Vi byggde mulltoa på Fiji
11-04-04 11:08
De reste till paradisön för att vila, men startade ett projekt som förändrade hela samhället – och dem själva. Tillbaka i Sverige har Anna och Elin med sig ett nytt självförtroende och en helt ny syn på välstånd.
Ett paradis ska hålla för evigt. Och hållbart var ledordet när två studenter från
Arkitekturskolan hjälpte ön Caqalai att utvecklas till en ekologisk paradisö.
Elin Persson, 27, och Anna Sundman, 29, hade just avslutat sitt praktikår i Melbourne i Australien och ville fira med en lång ledighet. Första stoppet var ön Caqalai som tillhör Fiji.
De blev omedelbart förtjusta i den lilla ön och resorten, som ägdes av ett bykooperativ – men också bekymrade över öns framtid.
– En resort är en hög belastning för miljön, och försvinner korallrevet försvinner skyddet för vågorna och därmed det rena vattnet, och till slut turisterna. Dykinstruktören berättade att antalet fiskar på korallrevet minskat och vi såg själva hur det blev algblomning på gräsmattorna efter regn, eftersom vattentoaletterna saknade avlopp, berättar Anna.
Samtidigt fascinerades de av fijianernas kultur, och hur snabbt de välkomnades in i bygemenskapen. På Fiji ses social balans som en större rikedom än ekonomisk vinning, vilket förstås får konsekvenser för samhället. En sed de mötte var kere kere, som i korthet innebär att den som har mycket självklart delar med sig till den som har lite. Det är fint att göra sig beroende av andra, att låta sig bindas av vänskapsband. Mycket tid läggs på relationer och man samlas till exempel ofta under timslånga kavaceremonier – att dricka den traditionella drycken i ensamhet vore otänkbart.
Och det var just över en skål kava som hotellmanagern Sakiasi frågade vad de två, som blivande arkitekter, ansåg skulle locka fler turister.
– På öarna finns en rädsla att inte vara tillräckligt moderna, att ha vattentoalett är en källa till stolthet. Men vår teori var att de turister som väljer bort femstjärniga lyxresorter ägda av västerlänningar snarare är medvetna människor som söker det genuina och ekologiska. De kan absolut acceptera en mulltoa om det är bättre för miljön, förklarar Elin.
Trots förälskelsen i Caqalai reste Anna och Elin vidare. USA:s västkust blev nästa stopp på deras jordenruntbiljetter.
– Det blev en riktig kulturkrock, skrattar Anna. I Australien levde vi i ett share house, där man bor ihop och delar saker med varandra. På Fiji trivdes vi med den enkla standarden. Här handlade allt om konsumtion!
– Kontrasten mot den lilla söderhavsö vi just lämnat, där folk hade så lite men ändå delade med sig till oss, var så stor, säger Elin.
Där och då föddes tanken att rädda sina nyfunna vänners hem, paradisön i Söderhavet.
– Hemma ska man ha både två och helst åtta backup-planer. I Melbourne lärde vi oss inställningen det är klart att vi måste prova!, säger Elin.
Efter en mellanlandning i Sverige åkte de tillbaka till Melbourne för att börja sin Masterutbildning, som inkluderade Fijis byggda miljö. En insamlingsfest gav dem pengar att trycka en folder med deras vision för eko-turism. Den gick de sedan runt med till kyrkor, företag och miljöorganisationer i hopp om att finna sponsorer.
Öns resort fick mulltoa
– Vi var nog lite naiva, konstaterar Elin. Alla var jättepositiva, men ingen kunde sponsra oss med så kort varsel.
Till slut åkte de till Caqalai i alla fall, med de 30 000 kronor som var kvar av reskassan. Tack vare gratis kost och logi räckte pengarna i fyra månader och Annas och Elins vision kunde bli verklighet. Idag har öns resort mulltoaletter, där avföringen omvandlas till kompost. Komposten används sedan som prima näring för grönsaksodling. Dessutom har anläggningen fått en station för återvinning av glas, papper och plast, vilket minskar risken för sopor i naturen.
Eftersom de inte var rädda för att fråga om råd – vi visste hur vi ville bygga returstationen men inte vilken lian som skulle passa – och involverade byinvånarna, växte intresset för projektet stadigt.
– Det handlar om vår människosyn och syn på arkitektur, att inte pracka på utan jobba med deltagande och samarbete, säger Elin.
Men alla var inte lika positiva.
– Västerländska volontärer som kom dit på semester muttrade att ingen skulle ta ansvar efter att vi åkt. Men vi peppade varandra. Och när vi efter tre månader vann priset Jordens kvinnor, dit vi anmält vårt projekt, fick vi världens nytändning, minns Anna.
Prissumman på 50 000 kronor gjorde att projektet kunde spridas till grannön Moturiki, där det idag lever vidare.
Har fått större empati
Tillbaka i vardagen på Arkitekturskolan i Stockholm känner de sig berikade.
– Självförtroendet har växt, det finns en sådan glädje i att kunna förändra, säger Anna. Jag är också mycket rikare genom att kunna se saker med andra ögon. Jag har blivit bättre på att leva mig in i andras situation. Mitt och Elins samarbete och erfarenheterna från Fiji har fått mig att inse att saker blir bättre om man ber om hjälp och kompletterar med varandras styrkor.
Elin håller med:
– När jag kom tillbaka valde jag att inte bo ensam, utan dela en studentlägenhet med en kompis. Och det är absolut ingen slump att mitt examensjobb ska handla om kollektivbostäder.
Hon hanterar också stress annorlunda.
– Kompisarna på Fiji tar saker som de kommer, de har lärt mig att allt kanske inte blir precis som jag tänkt mig, men blir bra ändå. Nu är jag mindre stressad i vardagen, kommer jag inte åt internet gör jag bara något annat.
Kontakten med vännerna där borta är dock lite svajig. Anna förklarar:
- Man sms:ar, men vet aldrig vem som svarar. Mobilen kan ha hamnat i vattnet, eller lånats ut till någon som behövde den – kere kere!
Läs mer:
www.jordenskvinnor.se och https://sites.google.com/site/architectualstrategies/
Text och foto Anna-Viktoria Samuelsson