Hanna Hedlund

10-11-02 10:57

Tipsa|Skriv ut Dela

Tipsa om: Hanna Hedlund

Mottagarens e-postadress: Ditt namn: Din e-postadress: Meddelande:

 

Dela på Facebook

 

Där mammalivet började tog omvärldens intresse för Hanna Hedlund slut. Trodde i alla fall hon själv – tills hon med hjälp av en vän och coach tog tag i sina rädslor, redde ut tankesmeten och aktivt började styra sitt liv. Nu är hon mamma OCH artist med egen show.

När Hanna Hedlund var 24 år sa hon nej till skivkontrakt och enkelbiljett till kändisskapets röda matta. Hon ville inte bli stämplad in i ett visst fack, tänkte hon då.

– Jag hade haft en hit med Anropad försvunnen i Melodifestivalen och blev tillfrågad att göra en fullängdsplatta, men jag var rädd att bli instoppad i schlagerfacket så istället tackade jag ja till en lite smalare teaterföreställning. Sådär har jag gjort hela tiden, så fort det börjar rulla på för mycket väjer jag och väljer något annat istället.

För Hanna Hedlund vill ha allt: sjunga jazz, göra musikal, spela teater och sjunga visor. Och ha barn. Och ha tid för barn. Och inte behöva tala om sig själv som popartisten Martin Stenmarcks fru. För är det något hon är dödsstrött på så är det just det. Att bli sedd som Kändisfrun.

– Jag har haft många stora huvudroller på exempelvis Intiman och Göta Lejon, vunnit Körslaget i TV4, varit med i Melodifestivalen två gånger och varit programledare för TV3:s Singing Bee. Ändå är det detta jag får mest frågor om, hur det är att leva med en kändis.

Kungen och Silvia-klick

Så vi tar det där med kärleken istället. Mest för att Hanna ska slappna av lite, inte sitta på sin vakt mot mina frågor om det skulle slinka med något som involverar Martin. Det är lite svårt. Han är ju liksom en del av hennes liv, vardagslunken, fredagsmyset och slaget om hämtningen och lämningen på dagiset.

När de träffades var det som för kungen, det sa bara klick.

– Vi blev så fantastiskt förälskade, det var som om vi träffade varandras själsfränder. Vi kände oss helt enkelt hemma hos varandra, säger Hanna och ler.

Det var 1998, Hanna jobbade som sjungande servitris på Wallmans salonger, nyss inflyttad till Stockholm (från den lilla byn Hanebo i Hälsingland, via Göteborg), Martin var på Oscarsteatern. Varsin karriär, massor av resor och bara gos! Nu är det tolv år sedan, det har hänt en del sedan dess: två barn, en massa disk, dealandet med vem som ska ansvara för att det finns mjölk, regnkläder och toapapper hemma. Och så blev Martin kändis, Hanna kändisfru. Hur blev det då? Knepigt hemma vid köksbordet? Konkurrens?

– Nej, vi konkurrerar inte, det skulle bli jättekonstigt. Vi är tillsammans, och stöttar varandra i våra karriärer. Om man har varit tillsammans så länge som vi har varit utvecklas man båda två på olika sätt. Och det är viktigt att tillåta varandra att utvecklas. För mig är det ett tecken på en bra relation att man tillåter varandra att göra det man vill.

Som när Martin i somras var iväg en månad för att cykla 50 mil på mountainbike på Mount Everest.

En resa som krävde sin planering, och förberedelse på alla sätt och vis. Hanna jobbade heltid på Göteborgsoperan med föreställningen The Last Five Years.

– Då gäller det att sätta sig ner och planera hemmalivet, hur våra familjer kan hjälpa till, dessutom hade jag förhandlat in en barnflicka i kontraktet med Göteborgsoperan.

Det var en ganska riskfylld resa som Martin gjorde, cyklande på 5 000 meters höjd med stup som närmaste granne på vägen. Orolig?

– Nej, jag var inte ett dugg rädd, det skulle inte funka att jag gick och oroade mig för det. Dessutom hade Andreas Danielsson som Martin cyklade med så stor erfarenhet.

Utveckling. Mm. Hanna har ägnat en hel del åt att fundera på hur hennes val har sett ut, vilka drivkrafterna varit. Och hon har synat sina rädslor i sårkanterna. För det fanns en tid när det var mer rädslan som styrde. Inget bra. Säger hon nu. Vi pratar om det, lite senare, men först ska morgonruschen avhandlas.

Det är ganska tidig morgon när vi ses på Café Rival i Stockholm, vi har båda snabbgnuggat sömnen ur ögonen och haft en sådan där morgon, typ bara en barnstövel funnen, ingen frukt att stoppa i ryggan och kläder som borde ha tvättats och legat snyggt i barngarderoben. Och en icke-funktionsduglig man. Min har fått ryggskott och Hannas ligger också i sjuksängen.

– Martin kan inte göra någonting eftersom hans hälsena har gått av, säger Hanna Hedlund där hon sitter i sin vita, löst sittande tröja och glittergröna ögon.

Hon är så där hälsingelugn och får mig att känna att oj, vad jag pratar på och hinner hon överhuvudtaget svara på mina frågor? Men Hanna tar sin plats. På sitt eget vis. Hon berättar om när hon bestämde sig för att ta paus. Det var år 2003, Hanna kände sig alldeles tom, och tänkte: var det inte mer än så här, livet?

– Då hade jag hållit på med teater och musik hela mitt liv och allt gick väldigt bra, samtidigt började jag få en allt starkare tomhetskänsla inombords.

Överraskande längtan

Så hon åkte på yogaläger, gjorde yoga, mediterade och genomförde tarmsköljning. Det gjorde henne skör, hudlös mot sin omgivning och plötsligt, av en slump, insåg hon vad hon egentligen ville.

– Jag pratade med en kvinna som skulle lämna kursen eftersom hon var gravid och då började jag gråta, jag blev så tagen av att hon var gravid och insåg att det där det vill ju jag också. Men känslan överraskade mig totalt.

Bli mamma. Men läskigt var det.

– Martin tyckte inte alls det var någon stor grej, han som är uppvuxen med elva syskon och har bytt hur många blöjor som helst. Jag var rädd för det där comittandet, jag är nog lite mer frilanstypen. Att kunna bryta upp. Nu var man tvungen att bestämma sig och satsa seriöst. Jag som är 70-talist är liksom uppvuxen med att man är evigt ung och det där med att vara vuxen och ansvarstagande är man lite rädd för. Jag tyckte det var ett sådant otroligt ansvar att bli förälder och var rädd att allt skulle bli annorlunda, att jag skulle bli en helt annan person, typ.

Så blev det ju inte. Hanna var Hanna även om hon blev mamma, och nu efter sex år som mamma har hon lärt sig att vara det på sitt eget sätt. Även om det var tufft där några år. Och det krisade ordentligt.

För hon som tidigare känt att hon, som den ambitiösa storasyster hon är, hade stort självförtroende, styrka och integritet i en bransch som äter människor som ostbågar, blev osäker. Hur bra var egentligen hennes självförtroende? Vad var det egentligen som styrde hennes val?

Coachades ur sin rädsla

– Jag insåg också att det där med att inte löpa linan fullt ut, att exempelvis inte tacka ja till det där skivkontraktet när jag var 24 eller gå på en audition som inte helt var mitt område, var ett sätt att skydda mig själv. Jag ville veta säkert att det jag gjorde verkligen var det bästa och samtidigt hålla alla dörrar öppna. Det blev något slags försvar, ingen kunde komma åt mig.

Skräcken att inte duga blev tydlig de där åren efter att första barnet Ida föddes och Hanna var föräldraledig i tio månader. Rädslan tog över mer och mer, rädslan att inte duga, att vara stekt som artist, att ingen ville ha henne. Telefonen var tyst, ingen ringde efter henne, och till slut vågade hon inte själv ringa och fråga om någon ville ha henne.

– Då var jag så rädd att det skulle bli som jag trott, att eftersom jag fått barn hade jag varit ifrån showbizvärlden ett tag och nu var det kört. Ingen skulle vilja ha mig mer.

Så hon satte sig i skolbänken, började läsa teatervetenskap på universitetet, och tänkte att teaterkritiker kunde hon väl bli.

– När jag satt där slog det mig att här sitter jag nog bara av ren och skär feghet.

Så hon ringde sin kompis som pluggade till coach, de träffades några gånger och Hanna Hedlund fick de verktyg och nycklar hon behövde för att känna att hon kunde göra det hon vill.

– Det var så skönt att prata med min vän. Ibland behöver man verkligen någon som ser en utifrån. Jag fick möjlighet att lägga ut alla mina ihopsmetade tankar där på bordet, i en stor hög. Sedan var det bara att bena ut dem. En efter en, tills det blev mycket mer lätthanterligt.

Och det blev plötsligt också lättare att agera. Nu vågade hon göra det hon inte vågat förut. Att göra något riktigt personligt, utifrån hennes eget sätt att se på världen. Utifrån sina dagboksanteckningar från föräldraledigheten skrev hon ihop sina tankar om att vara mamma, musikern Oscar Danielsson skrev låtarna och – nu var den gjord: hennes egen skiva.

Sjöng sunkmammans lov

– Jag blev så stressad av alla krav på att det inte fick märkas på en att man hade fått barn. Och dessutom skulle jag ju ta hand om ett barn. Så det kändes jätteskönt att få göra en platta som jag hade velat lyssna på själv, då. En skiva om rätten att få vara en sunkmamma, att faktiskt inte hinna med allt.

Den där plattan blev sedan underlaget för en enmansförställning som Hanna körde på Mosebacke, och som hon nu ska ut och spela i höst igen.

– Att få göra en egen show, det slår allt. Det är så vansinnigt kul att få lyfta fram det man själv tycker är viktigt.

För om det är en sak hon lärt sig efter att ha blivit mamma är det att också våga satsa på det man själv vill, att inse att man faktiskt är den man är och ingen annan.

– Innan hade jag nojat och tänkt att, ja nu måste vi byta bransch och ha nio till fem jobb. Nu tänker jag att barnen har kommit till oss och detta liv är vad vi har att erbjuda.

Vågar kasta sig ut

Hon har också lärt sig att kasta sig ut helt förutsättningslöst och släppa alla tankar på om det här är rätt eller inte, utan bara köra på. Men också att säga nej till uppdrag och faktiskt se till att helrensa i almanackan för att bara vara med barnen.

– Jag klarar inte av när det blir för mycket, och då är jag ingen bra mamma. Jag vill kunna vara både glad i själen och samtidigt kunna jobba.

Och på hemmafronten är det en ny fas som inleds. Fasen Dela: För nu när ingen är föräldraledig gäller det att hitta ett system där båda tar på sig projektledarrollen.

– Jag tycker att jag har haft det största ansvaret för planeringen, eller kanske tagit projektledarrollen och att Martin har varit min assistent typ eftersom han har jobbat mer, men nu ska vi bli bättre på att dela.

Lösningen är särbotänk.

– Jag tror man måste leva lite mer som särbos, att mycket tydligt dela upp vem som har ansvaret respektive vecka eller dagar. Sätta sig en stund på söndagkvällen och spalta upp veckan. Egentligen tror jag att det är enkelt, man måste bara synliggöra allt som ska göras.

Så nu ska de sätta sig, hon och Martin, en stund på söndagskvällen och spalta upp veckan.

– Fram tills nu är det jag som dragit det största lasset hemma. Men nu är det min tur att göra annat.