Alexandra Pascalidou - Med rätt att ta alla roller

10-06-14 11:29

Tipsa|Skriv ut Dela

Tipsa om: Alexandra Pascalidou - Med rätt ...

Mottagarens e-postadress: Ditt namn: Din e-postadress: Meddelande:

 

Dela på Facebook

 

Foto: Alexander Pihl

Ursnygg matmor bland grekiska kastruller – en provocerande outfit för Alexandra Pascalidou som hela sitt liv slagits för jämställdhet. Men nu tar hon sig rätten att spela alla rollerna i sitt liv.

– Det är katastrof! Helt galet. Kom vi går ut, säger Alexandra Pascalidou och tar mig bestämt i armen när jag precis klivit innanför tröskeln på Café Rival, på Södermalm i Stockholm.

Samtidigt som hon ringer en taxi berättar hon att hon är dubbelbokad och bara måste iväg och kan vi kanske ta intervjun i taxin. Och där kommer taxin och vi sätter oss. S:t Eriksplan nästa! I snabba drag redogör författaren, journalisten och föredragshållaren Alexandra Pascalidou för hur vi bäst gör intervjun.

– Ledarskap är intressant och hur man ser till att styra och inte bli styrd, och har du tänkt på hur nedsättande man pratar om kvinnor som har ledande poster, du vet, Mona Sahlin säger man låter som en dagisfröken och Maud Olofsson är en skällande tax.

En kort paus. Alexandra svarar på grekiska i mobilen, avslutar snabbt och tittar på mig.

– Det är klart jag gärna skulle skruva till dem lite båda två, dra ner på Mauds tempo och tona upp Mona. Det är viktigt det där vilket intryck man ger. Det är ju sådant jag tipsar om på mina föreläsningar om ledarskap och retorik, säger Alexandra i en enda utandning och sedan släpps jag av.

– Vi får försöka ses i eftermiddag, säger hon innan dörren dras igen.

Jag säger hej genom rutan.

Alexandra Pascalidou är känd för sin intensiva kamp mot rasism och för demokrati. Och för att hon hela sitt liv har slagits för jämställdhet. För henne har det till stor del handlat om rätten att som kvinna slå sig fram i det offentliga rummet och få samma respekt och utrymme som män.

Varning för köksslaven

Nu lanserar hon sig själv som ursnygg matmor bland grekiska kastruller iklädd läckra femtiotalsklänningar, i sin hudnära och personliga bok Min stora feta grekiska kokbok (Bonnier Fakta). Och vi har precis sett henne som en av stjärnkockarna i TV3. Krock? Hur går det ihop med bilden av henne som tuff kvinna som bryter med fastlåsta traditioner? Nu, en snygg hemmafru? Nja. Vi skulle tala lite om det. Om Alexandras kärlek till maten och hennes stora rädsla för att bli kastrullslav. Hon blev nämligen varnad av sin far: akta dig för att bli en köksslav, Alexandra.

Vi träffas en dag senare. Jag möter en helt annan Alexandra, avslappnad, lugn och mycket intresserad av hur jag får ihop mitt liv med tre barn. Frågorna haglar.

– Wow, ja, jag vill ju jättegärna ha ett barn till, förutom Medina. Tänk dig det att ha alla sina syskon där, som stöd och hjälp. Ja, vi får väl se, säger hon.

Så möter hon min blick och pekar med sitt rödlackerade finger på kokbokens framsida där hon själv ler stort och lyckligt.

– Du ska inte tro att jag inte funderat en hel del på bilderna i boken. Vilken bild det ska ge av mig, om det blir stereotypt och konserverande. Men titta där på mitt leende, så får man inte le som kvinna. Jag är alldeles för glad, alldeles för lycklig. Kvinnor på bild ska le lite lagom, inbjudande och helst aningen blygt.

Det var viktigt, att boken gjordes på hennes villkor. Och att det blev en hyllning till det som annars inte märks. Vardagsslitet i köket och kvinnornas herkulesinsatser i hemmet.

– Jag irriterar mig också på att allt som betraktas som kvinnligt bara ska finnas där som något luddigt i bakgrunden. Världen skulle inte funka utan alla dessa kvinnor som skött om barn och lagat mat. Vi måste lyfta upp dessa värden. Det kan inte bara vara klassiskt manliga värden som är viktiga och som ska ha ett värde.

Starkt matriarkat

För henne blev det ett sätt att sy ihop sig själv. Att ha rätt att få vara alla roller, inte bara den tuffa Alexandra, utan också den mjuka, levnadsglada som älskar att laga god mat och njuta av det.

Kokboken blev också ett sätt att gå på jakt efter sin egen historia. Det kändes extra viktigt efter att hennes dotter Melina föddes, att hitta sig själv och se sin historia.

Det blev en historia om urstarka kvinnor som ensamma på den grekiska landsbygden fick driva hela företaget familj-mat-städ-och-ren-överlevnad med minsta möjliga ekonomi.

– Jag har det i mig, ett starkt matriarkat, säger Alexandra.

För männen var frånvarande. Morfar var medlem i grekiska befrielserörelsen och hamnade som hjälte i historieböckerna, mormor hamnade ingenstans. Och Alexandras pappa var sjöman och ständigt på resande fot.

– Min mamma var en stark kvinna som aldrig tog skit och ständigt uppmanade mig till självständighet.

Skitförbannad på hemmafrutrenden

I samma veva som hon pratat om sin nyerövrade kärlek till kokkonsten varnar hon för hemmafrutrenden som pyser upp lite här och där. Rätten att leva på sin man, att tycka att det är helt okej att inte stå på egna ben, sådant gör henne skitförbannad. Det tog hon upp med Anna Anka när hon träffade henne i korridoren på TV3.

– Där kom hon med ett helt entourage av människor som neg och bjöd henne av godisskålar och vad i herrans namn har hon gjort? Sagt att man bör suga av sin man varje morgon. Jag har ägnat femton år åt att försöka förändra världen och få kvinnor att stå på sig, att våga ta plats och ta för sig.

Så hon sa det till Anna Anka, att hon förstört en massa relationer och jämställdhetsarbete och visst var det konstigt att hon, Pascalidou, inte hade ett stort hov efter sig och dubbelt så högt arvode som Anna Anka.

– Jag sa det med humor och Anna bara skrattade. Men ändå, herregud.

Kastrullslav eller hora

Någon större jämställdhetskamp med sin egen man har inte Alexandra.

– Johan är en närvarande pappa och dessutom är vi båda pedanter. Johan kan inte ens gå och lägga sig utan att det är färdigplockat. Ja, du fattar. Det jag är mest glad över är att Melina har en närvarande far som ger henne all kärlek.

För är det något hon själv saknat så in i hjärteroten är det närvarande män. De har lyst ultraskarpt med sin frånvaro.

– I hela mitt liv har jag längtat efter bekräftelse och närvaro från min pappa och just därför tror jag att jag ägnat en stor del av mitt liv för att försöka få mäns kärlek och respekt.

Hon berättar om den hårt hållna flickan Alexandra som var med pappa i simhallen och simmade längd efter längd på order av sin far.

– När alla andra barn sedan klev upp och deras föräldrar stod med sköna mjuka frottéhanddukar och väntade sa min pappa att nu springer du fem varv till. Jag frös som en galning men sprang det gjorde jag.

Det var som femåring hon kom till Sverige. Det blev vitlöksexpressen till Rinkeby där hon levde sitt liv och blixtsnabbt lärde sig att se koderna, de sociala hierarkierna och hur man överlevde med integriteten i behåll. Framförallt läste hon av männen, och såg till att de inte hade makten att sätta etikett på henne. Ett sätt var att nästan bli som killarna.

– Jag var ingen man flirtade med och ingen som tog skit. Kastrullslav eller hora, det var liksom de två typerna av kvinnor som fanns, och det finns det ju en lång tradition av. Men jag vägrade att bli inplockad i något av de facken. Det fysiska blev viktigt för mig.

Hon tränade stenhårt, var elitgymnast, sprang snabbare än de flesta och var otroligt muskulös. Den fysiska styrkan blev viktig för henne och ett sätt att få makt, om så bara över den egna kroppen, dessutom ingav muskler och snabba ben respekt bland pojkarna.

Till skolan gick hon alltid i träningskläder, ett sätt att markera integritet, ingen skulle kalla henne hora med hänvisning till någon kort kjol. Överhuvudtaget tyckte Alexandra att just hora inte var något bra namn på flickor. Hon berättar om hur hon i sjuan vräkte sin matbricka med blodpudding och lingonsylt över skolans värsting eftersom han hade kallat hennes kompis för hora.

– Sedan sprang jag för livet och fick smyga in i klassrummen via fönstret. Jag visste hur mycket stryk som väntade om den där killen skulle få tag på mig.

Till slut pratade hon med en lärare som tog tag i konflikten, lät de två prata ut med varandra och – ja, de två blev vänner.

– Jag hade satt mig i respekt. Och det håller jag på med än idag.

Hon bestämde sig nämligen för att vända det som tidigare varit hennes nackdelar, att leva som dubbelt förtryckt, dels som kvinna, dels som invandrare, till att bli hennes fördelar, något hon kunde använda sig av. Att bli bäst på att läsa av maktsignaler och förtryckarmekanismer.

Hjärtefrågorna har hela tiden varit kampen mot rasism, rätten till jämställdhet och demokrati. Hon har arbetat på tv-redaktioner som Mosaik och Striptease och skrivit böcker.

Nu föreläser hon om retorik och hur man som kvinna ska bli tagen på allvar som ledare.

– Det handlar om allt från ordval, hållning och gester till klädval, säger Alexandra.

Själv har hon gått den hårda skolan och ofta varit i miljöer där männen dominerat. Från pojkgänget, som hon jagade orm med som barn i de grekiska bergen och fick stryk av, till den vita manlighetens högborg som redaktionen på Striptease på SVT var.

– Jag har fått slåss för att bli tagen på allvar, varit underordnad och blivit lillagummad.

Extra tydligt blev det, berättar Alexandra, när hon blev mordhotad av nynazister 1998 i samband med att hon jobbade på tv-programmet Mosaik, som jobbade med samhälls- och integrationsfrågor. Bilder på en maskerad nynazist utanför Alexandras och hennes dåvarande sambo Micke Alonzos dörr kördes som förstalöp på Aftonbladet. Det blev en uppmärksammad rättegång där fem nynazister och en reporter på Aftonbladet åtalades.

– Plötsligt stod jag där ensam utan något stöd från redaktionen, allt var mitt fel. Det var lite som att vara våldtäktsoffer där man under rättegången börjar prata om vad offret bar för kläder. Det var exakt samma retorik. Som att det var jag som hade hetsat nynazisterna.

Dra-åt-helvete-kapital

Det var då hon slog i botten. Hon försvann från tv, den dåvarande relationen med Micke Alonzo gick sönder och Alexandra kände sig sviken av de flesta. Hon stack till Sydamerika, ensam.

– Där satt jag ensam och skrev boken om min uppväxt i Rinkeby, Bortom mammas gata. Plötsligt såg jag mitt liv utifrån och insåg hur stark jag varit, hela mitt liv.

Hon började gråta. Väl hemma i Sverige kunde hon inte sluta, hon kunde gråta överallt, på tunnelbanan, mitt bland alla människor kom tårarna.

– Jag hade inte gråtit i hela mitt liv. Nu fick det komma, säger hon.

Sedan stack hon till Grekland, och blev superstjärna över en natt. Hon gjorde Melodifestivalen och jobbade med OS i Aten. En uppburen programledare med ett helt hov assistenter som passade upp, tjusiga hotellrum, helikopterresor och 250_000 kronor i månaden. Det pågick i några år. Sedan föll hon ihop.

– Plötsligt stod jag inte på de svagas sida längre, jag tillhörde snarare makten. Jag var 35 år och hade tappat bort mig själv. Det hade väl varit okej om jag var 25 – men 35! Nej, det var dags att flytta hem till mina rötter, till Sverige.

Det blev första steget för att hitta hem till sig själv. Det andra var att hon under åren som stjärna sparat ihop till ett dra-åt-helvete-kapital.

– Det har varit oerhört viktigt. Nu kan jag säga nej till förnedrande uppdrag som att skriva om ansiktslyftning och liknande. Jag är fri att göra det jag själv vill och tror på. Det har alltid varit viktigt för mig att vara självständig. Det var därför jag läste statsvetenskap på universitetet. Att skaffa mig en plattform där jag själv kan bestämma över mitt liv.

Tre ingredienser att landa i

Tredje steget var Melina, hennes älskade dotter, nu snart två år. Hon, maken Johan och en hel del yoga har fått Alexandra att hitta ett lugn, och en bas att landa i.

– Jag är inte alls lika mycket krigare längre. Jag har blivit mamma. Jag behöver inte kriga lika mycket längre. Däremot vill jag ge min dotter rätten att få tillgång till hela sitt jag. Det är värt mycket kamp.