Alexandra Pascalidou stämmer av livet på Bali
10-11-02 11:20
I 40-årspresent gav Alexandra Pascalidou sig själv en resa till Bali med två väninnor. Syftet: att njuta av nuet, stanna upp och minnas, fundera över vilka drömmar som finns kvar, fira vänskapen – och komma fram till hur livet framåt levs bäst.
Ålder är bara en siffra, sägs det. Eller så är den en mental milstolpe. Eller en kraftfull kris. Själv tycker jag den är en anledning att fira fåfänga, framgång, förkovran, förgäng-lighet och allt som börjar på F. Som fyrtio.
Med en obändig längtan efter evig ungdom och oändlig visdom flög jag till Bali där jag stämt träff med mina två jämnåriga väninnor Sofia Eng – före detta Hollywoodstjärna och numera castingdirector i Los Angeles som bland annat hittade Hollywoodfruarna – och Klea Levin – designer och entreprenör i Barcelona samt dressyrryttare.
Succéboken Eat, pray, love av Elizabeth Gilbert hade vi just läst klart. Det vi tog med oss från den var idén om att stanna upp en stund. Att investera i sig själv är ett sätt att säga till den bortglömda kvinnan att jag älskar dig, jag ser dig och tillgodoser dina behov. Inget hokus pokus. Bara ren kommunikation till det skälvande självet som ofta hamnar i kläm mellan karriär, moderskap, dammsugningar, mållistor och måsten. Målet var att minnas vilka vi var och vart vi är på väg. Ta oss tid att tänka till och tänka efter. Att välkomna den nya åldern, att omfamna och bejaka den istället för att viska och vifta bort den. Stanna upp och stämma av.
Regel nummer ett var: inga mobiler eller internet_surfande mer än för känslomässig feedback till familjen. Via en hackig Skype-linje försäkrade jag min något nonchalanta tvååriga dotter om min kärlek. Det dåliga samvetet pickade på uppmärksamhet som en ond fågel på axeln. Tänk att du lämnar ditt barn för att njuta med dina vänner. Självupptaget. Hjärtlöst viskade fågeln i mitt öra.
Klea svarade som om hon hört:
– Släck skuldkänslorna. Man blir en bättre mor av att ta sig lite egentid. Vem vill ha en bitter martyrmamma som aldrig unnade sig sina drömmar?.
Jag väljer att lyssna och lita på hennes omdöme. En lyck_lig fyrabarnsmamma med glada barn kan inte ha fel.
Mellan moderskapsdiskussioner klämmer vi in pedikyr för fötter som gått långt, avkopplande skalpmassage med oljiga hårinpackningar och allmänt gnuggande. Vi regredierar till fnittriga flickor i våra tilldelade pappers_trosor och skrattar ikapp åt det som tidigare väckt ängslan – åderbrock, celluliter och slappa muskler. När vi serveras kardemummate med ingefärskex minns jag ton_årens längtan efter att få vara som alla andra, att få smälta in, ingå, innefattas och inneslutas av de stränga villkor som ställs på unga tjejer. Villkor och krav som vi medsyst_rar även ställer på varandra. Efter fyra decenniers lönlös strävan att smälta in, inser jag nu att det är roligare att gå min egen väg, i min egen takt.
Fobierna finns kvar
Ett envist tropiskt regn öser ner. Vi bor i en helt öppen balinesisk villa i Seminyak med pool, utomhusduschar och inbjudande badkar under bar himmel. Här finns allt utom väggar. Den höga luftfuktigheten ger mina törstande porer det exklusiva fuktighetskrämer utlovar. Jag sveper myggnät runt sängen, tittar för tredje gången efter ormar under den och hör hur Sofia skriker när en spindel spatserar genom hennes sovrum. Vi har tydligen inte växt ifrån våra fobier.
– Mitt sovrum är ett zoo, gnäller Sofia och vi bestämmer oss alla tre för att sova i samma säng.
En med bettskena för att inte gnissla tänder, en med öronproppar och hörlurar för att inte väckas av diverse ljud och jag på mage trots att tjejerna varnar för att det ger rynkor och tynger hjärtat.
Om dagarna räddar Klea och Sofia herrelösa hundar. En skabbig, mager gathund utanför vår dörr serveras råa ägg från vårt välfylldakylskåp och lyser av lycka när den glufsar i sig vår frukost.
Själv möter jag mammor som bara får krama sina barn på söndagarna. Det vidgar perspektiven, väcker ödmjukhet och tvingar fram tacksamheten. För dessa mammor är reflektion kring åldrande och moderskap en utomjordisk lyx. Kampen om det dagliga brödet ger inget utrymme för introspektion. Ändå tar de sig tiden att utföra sina offerritualer med rökelser, blommor och frukt som ska hålla gudarna glada och andarna i schack.
Vi har också våra ritualer. Vi duschar och klär upp oss och fönar varandras hår och vår chaufför Koman väntar tålmodigt. Han visar sig också fylla 40 och har just bli_vit lämnad av sin fru för en yngre man. Koman berättar att han bearbetade sin separationssorg genom en meditationsbok.
– Numera blir jag sällan ledsen eller arg, säger Koman och ger mig en lapp där han skrivit ner ett par boktips.
– You cry easy and are very busy. Meditation will make you happy, lovar han.
Roligare shopping
Under en måne som vilar som en apelsinskiva i den svarta skyn för vi terapeutiska samtal om allt från grusade kärleksdrömmar, korkade karriärsdrag, familjetrauman som i decennier virats i skambelagd tystnad... Det är en ynnest att få dela hemligheter med någon som inte debiterar terapitimmar. Vänskap är den största gåvan och som sådan måste den vårdas, tänker jag och mitt dåliga samvete finner temporär bot.
Under en shoppingtur i den något billigare orten Legian fyller vi kassarna med skräddarsydda klänningar, hjärtformade strassväskor och guldskor. Inne eller ute? Spelar ingen roll. Fyller man fyrtio får man själv bestämma. När ska man gå i de där skyhöga guldskorna egentligen? När man vill. En mulen måndag i oktober ska jag hämta min dotter på dagis i guldskor, bestämmer jag.
Med famnen full av färgglada sidentyger från basaren i Ubud deklarerar Klea:
– Mitt 40-årslöfte är att aldrig mer kompromissa klädmässigt. Jag ska aldrig bara ta något enkelt ur garderoben. Vem vet hur länge man får leva? De år jag har kvar vill jag bara använda det bästa jag har.
Sofia och jag anammar direkt den nya regeln.
Efter ytterligare en helkroppspeeling i vårt nya tempel Body Works, där man kan köpa sig billiga behandlingar på naturliga produkter som kanel, cocos och sandelträ, kliver vi ut i hettan, blickar bakåt och känner att vi ändå har varit duktiga flickor. Rakt igenom hela livet.
För som jag har stått på tå. Som jag har sugit in magen och rätat ut ryggen och försökt finnas till hands, vara till lags, betjäna och behaga. Lagt huvudet på sned och lett på begäran. Med det dåliga samvetet mellan skulderbladen även om jag gått ner i spagat för att göra mitt bästa.
Fyrtio år av mödosamma ansträngningar. Farväl. Med åren kommer modet, målmedvetenheten. Det är hög tid att börja leva det liv jag drömt om, utan rädsla för att misslyckas. För misslyckanden är kvitton på att jag försöker.
Fokus på det möjliga
För Sofia handlar det om den starka längtan efter ett barn. Den biologiska klockan tickar så högt att hon över en middag med ett internationellt gäng berättar om sina fina ägg och efterlyser en spermadonator. Det annars så vidsynta sällskapet rodnar och tystnar i en utandning.
Säga vad man vill om en kvinnas ålder men vissa sifferkombinationer utgör stressmoment. Sofia berättar att hon blev för gammal för Hollywood redan när hon var 25 år. Men om man kan förlika sig med karriärens begränsningar, är det svårare att förlika sig med biologins. Jag som ville ge min dotter ett syskon ser chanserna krympa. Det talar vi också om. Allt vi inte längre kan göra. Inte tävla i OS.
Det är bara att gilla läget. Acceptans föder frihetskänsla. Allt är inte längre möjligt men det som är möjligt är möjligare än någonsin. Vi flyttar fokus till det möjliga. Vi vet vad vi vill när resten av vårt liv står för tröskeln.
Det här vill vi nu!
- Sofia: Nytt fokus. Jag har fokuserat på jobb och kompisar, bott i USA i 16 år och bara rest hem till Sverige när jag haft semester. Nu vill jag hitta mannen i mitt liv och skaffa barn. Om det inte löser sig går jag till en spermabank. Hälsan är ömtåligare efter 40. Jag motionerar mer och konsumerar inte kaffe, alkohol, droger eller nikotin. Jag försöker att inte glamourisera det förflutna eller leva i framtiden. Det är här och nu som gäller. I min dagbok skriver jag vad jag är tacksam över och strör komplimanger över mig själv. Och så räknar jag upp tre saker jag behöver hjälp med, från att hitta mannen i mitt liv till att hitta bättre boende. Och så ett meddelande till Gud längst ner.
- Klea: Fortsätta flirta med livet trots att jag inte raggar längre. Jag och min man ska ta fler långluncher på fredagar. De är lika heliga som affärsluncher man aldrig skulle hoppa över. Då får vi tid att umgås utan behov av barnvakt. Vi tar ett glas vin eller två och ibland slutar det med att vi åker hem och har sex. Jag ska bara ha på mig de snyggaste kläderna i min garderob. Man vet inte hur mycket tid man har kvar. Nu är jag mogen att ta ut svängarna på ett annat sätt.
- Alexandra: Nytt schema. Jag omstrukturerar och skriver in lek och utflykter med min dotter, bokar in vänner och ser till att alla dagar innehåller minst en rolig stund. Jag vill ta kommandot över den tid jag har kvar och väljer bort energislukande bekanta för att investera tid i riktiga vänner. Jag lyssnar till mitt hjärta, trygg i att mina erfarenheter gett mig krisberedskap. Jag vet nu hur man reser sig efter en knock-out och tar mig tid att irra runt i ringen en stund innan jag får in ett slag igen. Jag tar mig själv på större allvar än någonsin. När vi inser att vår tid på jorden är utmätt blir det viktigare att göra gott och inse vilken makt våra handlingar har.
Av Alexandra Pascalidou