Meditation ger Meja kraft
10-09-01 09:21
Meja Beckman
Namn: Meja Beckman(Meja föddes som Anna Pernilla Torndahl, men hon har kallat sig själv för Meja sedan tre års ålder och sedan 1976 heter hon det även officiellt.)
Ålder: 40 år.
Bor: I hus i Torekov, Skåne.
En stund över: Då hittar jag någon att spela backgammon med!
Familj: Stor.
Bästa hösttipset: En skiva med Chet Baker, och ett stort glas rödvin. Så härligt melankoliskt.
Livsmotto: Förvänta dig alltid det oförväntade.
Hemsida: www.meja.net
Som en snöboll far hon fram över världen, lär känna människor, skapar konst och musik, för att sedan dra sig undan, läsa böcker och käka godis. Meja är ytterligheternas kvinna, som lagt stor energi på att lista ut vad som kommer efter att man har lyckats. Här berättar hon om nya livet, nya skivan och nya kärleken.
Meja Beckman lyfter på kjolen och visar sina alltför varma pants, placerar shoppingkassarna på golvet och sjunker ner i den gigastora fåtöljen i Cadierbaren på Grand Hôtel i Stockholm. Lånar mina glasögon. Vänder och vrider. Snygga, säger hon: ska köpa likadana imorgon. Plötsligt känns det som om vi är kompisar, bara så där.
Så beställer hon godisröd tranbärsjuice, lutar sig framåt och berättar om kärlekschocken i Japan, om att sälja 2,5 miljoner plattor och till slut behöva dra i handbromsen, bara för att det är så läskigt att nå sitt mål.
– Har man dålig självkänsla är det enklare att misslyckas, det är man inställd på. Men så stod jag där och hade lyckats. Det måste ju betyda att jag var bra, så vad förväntade sig folk nu? Så där höll jag på. Som min plastpappa säger: du är expert på mindfucking, att se till att din hjärna jävlas med dig.
En social fjäril
Men det var då, i slutet på förra årtusendet: 1998. Sedan dess har Meja släppt fyra album, startat konceptrestaurang i Torekov, ställt ut sin konst, studerat till copywriter på Berghs, funnit kärleken, och nu: en platta till, denna gång helt på sina egna villkor.
- Plattan är min egen lilla dagbok, den är min resa för att försöka förstå vem jag är nu, säger hon.
Den har tagit fyra år att göra, under ständigt resande i världen, Nashville, Los Angeles, Bombay, London, Torekov och så Los Angeles igen. För att samla intryck, fylla på.
- Min bästa kompis i LA kallar mig för snowball. Det är lite så jag funkar, som en snöboll, startar med en liten social cirkel, som sedan snurrar och blir större och större.
Ensam Meja i ny storstad på jakt efter nya intryck, vänner, impulser.
– Jag är en social fjäril. När jag kommer till ett nytt ställe tar det inte lång tid innan jag känner en massa människor. Jag dömer sällan någon, kanske är jag istället lite väl tillåtande. När andra människor skulle säga ifrån om någon beter sig dumt och tack och hej, tänker jag att människan bara hade en dålig dag. Och ger dem chans på chans. Kanske borde jag sätta lite tydligare gränser. Jag vill så gärna tro på människans godhet, säger hon.
Att våga släppa in nytt
Det var år 2005 hon bestämde sig. När hon satt ensam en dag och spelade på sin resegitarr på takterassen i sitt dåvarande hem i Palma de Mallorca. Hon lekte sig fram på gitarren. Musiken ledde henne på nya vägar. In i sig själv, hittade nya berättelser, egna berättelser.
– Jag ville göra en platta på helt egna villkor, att bara gå på inspiration, och våga vara personlig och nära.
Samtidigt gick kontraktet ut med hennes dåvarande skivbolag. Hon bestämde sig för att gå vidare på egen hand, att inte förlänga kontraktet.
– Det var skitläskigt men samtidigt fantastiskt. Att få börja på ett helt nytt vitt papper. Jag har lärt mig av min vän, en indisk regissör, att när man börjar hålla fast vid något alltför hårt är det dags att våga släppa taget. Så något nytt kan komma in. Att tvinga sig ut i den där tomheten, som kan vara både galet läskigt och otroligt häftigt, säger hon.
Att resa med sig själv, mot sig själv.
Det är klart att det går
Mejas alldeles egna livsresa startade i Nynäshamn, där hon föddes 1969, men familjen flyttade sedan till Skåne. Meja beskriver sin familj som akademiskt bohemiskt chic: mamma spelade redan som liten in skivor för att sedan bli konstnär, pappa skrev en del låtar och morfar var kompositör.
- Det jag fått med mig hemifrån är att ingenting är omöjligt, att det inte finns några gränser för vad man kan. Mamma har alltid trott på mig, litat på att jag ska klara det jag bestämmer mig för. Jag tror det är dumt att hönsa med sina barn för mycket, då vågar barnen till slut ingenting.
Meja började skolan när hon var sex år, då kunde hon redan skriva: dikter var hennes stora intresse. När hon var sexton år flyttade hon ensam till Mallorca för att gå gymnasiet, humanistisk linje på svenska utlandsskolan.
– Syokonsulenten i Sverige sa att det där går ju inte. Mamma sa: det är klart att det går.
Megasuccé i Japan
Nitton år gammal kom Meja tillbaka till Sverige. Superladdad. Hon hade bestämt sig, hon skulle bli känd: det var det viktiga, sången var vägen dit. Resten gick på ren vilja. Hon tog alla småjobb hon kunde få, allt för att få ihop pengar för att kunna uppträda och få gage i form av gratis middagar.
- Jag vet inte ens om jag sjöng speciellt bra i början. Jag var så otroligt nervös när jag skulle sjunga solo och sådant hörs ju. Det svajade nog ganska rejält.
Sedan blev hon sångerska i Legacy of Sound som hon grundade tillsammans med Anders Bagge. Första singeln släpptes i 24 länder och 1996 solodebuterade hon med Meja, som sålde närmare en miljon i Japan. Meja fick en chock när hon intog scenen i Japan på en turné 1997.
– 6 000 människor bara ställde sig upp och skrek, det var ren kärlek som kom emot mig. Jag kom helt av mig och började gråta. Det var helt fantastiskt.
Ett år senare kom plattan Seven Sisters med singeln All ´bout the Money som gjorde internationell succé. Så snurrade det på, med USA-lansering och bland annat en duett med Ricky Martin, Private Emotion, ny turné till Japan och i Sverige. Så, 2002, tog det tvärstopp.
Meja behövde en timeout.
– Jag visste inte vad jag ville längre. Jag hade inte programmerat mig längre än så: att bli känd. Sedan blev det tomt.
Motpoler
Hon åkte tillbaka till sin egen kraftstation, huset i Torekov i Skåne. Meja drar handen genom skogsråhåret och säger att hon är en liten hemmaråtta. Att hon älskar att gå hemma och skrota. Rota i verktygslådan, riva upp något golv, byta några rör eller ägna sig åt sina tavlor, ateljén har hon i hallen.
– Samtidigt bara måste jag kasta mig ut, resa och möta nytt. Det är mina två poler, hemmamysaren som bara tycker att det är precis lika bra hemma, och så den där som vill ut, den nyfikna.
Motpolerna är en del av hennes världsbild: att världen är uppbyggd av motsatser som ont/gott, kärlek/hat, natur/stad.
- Utan det mörka finns det inget ljus. Man måste sträva efter en balans, mellan det ljusa och det mörka.
Precis som hon älskar storstadspulsen och vimlet måste hon efter ett tag till naturen, hon måste tanka kraft.
- För är det något som är Gud måste det ju vara naturen. Det finns inget bättre. Det märkliga är vårt förhållningssätt till den, vi ställer oss liksom vid sidan av, att naturen liksom finns utanför oss. Men vi är alla en del av den. Indianerna fattar sina beslut utifrån vad som är gynnsammast generationer framåt i tiden. Inga kortsiktiga beslut där inte. Något att tänka på för politikerna med tanke på miljökrisen, säger Meja.
Tror på återfödelse
Inspiration hämtar hon från såväl indianer som buddhister. Och hon tror på återfödelsen, att döden inte är slutet. Utan något annat, något nytt.
– Det är inte så konstigt tycker jag, allt hör ihop och rör sig i cykler, vår, sommar, höst, vinter. Som blomman som vissnar ner, för att leva vidare nästa sommar. Själen kanske är vårt frö, när kroppen dör lever fröet vidare, i en annan form. Döden är ju egentligen bara ytterligare en separation. Under livet är vi ju med om många små dödar. Vi möter någon och tar avsked, vi är i en stad och lämnar den och vet inte om vi kommer tillbaka, säger hon.
Svårt att varva ner
Det sprakar om Meja, hon är inte precis typen som sitter still: hon skriver, sjunger, spelar, målar och hittar nya projekt.
– Det är ständig aktivitet här uppe, säger Meja och pekar mot tinningen. Det svåra för mig är att varva ner.
Bästa sättet är att krypa under täcket i sängen, med en bok och en stor påse godis.
– Jag har gjort det sedan jag varit liten, det är något enormt tryggt i det. Det är det bästa när man är deppig och känner sig liten och ledsen.
Ett annat sätt att hämta kraft är att ta små powerdagar. Det är dagar när hon inte öppnar datorn utan bara är ifred. Och så mediterar hon, helst på morgonen innan frukost, men det har varit dåligt med det den senaste tiden. Så fort hon vaknar slår hon på mobilen, kollar sms, mejl. Så har hon jobbat i två timmar utan att ens ha ätit frukost.
– Det är helt galet det där. Att alltid vara nåbar, tillgänglig. Jag måste ändra på det där nu. Samtidigt är det något slags kickberoende. Det finns ett bekräftelsebehov i det, att ständigt bli sedd. Någon tänker på en, man finns för andra.
Och så har hon hittat kärleken, den stora. Men det tog sin tid, att hitta rätt.
– Jag har aldrig haft några riktigt långa relationer, mina förhållanden har varat i sådär fyra år, medan många av mina vänner har varit gifta länge.
Hon är tveksam till det som hon tycker är någon slags underliggande uppfattning i vårt samhälle: att en lång relation innebär den starka sanna kärleken, att det står för trofasthet.
– Det finns de som lever ihop ett helt liv utan att komma varandra så särskilt mycket närmare. Tiden går, rutinerna tar över. När man pratar om kärleksrelationer glömmer man att mäta på djupet. En kortare relation som innehåller starka känslor och passion kan innebära ett mycket närmare möte, på djupet, att man verkligen vågar öppna sig för varandra, mer än vad man ibland gör i en lång relation.
För Meja handlar kärlek om att träffa rätt, att känna sig hemma med någon.
– Att hitta en person man lirar med, då är kärlek bara något helt fantastiskt.
Mer får vi inte veta, Meja vill skilja på det privata och det offentliga och hålla sin nya kärlek för sig själv.
De senaste åren har tanken på barn börjat smyga sig på, speciellt nu när hon fyllde fyrtio år.
– Då trillade polletten ner, att jag inte är 25 längre, även om jag mentalt alltid kommer att vara det.
Hon vill jättegärna ha barn.
– Jag som alltid har varit så barnslig. Barn är kloka, man kan lära sig mycket av dem, de är i nuet. Men det har inte funnits tid i mitt liv, och jag har varit alldeles för självupptagen.
Att få barn skulle vara den ultimata utmaningen menar hon.
– Jag är urdålig på allt som har med rutiner att göra. Att få barn skulle vara ett äventyr. Det skulle verkligen vara att prova något nytt.