Emma Green version 2.01
10-12-20 07:00
Emma Green
Ålder: 25 år.
Bor: I lägenhet i centrala
Göteborg.
Familj: Yannick Tregaro.
Yrke: Höjdhoppare.
Intressen: Måla, inredning, läsa och att odla grönsaker.
Aktuell: Har hittat sitt flow med hjälp av mental träning, tog silver i friidrotts-EM 2010.
Emma Greens drömhopp finns inte längre bara i fantasin. Med mentalt fokus och rätt känsla passerade hon tvåmetersgränsen och övervann sin största fiende – sig själv och rädslan för vad andra skulle tycka.
Det var i augusti under Friidrotts-EM i Barcelona som det hände. Emma Green satte ner foten och bestämde sig. Hon skulle en gång för alla skaka av sig alla blickar utifrån som bara störde och trängde sig på. Och så hoppade hon. Och hon hoppade som hon aldrig gjort förut.
Äntligen kände Emma att hon fick tag i den där kraften, den där kraften som ligger bortom disciplinhård träning och sträng diet och istället handlar om inre styrka – och lust. Att bara göra, för att man vill. Flow. Att släppa taget. För Emma innebar det nytt personligt rekord, hon tog sig över den magiska tvåmetersgränsen i höjdhopp och kammade hem silvermedaljen i EM med 2,01 i andra försöket. Pressen gjorde vågen.
– Jag hoppade för min egen skull, inte för någon annans. Jag insåg att jag är bra som jag är, oavsett prestation. Och då släppte det, och jag hoppade på ett sätt som jag innerst inne alltid vetat att jag kunnat.
Vi träffas på hennes jobb. Fråga efter styrketräningslokalen, där är vi, sa Emma i telefon. Så jag stiger av den skramliga spårvagnen vid Marklandsgatan och stegar bort längs stigen mot Friidrottens hus på Slottsskogsvallen i Göteborg.
Tung arbetsdag
Inne i lokalen luktar det gummi och svett och ur högtalaren strömmar det soft musik. Jag hittar Emma på golvet, iklädd en intensivt rosa tröja. Hon har foten inslingrad i ett gummiband och vickar den fram och tillbaka i full koncentration. När hon tittar upp och ser mig hejar hon glatt och smäller av ett vinnande filmstjärneleende.
– Jag är strax klar!
Hon reser upp sin långa kropp, går fram till ett kollegieblock som ligger på golvet och drar fingret, med mörklila nagellack, längs listan och prickar av: finnen, brutal mage och explosivt utfall. Sedan tar hon plats i en ryggtränare och ber en kollega att lägga upp en, i mina ögon sjukt stor, viktskiva på hennes rygg, ni vet en sådan där som tyngdlyftare har ytterst på stången. Jag tänker: det här är ju helt fel. Det går inte, Emma! Akta dig! Men bredvid tjoar trestegshopparen Christian Ohlsson glatt och klappar hetsande igång henne. I en tjock hoppmadrass en bit bort ligger bådas tränare – och Emmas pojkvän – Yannick Tregaro och ser på.
Mjuka, säkra rörelser och Emma har snart gjort tio rygglyft med den där sjukt stora metallskivan.
– Bara en nedjogg nu så är jag klar, säger hon lugnt.
Typisk storasyster
– Kör du eller jag? frågar Emma Yannick, som nickar och får nycklarna kastade till sig för att köra oss till fotograferingen.
Själv sätter jag mig i baksätet och börjar beklaga mig över det illamående som överföll mig på X2000-tåget ner från Stockholm. Kunde inte ens skriva på datorn.
– Jag kan inte ens prata, säger Emma. Jag mår så illa så jag måste sitta helt tyst och bara koncentrera mig på att åka. Man har ingen kontroll över svängningarna, i en bil kan man se vägen på ett helt annat sätt.
Det är det där med kontrollen enas vi om. Man vill ha kontroll och veta vad som händer, vart man är på väg. Och det är just det som Emma jobbat med de senaste åren, att våga släppa kontrollen och kasta sig ut, utan skyddsnät. Att satsa precis allt.
Kontroll kontra släppa taget. Båda behövs. Men det är svårt. Och Emma är den typiska storasystern: målmedveten, prestationsinriktad och med stort kontrollbehov.
– Jag vet ju att jag har kommit så här långt just för att jag verkligen satsat fullt ut, det är ju inte bara träningen det handlar om, det är hela livet, kosten, återhämtning, sömn, att vara i balans som person.
För det går inte att bara hårdköra, man måste vara snäll mot sig själv också – och vara lite livsklok. Emma säger att hon har fått snabbutveckla sig. Lära sig sådant som typ sextioåringar skryter om, när de säger att de inte längre bryr sig om vad andra tycker och tänker om dem, och att det är så skönt.
– Det där behövde jag lära mig redan nu, som 25-åring, och det viktigaste av allt: att jag är jag och att det är bra.
För huvud och kropp hänger ihop. Mår Emma inte bra mentalt märks det direkt på resultaten. Ofta är det stressen som ställer till det, att hon istället för att ge sig en klapp på kinden har rackat ner på sig själv.
– Ja, det är konstigt det där, människan är bra på att ta ner sig själv, att ta fram det dåliga, det är så dumt.
För det är enormt viktigt att våga misslyckas inom höjdhopp, att våga stå över vissa insatser och satsa allt på de tuffaste höjderna.
– Man måste våga misslyckas, det är enda sättet att i slutändan verkligen lyckas med det man vill.
Ständigt i underläge
Fast det hade hon ingen aning om då, när hon för fem år sedan slog igenom med ett brak, kammade hem det sensationella VM-bronset i Helsingfors 2005. Efter det var förväntningarna med en gång skyhöga. Emma var då 20 år och det enda hon tänkte på när hon skulle hoppa i en tävling var vad sportjournalisterna skulle tycka. Skulle de hissa eller dissa?
– Istället för att själv tycka att det var kul var jag helt upptagen av vad andra skulle tycka.
Själv tänker jag på den Emma jag sett på tv, där mellan karismatiska Carolina Klüft och coola Kajsa Bergqvist. Emma som den ständiga skuggan, den lite osäkra tvåan. Vars pojkvän tränade Kajsa till guld. Hur kändes det?
– Det där är framförallt en massmediebild, Kajsa och jag tränade ju nästan inte ihop, men det är ändå något jag så klart har jobbat med, att jag ska köra mitt race och Kajsa sitt.
Emma jobbade länge i underläge, hon var tidigt så bra i höjdhopp att hon snabbt fick flytta upp från juniorerna till seniorerna.
– Det är klart att det var jobbigt. Jag kände ingen och alla var mycket äldre och verkade så mogna. Och Yannick, han kände ju alla så klart.
Känslig för känslor
Yannick, ja. Finns risken för en pappa-dotter-relation när man ihop med en tio år äldre man som dessutom är ens tränare?
– I början var det väldigt viktigt för mig att vi verkligen skilde på träning och privatliv. Det känns som att vi är mer jämspelta nu. Jag vågar ta för mig mer, och ta mer ansvar.
För hon är ingen mesig typ. Hemma hos mamma och pappa var det hon som tog plats, humörsvängningar var inget ovanligt.
– Jag är ganska känslig, både för andras känslor och sinnesstämningar och mina egna. Och när jag väl har hamnat i en känsla blir det som att den tar över mig fullt ut. Det kan reta mig efteråt, att jag kan låta folk köra över mig bara för att jag är fångad i en känsla, är bortkommen, blyg.
Det där med blygheten, den fanns där framförallt när hon var yngre, men kan ibland poppa upp nu med. I skolan var hon den tysta, den som inte syntes. Det var först när det stod friidrott på schemat som Emma blommade ut.
– Det var verkligen att hitta hem, så i tolvårsåldern gick jag in för friidrotten på allvar. Den blev mitt liv.
Ilskan gav kraften
Känslan finns där fortfarande. Emma älskar sin träning, att jobba med sin kropp och känna att den lyder. Dessutom är det ett bra sätt att hålla ordning på humörsvängningarna.
– Samtidigt är det viktigt att tillåta alla känslor att få finnas. Det var ju nyckeln till att jag faktiskt lyckades, att jag fick loss den där inre kraften.
Det är ilskan hon talar om, aggressiviteten, den som hon innan jobbade med att hålla tillbaka. För att vara den där snälla, glada, som snabbt läste av situationer och sedan anpassade sig, var till lags.
– Nu bestämde jag mig för att plocka fram ilskan, att få kontakt med den, för det finns kraft där, om man bara kan använda den rätt.
I augusti i Barcelona exploderade kraften perfekt. Och hon tog det. EM-silvret.
– Det var så skönt. Jag hade ju vetat hela tiden att jag egentligen kunde ge mycket mer, men hur mycket jag än tränade kom jag inte åt det där sista. Fick inte loss kraften. Men nu har jag visat att jag kunde. Det kan ingen ta ifrån mig. Och om jag bara koncentrerar mig på att vara i nuet kan jag bli ännu bättre, hoppa ännu högre!