Isabella Scorupco: Efter krisen blev jag villkorslös

10-06-14 15:02

Tipsa|Skriv ut Dela

Tipsa om: Isabella Scorupco: Efter krisen ...

Mottagarens e-postadress: Ditt namn: Din e-postadress: Meddelande:

 

Dela på Facebook

 

Foto: Alexander Pihl

Änglarna är med oss hela tiden – det är skådespelaren Izabella Scorupco helt säker på. Hennes egen skyddsängel har fört henne dit hon är idag och hjälpt henne genom hennes livs värsta kris. Efter den separerade hon, vågade säga ifrån och fick mod att göra som hon vill.

Izabella Scorupco är på kort besök i Stockholm för att göra intervjuer inför nya filmen Änglavakt där hon har en av huvudrollerna. Det finns fler kopplingar mellan Izabella och änglar visar det sig. Jetlagen till trots ser hon otroligt ängla-fräsch och pigg ut när hon kommer till studion för att bli fotograferad. Inte kan man tro att hon några timmar tidigare anlände till Sverige efter en lång tröttande flygresa från sin nuvarande hemstad Los Angeles, Änglarnas stad, i USA. Där bor hon sedan några år tillbaka tillsammans med sin familj, amerikanske maken Jeff och barnen Julia, 12, och Jakob , 6.

Modellbakgrunden märks

När Izabella ställer sig framför kameran märks direkt hennes modellbakgrund. Poserna sitter i ryggmärgen och att le på beställningen är inga problem. Inte lite dans på sylvassa superhöga klackar heller.

– Sätt på The Ting-tings, de är så himla bra, min dotter och jag var just och såg en konsert med dom, hon dyrkar dem, säger Izabella och ler, svajar och rullar med höfterna i takt till musiken utan att röra fötterna.

Nästan lite änglalikt…

Men även änglalika kvinnor har åldersnoja visar det sig när vi senare pratar om hur det är att bli äldre i det utseendefixerade Hollywood.

– Trodde inte jag skulle få det men ibland när jag står framför spegeln får jag lite ångest. Jag fyller 40 nästa år så då ter det sig väl naturligt med den så kallade krisen…. Ögonlocken börjar att hänga lite och huden blir slappare. Men jag är jätterädd för alla ingrepp, jag vågar inte. Dessutom har det bara varit bra för mig att blir äldre. Ju äldre desto mer karaktär. Det är nu jag fått de bra rollerna.

Det är inte bara utseendet som Izabella nojar över visar det sig, utan även vikten.

– Jag har alltid jojo-bantat efter perioder av frosseri i livets goda – vin och goda ostar. Det här typiska för småbarnsföräldrar, att nu har barnen gått och lagt sig och det är vår tur att njuta med och av varandra lite. Det blir lite av en orgasmkänsla att få unna sig det på kvällen, ett sätt att varva ner tillsammans. Sedan är det promenader med hundarna och personlig tränare som gäller ett tag, ha, ha.

Filmen Änglavakt handlar om ett par som verkar ha allt, då deras liv ställs på ända. Sonen blir väldigt sjuk och hamnar i koma. När det är som mest hopplöst kommer en ängel i form av en burdus fransos till deras hjälp. Han hjälper dem att våga tro, våga hoppas, våga känna och till slut att hitta tillbaka till varandra. Krisen blir en möjlighet. För paret i filmen, där mannen spelas av Michael Nyqvist, ger krisen dem en chans att börja om på nytt med varandra.

Fara för dotterns liv

I verkligheten, för Izabella själv, blev utgången av krisen en annan. Hon hade själv änglavakt den gången hon var med om en liknande dramatisk händelse när dottern Julia, som hon har tillsammans med polska ishockeyproffset Mariusz Czerkawski, var fyra månader gammal. En händelse som kom att bli en vändpunkt i Izabellas liv.

Izabella, som har sina rötter i Polen och kom till Sverige som åttaåring, blev erbjuden en huvudroll i en av de största filmproduktionerna i Polen. När hon tackade ja var hon gravid men inspelningen skulle ske efter förlossningen.

– Det var en stor ära att få den rollen. Klart jag ville ha den! Det skulle väl inte vara några problem tänkte jag. Då visste jag inte hur det är att ha småbarn. Men det var mycket jobbigare än vad jag tänkt mig där på inspelningen.

Mariusz hade proffskontrakt i USA så Izabella var ensam i Polen när lilla Julia blev sjuk, till slut, så illa däran att hon knappt kunde andas. Hennes liv hängde på en tråd och det blev ilfärd till det spartanska sjukhuset.

– Det var det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Jag bad till alla gudar som finns: snälla, jag gör vad som helst bara jag får behålla henne!

Och gudarna, eller kanske änglarna, hörde henne. Efter tio dagars vistelse fick de lämna sjukhuset. Krisen var över men för Izabella var det början på en ny fas i livet – en viktig vändpunkt.

– Jag växte så mycket som person under den där tiden. Det var mitt och min dotters liv som gällde. Efter den omskakande händelsen bestämde jag mig för att hädanefter göra det jag vill och inte vad andra vill och att bara lyssna på min instinkt, min magkänsla och strunta i om det är rätt eller fel i andras ögon. Jag hade både familjemedlemmar och filmproducenter mot mig under denna pressade tid, men alla besluten blev så självklara.

– Överlevnadsinstinkten tog över och jag blev villkorslös – det var jag mot hela världen och det var mycket som föll på plats i mitt liv efter det. Man lär sig av det tragiska. Jag vågade helt plötsligt ta beslut och jag tog många strider som jag förut inte vågat ta.

Ett av besluten Izabella tog var att separera från sin dåvarande man och fortsätta som ensamstående mamma.

Kämpar med relationen

Intervjun gör vi dagen efter fotograferingen i en svit på hotell Anglais (som inte betyder ängel men väl engelsk) i Stockholm. Men det är inte där hon sovit i natt, den är bara inhyrd för att ta emot press i. Hon har bott hemma hos mamma som får pyssla om sin dotter några dagar. Mamma som var ensamstående under Izabellas uppväxt. Någonting som Izabella tror har färgat hennes inställning till relationer.

– Att bli ensamstående mamma för mig var ingen tragedi, tvärtom, det var ju det normala. Och visst har jag i efterhand ofta tänkt att jag kanske gav upp för lätt, att jag borde ha gett det mer tid och kämpat mer för att hålla ihop relationen med min exman. Besluten jag tog då var för att överleva, för att klara mig, men idag hade jag nog gjort annorlunda.

Kämpat mer med relationen har Izabella gjort med nuvarande maken Jeff, som hon också har sonen Jacob med. Hon har en helt annan inställning både till sig själv och till relationer idag menar hon.

– LA är terapins mecka, här går man i terapi för det mesta. Du tar dina småbarn, tonåringar och hundar till terapi. Lite överkurs tycker jag själv, däremot lät jag mig för några år sedan att övertalas av en vän till att själv gå i kognitiv terapi. Och det har verkligen varit en investering i själen. Det har hjälpt mig med att hantera kriser av alla slag, att inte döma någon eller situationen i förväg. Tidigare har jag alltid haft en tendens att bli sårad, jag förvärrade saker och ting för mig själv genom automatiska tankar av negativt slag. Även det här med att känna skuld över saker, över allt man inte gjort, alla chanser jag fått som jag inte tagit. Fick lära mig att inse att just då, av olika skäl, var jag inte kapabel att ta de där stegen.

– Genom att lära mig tekniken fick jag också större förståelse för mina näras beteende. Om någon exempelvis utrycker sig surt eller respektlöst. Innan reste jag ragg direkt: så får du inte tilltala mig. Kognitivt tänkande lärde mig att istället ta ett andetag och tänka efter – kanske har personen bara haft en stressig dag på jobbet eller skolan – och sedan låtsas som ingenting alls. Genom att ändra på dina egna ovanor att döma intrycken från andra, så överräcker du stafettpinnen och ger dem en chans att få reparera skadan innan den är skedd. Det gjorde att min man blev förändrad och att han istället kände sig dum över att ha uttryckt sig klumpigt. Då hittar man direkt tillbaka till varandra utan att behöva slösa energi på nonsens.

Livet går först

Efter den där krisen i Polen började som sagt Izabella göra som hon vill. Det betyder till exempel att hon låter livet komma före karriären. Som när det gäller att vara mamma.

– Mina barn behöver mig och jag har bestämt mig för att deras trygghet är viktigast för mig. Jag vill inte att mina barn ska växa upp med en nanny istället för mig, så jag är hemmamamma och står tillsammans med de andra Hollywoodmammorna och tar emot mina barn vid trappan efter skolan. Annars får jag tillsägelse av min dotter att de andra mammorna minsann är på plats. Så jag står där. Och när jag senare ger mig ut på jobb, kan jag känna att jag ger allt då jag är med barnen, att jag tar vara på varje tillfälle som förälder. Visst är det jobbigt att lämna barnen hemma, men jag måste samtidigt påminna mig om hur otroligt priviligerad jag är både genom att få jobba med så bra filmer och inte minst hur otroligt lyxigt det trots allt är att få tillbringa så mycket tid med mina barn då jag är ledig. Och vi håller kontakten med sms och dator.

Även när det gäller kärlek och relationer har hon gått sin egen väg:

– Jag har struntat i jobb för att jag varit förälskad och korkad, ha, ha. Och jag sa nej till jobb när mitt förhållande höll på att braka ihop.

Det betyder också att hon sållar hårt vad gäller jobb.

– I andras ögon har jag kanske inte jobbat så mycket som jag kunnat. Jag har vågat säga ifrån och tackat nej till jobb som inte känts helt rätt, trots att det varit mycket bra erbjudanden. Men intuitivt har jag alltid känt att det är rätt beslut för mig. Och titta vart det fört mig – ända hit! Nu får jag göra det jag alltid velat, spela in bra film med de bästa.

Flummig men inte religiös

Izabella har också blivit duktig på att be. Som hon själv uttrycker det är hon lite flummig men inte överreligiös. Hon har heliga madonnan hemma, ett kors över sängen och ett korband i bilen.

– Jag ber när jag känner mig rädd. Som när jag ska flyga, jag har gått och blivit flygrädd. Tanken på hur det kommer att gå för barnen om nåt händer mig är jobbig. Så jag ber innan vi lyfter och tackar när vi landat.

Och så änglarna förstås, de har Izabella med sig jämt. Hon är helt övertygad om att hon har en skyddsängel och tror på att det finns en mening med livet.

– Allt jag varit med om har det funnits en mening med. Nu efteråt förstår jag hur allt sitter ihop, varför jag skulle träffade de jag gjorde då. I-bland när det tar emot tänker jag att det finns en mening med allt som sker. Jag tror på ödet. Hade jag inte kommit med min mamma hit från Polen som barn och sedan som tonåring gått teaterkurser och råkat hamna i ett rollregister som sedan råkade hamna i London hos ett filmbolag, som sedan kom till Gotland för att träffa mig och jag fick rollen som Bondbrud… Och resten är history. Det var på något sätt då jag blev accepterad som skådis i andras ögon och inte bara var en exmodell.

Då hade kanske inte Izabella varit en av de få svenska skådisar som lyckats i Hollywood, inte bott med sin familj i Los Angeles, inte fått sina två älskade barn, inte gått och tränat piloxing tillsammans med svenska supermodellen Mini Andén när njutkilona blivit för många av för mycket vin och ost, inte fått spela in den här filmen och till slut inte heller suttit här i soffan i en svit och gett stjärnintervjuer utan att på minsta sätt vara en diva. Snacka om att Izabella har änglavakt.

Av Challe Lundholm