Bort med det rosa luddet

11-01-13 10:20

REALIST Hon har det gemensamt med sin romanfigur att de båda blev lämnade av sin man. Christina Stielli visar smärtans alla sidospår och berättar om vägen tillbaka till ett annat, tidigare helt oförutsett, nytt liv i debutromanen Jag älskar dig inte längre.
 

Det finns inte i hennes föreställningens värld, att hon Lotten Jonsson ska bli lämnad av sin man, ensam i ett stort hus med deras två döttrar Lisa och Elin. Men en dag går han, säger att nu måste han gå sin väg, leva sitt liv. Han tar sin svarta packade bag och vandrar ut ur deras gemensamma liv. Lotten faller och han finns inte längre där och tar emot. Hennes liv faller samman, blir fullständigt upp och ner och utan styrkraft. Hon som alltid värnat om familjen, pysslat, donat och målat om. Nu ingenting. Barnen klänger sig krampaktigt fast vid henne och frågar: När kommer pappa hem? Varför gick han? Något syre finns inte längre kvar att andas. Christina Stiellis roman Jag älskar dig inte är en skildring av den avgrund som den dumpade Lotten faller ner i, ett djup som författaren själv kastades runt i för sex år sedan.

Ser vi på skilsmässa som vi typ ser på ett mindre lyckat val av väggtapeter, att det bara är att gå vidare/köpa ny tapet?
– Ja, lite så tycker jag det är. För även om skilsmässor är ett självklart inslag i vårt samhälle betyder inte det att det inte är ett trauma för varje människa som är inblandad. Det är inte bara materiella ägodelar som hus, soffor, bestick, fotoalbum som ska delas upp, det är också umgänge, släktingar, ceremonier och drömmar om en framtid.

I romanen försöker Lotten på alla sätt och vis att inte prata skit om sin man inför sina barn, utan så gott det går vara en ansvarsfull vuxen inför dem. Hur lätt är det?
– Det är jättetufft att agera så vuxet när man själv befinner sig i en enorm kris, och kanske dessutom känner sig oerhört sårad. Men det är ett av de värsta sveken man kan göra mot sina barn, att prata illa om den andra föräldern. Indirekt pratar man då illa om barnet, eftersom barnet är en produkt av både mamman och pappan.

Lotten har inte anat någonting, inte ens att hennes man faktiskt är otrogen mot henne. Kan man leva med en människa som man egentligen inte alls känner?
– Jag tror att man kan välja att inte se. Lotten är så inne i sin bild av hemmet och familjen att hon liksom har skygglappar på sig. När hon gick in i äktenskapet gav hon upp sitt eget liv och har sedan levt enbart för familjen. Det var fullt av rosa ludd i hennes öron och hon hade en överromantisk bild av äktenskapet. För henne, och för mig, fanns överhuvudtaget inte alternativet att äktenskapet skulle ta slut.

Är vi för romantiska i vår syn på kärlek?
– Ja, det tycker jag. Jag kan gå förbi unga människor och höra hur de planerar sina bröllop och då le lite snett. Det där sneda leendet gillar jag inte, det ska jag försöka ta bort! Men jag kan tycka att det är något galet i att planera sitt bröllop två år i förväg och lägga ner en massa tid på att välja kyrka, servetter och låtar och så. Över en dag kan man sedan bestämma sig för att försöka få barn. Men sedan ska man veta att medan skilsmässa kan gå på ett kick, är man bundna till varandra för alltid om man har barn, oavsett hur illa man sedan tycker om den man fått barn med.

Hur ska man få till det i äktenskapet då?
– Jag tror man helt enkelt ska tänka företaget Familjen. Skillnaden mellan företag och familj är verkligen inte så stor, även om det naturligtvis finns en grundkärlek i familjen! Felet jag och min man gjorde när vi fick barn var att vi tänkte att det bara skulle funka, att det helt enkelt skulle gå bra. Istället borde vi ha satt oss ner och sagt: okej, nu driver vi det här företaget, vem gör vad? Är det du som drar in pengarna och jag som ser till att strukturen hemma fungerar? Eller hur gör vi? Att se till att dela upp allt det som ska göras. Om det finns en bra struktur och ett tydligt schema kan det bli tid över att göra roliga saker, tillsammans.

Så vad är ditt bästa tips till den som är kär och vill såväl gifta sig som få barn?
– Att vara mer realistisk när man går in i en relation, att försöka få bort det mesta av det rosa luddet, alla illusioner om hur det ska vara. Det viktigaste av allt är att inte tro att två personer blir ett, utan att det faktiskt är två vuxna människor med två vuxna liv som ska leva tillsammans. Bredvid varandra, men inte sammanvuxna.