göra antologin Happy Happy (Atlas), en styrkebok för alla nyskilda, och en trigger för gifta som kanske borde vara skilda.
– Vi vill inte se på skilsmässan som ett misslyckande, i stället prata om det som utveckling.
Det är nämligen alldeles för många som går omkring och drar på dassiga relationer, menar Maria, och det mår ingen bra av; inte heller barnen.
– Barn är jättekänsliga för alla stämningar, och är det dåligt mellan föräldrarna suger det hur mycket energi som helst.
Hon vet av egen barnerfarenhet, uppvuxen med föräldrar som skilde sig minst tio år försent.
– Jag var arton år när de skilde sig och levde hela min barndom med den där tryckta stämningen. Tydligast blev det de gånger som det faktiskt var lite bra, när de skrattade och hade trevligt. Då satt man som barn och hade ont i magen och gjorde allt för att inget skulle bli fel och munnar skulle bli till streck. Åh, så mycket gladare föräldrar jag fick när de var skilda.
Och nu, som nyskild fick hon rollen som biktstol, den ena efter den andra berättade vad de inte sagt till någon annan, att deras relation var urkass: inget sex, otrohet, tristess, död kärlek.
Själv tror hon inte på att kärleken är livslång. Har aldrig gjort. Kärleken är som den är, ibland långvarig, ibland kortvarig men det kan vara minst lika starkt.
Så varför gifte hon sig, lovade livslång kärlek?
– Jag var 23 år och bröllopet var inte så seriöst och påkostat, mer ett hippiebröllop. Vi bjöd på hemmagjorda köttbullar och potatis på en äng. Jag gifte mig i gul regnkappa och sedan hade vi en jättefest. Jag var supernaiv och jätteung.
Bitterfittan sorterade känslor
Det var ett schyst år, bröllopsåret 1998. Maria Sveland hade några år tidigare lämnat Örebro för Stockholm, läst på universitetet (bevisat för sig själv att även en arbetarunge kan!) och kommit in som en av fyra på Dramatiska institutets radiolinje. Hon var hemma, här fick hon utveckla sin egen konstnärliga ton och göra reportage hon brann för. Hon gjorde program för Sveriges radio och SVT, bland annat Heliga familjen, Det skyldiga vårdbiträdet, Är jag en människa? och Som en hora.
2002 fick hon barn. Och insåg att trots de goda jämställdhets-ambitioner hon och Olof hade så var det fetkört när barnen kom. Pang, bom och rena femtiotalet. Mor är rar, far ror.
– Förväntningarna på mig som mamma var fundamentalt annorlunda än de på pappan. Jag förväntades genomgå en helförändring och bli mamma med stort M.
Allt det där andra, det älskade jobbet som journalist, längtan efter att få egen tid då och då, det förväntades komma i andra hand. Ur den frustrationen och ilskan växte romanen Bitterfittan fram. Det blev ett sätt att sortera alla förvirrade känslor och motstridiga budskap. Och hennes manus blev utgivet.
– Då var man ju bara wow, jag ska bli utgiven! Ingen kunde tänka sig, allra minst förlaget, att boken skulle göra succé.
Men ”Bitterfittan” blev ett begrepp, Maria Sveland känd. Känd för att ha krossat den romantiska bilden av kärnfamiljen och den ljuva småbarnstiden. Och att ha berättat att 70-talisterna var lurade. Det var inte sant att jämställdheten var färdigfixad och att det bara var att njuta av frukterna: få barn, leva med sin jämställda man, göra karriär och yoga och äta trevliga middagar.
– I dag finns en syn på jämställdheten som ett individuellt projekt som det är upp till var och en att fixa själva. Det finns en ovilja att se att bristen på jämställdhet är intimt förknippad med de ojämställda strukturer som finns i samhället och världen.
Heliga familjen rör man inte ostraffad, Maria Sveland blev offentlig måltavla. Ledarskribenter skrev att om Maria tyckte det var så jobbigt att leva med barn så strunta i det. Och nu när hon skrivit om fördelen med att ha barnen varannan vecka får hon vet att hon är en dålig mor.
Blir hon ledsen, sur?
– Nej, det rör mig inte. Jag pratar om maktstrukturer som hindrar kvinnor och män att leva jämställt, och det påverkar oss alla, oavsett hur jämställda vi är som individer.
Kärlek som revolutionär kraft
Hon och Olof delade föräldraförsäkringen, hämtade, lämnade och vabbade lika. Något de har igen nu i skilsmässan, de är lika mycket närvarande föräldrar både två.
– Jämställdhetsprojektet är inte lätt att lösa vid köksbordet, kanske är det inte ens möjligt. Det man kan göra är att prata om det och att ta hjälp utifrån. Att gå i familjeterapi är jättebra, då får man bättre verktyg att prata om det som inte funkar.
Hon tycker det var modigt att skilja sig. För henne var det en lång process.
– När jag skrev Bitterfittan satte jag något slags frö. Men då var jag absolut inte redo. Jag hade två små barn, en femåring och en ettåring och fullt upp med att hantera och överleva vardagen.
Så är den livslånga kärleken körd?
– Jag tror absolut på kärleken, det är en underbar, revolutionär kraft, men den livslånga, tvåsamma kärleken känner jag mig mycket skeptisk till som ideal. Ska det vara en bra relation så behöver man leva jämställt och i ett samhälle som inte är jämställt blir inte heller parrelationen det.
Så några fler giftermål blir det inte, däremot kan hon tänka sig en kärleksfest om hon skulle inleda en längre relation igen. Kärleken är värd att fira.
– Jag tror på att välja varandra på nytt, dag för dag. Att inte ta varandra för givet.
Maria skriver nu på sin tredje bok. Laptopen står uppslagen på det vita skrivbordet vid vardagsrumsfönstret. Det ska bli en kul bok, en skruvad familjerelationsroman om tre syskon vars pappa mystiskt försvinner i Transsylvanien.
– Jag skrattar i varje fall när jag skriver. Jag ville skriva något som inte var så nattsvart som Att springa.
Den boken, hennes senaste, var, precis som Bitterfittan, en berättelse som bara var tvungen att komma ut. En bok om stark vänskap mellan två flickor på väg in i tonåren, med allt vad det innebär av identitet, sexualitet och förvirring. Men också en becksvart berättelse om sexuella övergrepp inom familjen.
– Jag ville visa hur våldet som finns i allas vår närhet påverkar flickors och kvinnors sexualitet. Det är något som vi måste förhålla oss till även om vi inte själva varit utsatta.
Vänskap lika start som kärlek
Något hon ofta diskuterar med sina författarvänner, de hjälper nämligen varandra, Maria, Katarina Wennstam, Mari Jungstedt och Mian Lodalen. Tillsammans åker de i väg på skrivarläger, sitter i var sitt hörn och skriver disciplinerat, käkar sedan middag, dricker vin och pratar om allt från titlar till relationer.
– Vänner är bra, om det så gäller när man skiljer sig eller skriver. Det är som om äktenskapet har tagit patent på kärleken, men kärlek mellan vänner kan vara minst lika stark, och den kan vara livslång!
Vi tar farväl i hennes hall och jag får ett reklamkort om en ”skitbra film”, Dogtooth.
– Den är skruvad men säger allt om familjen, se den, om du hinner, säger Maria och tar i hand.
Hon ska packa nu. I morgon åker hon och barnen till Portugal med en vän och hennes barn. Sedan har Maria egen semester, och skrivtid. På egen hand.l
Av Hanna Nolin