Doreen Månssons kulturrevolution
11-01-26 14:41
Doreen Månsson
Ålder: 36 år.
Familj: Döttrarna Hayat, 19, och Yasmine, 14 år. Sambon Henrik Hallgren, plus några till som räknas till kärnfamiljen (läs intervjun så förstår du!).
Bor: I lägenhet i Sollentuna.
Yrke: Journalist, programledare, mångfaldskonsult.
Hämtar kraft: Tränar och ser till att vara hemma med familjen så ofta jag kan.
Livsmotto: Fake it ´til you make it.
När Doreen Månsson förde in mångfald i Bolibompa fick hon hotmejl. Nu byter hon från barn- till trädgårdskultur: Fördelen med att hela tiden tänja på sina egna gränser är att man faktiskt överraskar sig själv.
Av: Hanna Nolin Foto: Alexander Pihl Hår & Make: Sofia Bolander
Det mesta går. Hon gör helt enkelt på Doreen-vis. Tänker att hon kan, säger ja. Och sedan får hon fasen fixa det.
– När jag sitter mitt uppe i det där har jag ofta ingen aning om hur jag ska göra. Står där och stirrar ut i luften, tänker hur i herrans namn kunde jag säga ja till detta, är jag helt dum i huvudet eller, och frågar någon då hur jag ska lösa det här så fräser jag det vet väl inte jag!, säger Doreen Månsson.
Men så går hon in i Doreen-koncentrationen. Sätter sig och gör. Helt enkelt. Och det går. Ja, det gör det.
– Jag har ingen prestationsångest, det hjälper mig. Och när jag sedan genomfört det jag skulle, så känner jag mig så otroligt duktig och glad över att jag fixat det. Det är fördelen med att hela tiden tänja på sina egna gränser, att man faktiskt överraskar sig själv.
Doreen Månsson är tv-profilen och Bolibompa-programledaren som började sin journalistiska karriär på vännen, filmaren och journalisten Tarik Salehs tidning Atlas, han bad henne helt enkelt att börja skriva. Och det gjorde hon. Sedan blev det samhällsprogrammet Fläsk, samhällsdebattör på SR, komediserie, Bolibompa, programledare för Idol Eftersnack 2007, egna pratshowen Doreen 21.30, UR-serien Välkomna nästan allihopa om främlingsfientlighet och producent för egna programidéen Dilemman med Doreen. Nu tänker hon grönt och ska leda Trädgårdstoppen på TV 8.
Låste in sig på toaletten
Vi kliver in i Doreens olåsta lägenhet i Sollentuna (Det var verkligen inte meningen att den skulle vara det, men så gick pojkvännen iväg med nycklar och ja, vad ska man göra!), en bit utanför Stockholm. Hon måste bo här, eller på något liknande ställe. Där det finns mångfald. Där alla känner att de är på sitt vis och att det är så många att det inte finns någon norm man måste ägna halva sitt liv åt att leva upp till. Det har nämligen Doreen gjort färdigt. Hon kämpade med det när hon som tioåring kom tillbaka till Umeå efter att ha spenderat sina första skolår i en skola i Nigeria (mamma och pappa jobbade för FN och Doreen var van att byta miljö lika ofta som hon bytte tandborste, typ). Ingen förstod vad Doreen pratade om när hon nerdumpen i Umeå pratade med sina klasskompisar på sin smattersnabba svenska.
– Jag minns att jag skulle berätta om varför jag hade en massa ärr över hela låret. Det var när jag var ute med en hund, som jag faktiskt hade kopplad – det har man inte i Afrika men jag tyckte att det kändes europeiskt på något vis. Plötsligt dyker det upp en – som jag först trodde –krokodil, och hunden blev helt galen och började jaga den. Det konstiga var att jag inte släppte kopplet utan bara kasade efter. Och då fick jag en massa ärr. Men där stod mina jämnåriga kamrater och bara gapade och stammade va, vadå en krokodil?. Men då hade jag ju redan sagt att det så klart inte var en krokodil – vi bodde jättelångt från vattnet – utan helt enkelt en varan. Och det konstiga med den här historien var ju inte varanen, utan att jag inte haft någon tanke på att släppa kopplet, tyckte jag.
Sedan tystnade Doreen, insåg att hennes värld bara var hennes och att det inte var någon större idé att prata om den. Istället lyssnade hon på de andra barnen som berättade att de hade lekt plockepinn i helgen och tittat på Staffan Westerberg.
– Det var som att mitt liv i Nigeria inte hade funnits, det var ju så långt borta. Dessutom så hade jag ju ingen möjlighet att åka dit över helgen och hälsa på mina kompisar. Nej, jag fick stänga till det där rummet i mitt hjärta. Men en dag måste jag tillbaka dit. Jag längtar alltid till Afrika.
I samma veva förstod hon att hon inte kunde bli som alla andra här. Hon låg och guppade för långt bort från normen. Doreens mörkare hudfärg (Doreens biologiska pappa är amerikansk irakier) och skolåren i Afrika räckte för att vara en annan.
– Jag minns att jag låste in mig på toaletten jättelänge för att ingen skulle märka att jag inte hade någon att vara med på rasten. Men det värsta var matsalen. Jag visste att om jag skulle sätta mig hos de coola skulle de ta sina brickor och gå, och skulle jag själv sätta mig vid ett bord skulle ingen sätta sig där. Så jag satte mig hos fröken. Det funkade ju.
uppdrag mångfald
Doreen bjuder på te (Jag har tyvärr bara trista tepåsar) och slår sig ner vid köksbordet, där det står ett stort fruktfat fyllt av äpplen och dadlar och orientinspirerade lyktor i lila, rosa och rött. Hon berättar om uppdraget hon gett sig själv här i världen: att göra plats för lite mer mångfald. Bolibompa skulle förändras, insåg hon direkt när hon fått jobbet som programledare.
– Innan var det som att barnen här i exempelvis Sollentuna liksom fick smygkika in på det svenska barnprogrammet, men att de inte själva var inbjudna. Så jag lyfte in det mångkulturella i studion, pratade inte bara jul och midsommar utan också Bar mitzva och Ramadan.
Men det sågs inte med blida ögon. Efter att hon försökt bredda barnprogrammet till att passa fler barn, fick Doreen en hel del ohärliga mejl som ofta började med: Jag är inte rasist, men.... Så mycket stack det i ögonen på främlingsfientliga grupper.
– Men rädd är jag inte, säger hon och tittar på mig med skarp blick, behovet av att förändra världen blir bara större.
Men en gång blev det för mycket. För mycket av kompakt hat och illvilja. Det var när Doreen gjorde serien Välkomna nästan allihopa om den organiserade främlingsfientligheten i Sverige, tillsammans med Musse Hasselvall. Dag ut och dag in satt hon och kartlade organisationer och för_eningar och gjorde intervjuer med människor som ju faktiskt tyckte att hon skulle dra ut ur landet. Då gjorde hon något hon i princip aldrig gör: Hon började storgråta.
– Jag satt hemma här i min soffa och grät i tre dagar. Jag kunde inte göra något annat. Det var så tufft att möta detta starka svarta hat, att det var så stort och att de var så många. Det blev för mycket.
Sedan slutade hon gråta. Och började göra.
– Herregud, vi måste ju göra något bra, visa hur bra vi tycker om Sverige. Så jag ringde Christopher Dominique i Malmö och samlade mina polare från Rosengård och så gjorde vi om Sverigedemokraternas vallåt Blåsippans väg, på vårt vis. En hyllning till Sverige och allt bra som finns här. Och så spelade vi in den och tog med i serien. Det blev så bra.
Mamma vid 17
Vi pratar lite om tonåren, att hon blev mamma vid 17 års ålder, hur var det egentligen?
– Bra, säger Doreen kort. Att få barn var kul, inte för att jag rekommenderar någon att få barn i den åldern men för mig var det inget speciellt. Det jobbiga var att hantera alla andras åsikter och kommentarer och tyckande, man måste helt enkelt vara stark, väldigt stark. Men jag tycker jag var duktig, jag pluggade på komvux och tog hand om min dotter.
Sedan pratar vi inte mer om det. Punkt. Jo, vi kommer in på att det nästan är löjligt att man numera hyllar kvinnor som är i karriären och samtidigt har barn.
– Det kan jag tycka är ganska irriterande, herregud, nu när jag har jobb och ekonomi är det inga problem. Det är ju en annan sak när man inte har jobb och ingen ekonomi och vet att man själv ska få det att gå runt alltihop.
Hon har sett till att de har hjälpts åt i familjen, hon och de numera stora döttrarna, 14 och 19 år gamla.
– Det är ju inte så att jag klappar händerna bara för att de hjälper till med disk och mat, det är en självklarhet. Vi hjälps åt, och oavsett vad de gör så gör jag alltid mer. Och om jag jobbat mycket och länge för att försörja vår familj så är det inget konstigt att förvänta sig att de ska ha gjort mat till mig när jag kommer hem. Eller hur?
Kärnfamiljen har hon inte mycket till övers för. Eller kanske snarare är det så att ordet stör henne. Om det nu finns en kärnfamilj, vad är då de andra. Bara dåliga försök att efterlikna kärnan!?
– Jag gillar inte att man hela tiden måste etikettera olika typer av familjer: regnbågsfamiljer, kärnfamiljer, ensamstående med barn. Jag tycker att alla familjer är riktiga och kärnfamiljer.
Själv har hon skaffat sig sin egen. Förutom de två döttrarna Hayat och Yasmine består den av Yasmines gudfar Tarik Saleh och hans bror Jonas, filmaren Marcos Hellberg och Lina Makboul (som jobbar på Uppdrag granskning) och deras son Adam som är Doreens gudson.
– Marcos och jag ringer varandra varje dag klockan halv nio och pratar en halvtimme – svarar jag inte tror han att jag har blivit mördad och ringer tills jag svarar. Tarik och jag pratar också med varandra varje dag. Det ger närhet och rutin och det är så bra.
Galet nykär
Efter två timmars samtal tänker jag att detta är typiskt Doreen. Hon gör så. Fokuserar på lösningen. Inte på det som är dåligt. Och när vi kommer in på det i hennes liv som varit tufft är vi förbi det innan jag ens hunnit fatta att vi berörde det. Att hantera de ständiga kommentarerna från människor, uttalade eller outtalade, om att hon minsann var alldeles för ung som mamma, om hennes pappa som hon vuxit upp med och som dog bara 52 år gammal på Rigshospitalet i Köpenhamn.
– Jag blev verkligen jätteledsen, men var också tacksam att Tarik var i Köpenhamn exakt samtidigt, och att han kom till mig och jag fick prata med honom. Det gjorde otroligt ont att förlora min pappa och jag var riktigt, riktigt nere men stannade inte i det – för det hjälper ju ingen. Det tillåter jag mig inte, då skulle jag aldrig stiga upp.
Istället är hon tacksam för livet.
– Jag är väldigt lite eländig, tycker aldrig synd om mig själv, det finns alltid de som har det värre. Det är nog ett lite norrländskt arv. Även om det händer något jobbigt så ja, det var det, nu kör vi ändå.
Varje kväll går hon igenom dagen, tackar för det som varit bra och går igenom vad som varit mindre bra.
– Jag är ju kristen och ber varje kväll en tacksamhetsbön. Det hjälper mig att fokusera på det som varit bra. Jag har fått ett liv och sedan är det upp till mig själv att förvalta det så bra som möjligt.
Just nu är det där livet otroligt bra. Hon är galet kär i sin nyblivna sambo, filmaren Henrik Hallgren.
– Skulle jag berätta hur bra han är skulle ingen tro mig. Jag är så glad för honom. Jag retar mig aldrig på honom. Och så tycker jag det är så lyxigt att få hjälp med hushållsarbetet, att en vuxen människa lagat maten till mig när jag kommer hem. Herregud varför sa ingen att man kunde ha det så bra? Då borde jag ha gjort det här tidigare, flyttat ihop!
Fast så kommer den där grimasen, lite oväntat. Och så säger hon att hon kanske inte har helt lätt att släppa människor in på livet. Henrik och hon träffades under ganska speciella omständigheter. De jobbade tillsammans med research i Doreens tv-serie Dilemman med Doreen, som tar upp svåra frågor som berör barn, allt från barnmisshandel till att en förälder dör.
– Vi gick runt i Sollentuna och pratade med psykologer och barn och det var så tuffa och viktiga ämnen att jag tror att både Henrik och jag blev extra öppna och väldigt ödmjuka, och vi kom varandra ganska nära.
Så de träffades i februari 2010, blev kära under sommaren och flyttade ihop i höstas, och nu är de galet intresserade av trädgård, båda två.
– Jag har alltid varit helt galet trädgårdsintresserad, Henrik var inte det. Men efter att han kom med mig under inspelningen av Trädgårdstoppen i somras blev han lika frälst som jag.
För nu till våren är det alltså som programledare för ett nytt trädgårdsprogram på TV8 som vi kommer att se Doreen. Ihop med trädgårdsmästaren Peter Englander åker hon runt i Sverige och spanar in fina trädgårdar.
– Det är ju så otroligt kul, säger hon.
Och så måste hon bara visa mig en grej i sovrummet. Snabbt upp från köksstolen, in genom vardagsrummet med den gigantiska soffan fylld av kuddar och in i den välbäddade sängkammaren. Och där står den, den lilla spröda, ljusgröna skönheten: en kinesisk teros, precis nedanför fönstret.
Har hemmet som kraftkälla
– Jag ringde Henrik på en gång och sa att han måste komma, och så visade jag honom den och sa fatta, vi har en kinesisk teros.
Och så visar hon mig med uppspärrade ögon och händerna i en gest som visar hur hon lyfte fram den lilla krukan för sin man.
– Nästa dag har Henrik åkt och köpt en speciallampa till terosen för att den ska klara sig hela vintern, och kolla här, den har ju blivit jättefin.
Ja, det är den verkligen. Och så går vi tillbaka till köksbordet, dricker upp det nu småkalla teet och kommer överens om att det är mysigt att vara hemma. Vi är sådana båda två tydligen, hemmamysare. Vill helst stänga in oss i våra hem och bara vara. Ett sätt att hämta kraft.
– Jag tycker att det är helt hysteriskt med alla dessa eventiga föräldrar som kommer till jobbet på måndag och nästan tävlar om vem som hade den mest härliga kultur-, sport- eller friluftshändelsen i helgen. Jag tror man behöver landa ibland, hemma. Då hinner man umgås, och vara med barnen, det är ju faktiskt det de vill mest – att bara få hänga med oss vuxna, prata och lyssna på varandra, eller bara göra något enkelt tillsammans.
Doreen pekar på de otroligt kalassöta godisbollarna som sitter på pinnar samlade som en bukett i ett glas.
– Det där gjorde min yngsta i helgen, marshmallows doppade i choklad med en massa strössel på. De blev verkligen äckliga men visst är de fina. Och vi hade väldigt kul när vi gjorde dem.