Försoning
11-11-25 08:25
Bob förklarar ordet Försoning.
För ett tag sedan åsamkade jag den jag älskar akut smärta, vilket borde stå rätt långt ner på varje människas önskelista. Hennes lidande som taggtråd genom bådas våra andetag.
Jag står framför spegeln och ser min kranka uppenbarelse. Kan jag älska mig själv efter detta?
Försoningens första frågor: kan jag acceptera att jag själv och andra har brister? Kan jag acceptera att jag och andra ännu inte har full kontroll över dessa?
Grejen är, att det spelar föga roll om jag inte accepterar brister, de kommer knappast att försvinna för det.
Om jag går med på att brister finns, är det ett första steg i att försonas med att de också drabbar mig. Drömmen om att du själv och andra ska kunna gå igenom ett liv utan att du själv eller andra brister, är fundamental men möjligen fåfäng.
Försoningen handlar ytterst inte bara om något så enkelt som att försonas med en annan människa, utan att vara i försoning med hela världen. Hela tiden.
Så de resterande frågorna är; kan du acceptera att världen inte är perfekt, kan du acceptera att detta också gäller den vardag du själv befinner dig i?
Det är försoningens paradox, du är verkligen inte värd smärta, ändå kommer du att känna den. Andra kommer att väcka den i dig, du kommer att väcka den i andra. Inte för att vi förtjänar det. Utan för att inte ens Gud fixade det där med perfektion.
Jag står framför spegeln och i ena handen håller jag skammen och i den andra min kärlek. Vi vet nog alla vilken av dessa händer som är försoningens.