Acceptans
11-01-13 11:43
ACCEPTERA I ORDBOKEN Att godta, godkänna, motta eller anta.
Acceptera är en fågel med vingar av vind och en kropp av luft. Det första jag tänker på när jag får uppdraget att förklara detta ord är frågan; finns det något i mitt liv just nu som jag behöver acceptera? Sedan blundar jag och tänker efter. Först är det tomt, sedan slår det mig; ja, jag kan bli bättre på att acceptera de dagar jag är en mobiltelefonspelande slacker som varken skriver, bakar eller mediterar.
Sedan tänker jag på ett zen-coach-trick. Första frågan jag då måste ställa till mig själv blir ”kan jag acceptera att jag är en slöfock ibland?” Om mitt svar blir; ”nej, det kan jag faktiskt inte, jag vägrar vara en slöfock, åt skogen med slöfockar”, så blir nästa zen-fråga; ”kan jag acceptera att jag inte accepterar att jag är en slöfock ibland?”. Och ja, det kan jag ju, rakt av! Prova själv och se den frid som uppstår när man landar i ett ja, i en acceptans, istället för motsatsen.
Sedan tänker jag på teologen Reinhold Niebuhr och hans Sinnesrobön från 1926:
Gud, ge mig kraft att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod till att förändra de saker jag kan
och visdom nog att förstå skillnaden
mellan de två.
Och då frågar jag mig genast, vilken kategori tillhör mina slöfocksdagar? Ska jag söka kraft att acceptera eller möjligen mod att förändra? Och sedan undrar jag genast, var tusan är den där visdomen som ska hjälpa mig att svara på det? Och sedan undrar jag om jag först måste bli vis, innan jag överhuvudtaget ska tänka på de där slöfocksdagarna. Hur blir man vis? Kan man dricka VISky? Haha.
Jag tror på acceptans som ett kraftfullt redskap för att möta vardagen som en vän, snarare än som en fiende. Du är inte perfekt, det kan du glömma. Likaså världen. Vissa tycks få leva hur många liv som helst för att komma över detta bistra faktum. Andra verkar inte besvikna alls och det beror nog inte på att de lever i en perfektion, utan att de för länge sedan förlikat sig med just det. Första gruppen kallar den andra gruppen för naiva, och då tappar vissa i den gruppen sin acceptans och faller ner i grupp ett. Det kallas kretslopp.
Själv häver jag nu istället ur mig att de som kallar de accepterande för naiva, är ännu mer naiva som går omkring och tror att allting är världens fel. En ung buddhistmunk tröttnade på den rosentaggiga marken och berättade för sin mästare om sin lysande idé att täcka in hela marken med mjukt läder, tänk så skönt det skulle bli att gå då? Mästaren log och berömde förslaget, men tillade att det möjligen skulle bli lättare att täcka in själva foten istället.
Ibland måste man såklart sätta ner foten, och vägra acceptera. Skräckbilden är ju företagsledningar som upptäcker att det är billigare att skicka de anställda på acceptanskurs än att ge dem lön.
Jag känner att just nu, är jag är jättebra på att acceptera mina slöfocksdagar. Vilket kan bero på att jag inte längre har en. Titta, jag har skrivit en krönika! Fantastiskt. Men bara så sent som igår var det ett annat ljud i skällan, när jag bara låg där och spelade pacman som om jag aldrig gjort något annat. Då var jag inte lika full av acceptans. Men däremot av popcorn. Popcorn är inte alls samma sak som acceptans. Men det är gott.