Josefine Sundström djupdyker
10-08-27 15:06
När Josefine Sundström tröttnade på bilden av sig själv som den käcka tv-blondinen började hon skriva en roman om sin släkts förflutna. En livskris blev vändpunkten.
Vi sitter på Josefine Sundströms favoritfik på Drottninggatan i Stockholm. Här serveras Alice i underlandet-stora muffins och knallrosa smoothies. Vi smuttar på varsin smoothie och Josefine berättar att det där med att sälja in ett bokmanus är det värsta hon gjort.
För nu sadlar programledaren Josefine om till författare. Efter att i fem års tid ha skrivit och skrivit på sin första roman, Vinteräpplen (Forum).
Så hur kommer det sig att hon som är van vid snabba tv-inspelningar och omedelbara resultat nu valt att skriva en bok? En bok som är så långt från glättig schlagerpop och ytlig glittrighet man bara kan komma?
– Det här var en historia som jag behövde berätta. Jag har försökt att skriva romaner tidigare men aldrig avslutat dem. Men den här berättelsen släppte inte taget.
Det är en mörk berättelse som bygger på Josefines mammas historia, och hennes mor och mormor och deras liv i utpräglad fattigdom och utsatthet på en isolerad ö i Finland. Om hur förtryck fortplantar sig mellan generationer. En historia av förtryck som Josefines mamma bryter. Hon bestämmer sig nämligen för att fly från mannen som misshandlar henne. Tillsammans med sina två döttrar (Josefines äldre halvsystrar) flyr hon till Sverige. Hon träffar Josefines pappa och börjar ett nytt liv, på sina egna villkor.
– Min mamma tycker det är bra att jag berättar den här historien. Hon tycker att boken är som att läsa en saga om sitt liv, säger Josefine.
Men det var nervöst när hon lämnat in manuset till bokförlaget Forum på Sveavägen i Stockholm. Plötsligt började hon ta långa omvägar förbi förlagshuset för att ta sig hem till sin lägenhet i närheten av Sveavägen.
– Jag blev oerhört kreativ när det gäller att ta nya vägar hem. Jag var så rädd att någon från förlaget skulle känna igen mig och säga hahaha, hur kunde hon tro att det där skulle kunna gå att publicera?.
Bakom den idylliska uppväxten
Men det gick, fast inte i den form som förlaget tänkt sig. Josefine, den där söta glada blondinen – och programledare för program som Melodifestivalen, Voxpop och senast TV3:s Stjärnkockarna – förläggaren hade redan bilden klar för sig: här vankades det glittercharmig chic lit.
Istället: ett manus med 363 sidors gestaltning av vad förtryck gör med en människa. Här trädde människor fram och fick röst som aldrig annars hörs. De fattigaste och mest utsatta människornas historia. Där det fula och skavda får plats, och förståelse.
Josefine har alltid vetat att hennes mamma bar på en mörk hemlighet. Och ju äldre Josefine blev desto mer fick hon höra om sin mammas bakgrund.
– Mamma berättade om hur hon levt med en man som misshandlade henne och att det var därför som hon hade plasttänder och kronisk värk i armen.
En historia som skar sig mot Josefines ljusa och trygga barndom.
– Mina föräldrar har alltid varit så otroligt närvarande och stöttat mig på alla vis. De har liksom varit extra-stöttande, extra-uppbackande och extra-icke-egoistiska. Det var kanske lite för bra.
Bakom den där idylliska uppväxten fanns en mamma som bestämt sig för att aldrig mer utsätta sina barn för någon fara. En mamma som faktiskt lyckats resa sig ur en förtryckande relation, bygga ett nytt liv och skapa helt andra förutsättningar för nästa generation, för Josefine. För hennes mamma lyckades verkligen ge sin dotter en fantastisk självkänsla och mod att prova på allt hon hade lust med.
För Josefine har livet gått som på räls. Hon började på Kungliga Svenska Balettskolan som tioåring på Högalidsskolan i Stockholm och när hon sedan var färdigutbildad arbetade hon som dansös på Göteborgsoperan. När hon var tjugo bestämde hon sig för att sluta dansa, även om det slet i hjärtat.
– Men det var så dåliga arbetsvillkor och jag ville prova fler saker. Balettvärlden är en isolerad värld och jag tror inte det är bra att bara var i den världen.
Så Josefine började spela i ett band, turnerade med sånggruppen Ai, släppte en platta och tävlade i Melodifestivalen 1999. Sedan blev hon tillfrågad om hon ville jobba som programledare för ungdomsprogrammet Voxpop, sedan har det rullat på med en rad olika program, som Melodifestivalen, Världens barn, Jeopardy och Kristallen.
Men så kom den där krisen, när Josefine var 27 år.
– Jag var med om två kärleksrelationer som kraschade ganska nära inpå var_andra och plötsligt kände jag mig helt omkullkastad. Det var första gången som livet verkligen drabbade mig, innan dess hade jag levt som i en skyddad bubbla. Jag föll in i en djup livskris som jag inte alls kunde hantera och jag var livrädd för att jag skulle vara ensam hela livet. Jag låg som en sprattlande skalbagge på rygg och kunde inte komma på benen. Plötsligt förstod jag att även jag var skör.
Nu kom behovet av att fundera över vem hon själv var, att fundera på dels den egna uppväxten, dels de egna rötterna, arvet som hon bar på. Romanskrivandet blev ett sätt att lära känna sig själv. Att förstå sin egen bakgrund, vem hon var, vad hon bar med sig och hur det kom sig att hon blev så förskonad från alla hemskheter under hela sin uppväxt.
– Det där mörkret som funnits hemma i barndomshuset. För även om min mamma inte varit tyst om det som varit, så var det inget vi pratade mycket om. Ändå fanns det där någonstans. Jag tror det är jätteviktigt att prata om sina svarta hemligheter, annars är risken stor att det är mörkret som tar över.
Chockad över hur stor kärleken är
Att vädra och lufta i de svarta hörnen i såväl människor som i relationer. För när det gäller förtryck och övergrepp kan man inte generalisera, menar Josefine. De ser olika ut beroende på situationen och därför behöver man prata om det, vända och vrida på varje situation.
– Jag tror att varje människa behöver fundera lite på vad för typ av förtryck man själv har lättast att hamna i.
Men alla frågor har inga självklara svar. När Josefine frågar sin mamma varför hon stannade kvar så länge i en relation där hon blev slagen blir det tyst.
– Mamma förstår inte riktigt det idag, hur hon kunde stanna. Men egent-ligen är det inte så konstigt. Jag har stor förståelse för att man inte orkar. När man lever i ett sådant elände orkar man inte tänka framåt, det enda man klarar av är att försöka stund för stund, att hantera minuterna och sedan försöka andas ut däremellan. Det finns ingen energi för att tänka ut strategier, det handlar bara om att överleva för stunden.
Nu har Josefine själv blivit mamma. Hon är lite chockad över hur stark kärleken till ens barn kan vara. För snart ett år sedan föddes dottern Maj-lis.
– Så stor kärlek till någon trodde jag inte man kunde känna. Men det kan man verkligen, att få barn är helt fantastiskt. Dessutom blir jag bemött på ett annat sätt rent professionellt. Jag får lite andra jobbuppdrag och blir inte bara sedd som en liten söt snäll blondin.
Och det är skönt. Hon är lite trött på bilden av sig själv. Vill visa att hon har fler strängar på sin lyra än att vara en glad ungdomsprogramledare.
På vilket sätt Josefine bär med sig sin mor och mormors berättelser om utsatthet och förtryck i sitt eget liv vet hon inte riktigt ännu.
– Jag är inte riktigt färdig med den analysen ännu, men jag vet att jag alltid är försiktig med vem jag släpper in på livet. Jag har en stark integritet. Och när det gäller män tar det lång tid innan jag bestämmer mig.
Det hon vet däremot är att den där livskrisen förde med sig flera olika saker. Förutom att Josefine faktiskt skrev sin första roman har hon förändrats som människa, utvecklats och blivit lite mer vuxen, säger hon.
– Jag har alltid varit en duktig presterare och aldrig tillåtit mig att göra fel. Den där krisen fick mig att bli lite mer skör. Det blev en påminnelse om att man faktiskt inte är osårbar och att man inte alltid måste vara duktig. Det handlar väl om att bli vuxen, och acceptera sig själv med sina fel och brister.
Josefine Sundström
- Ålder: 33 år
- Familj: Klas Lindberg, 35 år, nöjeschef på Aftonbladet och Maj-lis, 1 år.
- Bor: I lägenhet i city men drömmer om hus.
- Aktuell med: Romanen Vinteräpplen (Forum förlag).
- Livsmotto: Att ha roligt.
- När jag är ensam hemma: Ligger jag i soffan och kollar skräp-tv.