Igår pratade jag med en vän och vi började som vanligt med att fråga varandra hur vi mådde. Spontant kom det ur mig att jag var så himla lycklig att jag knappt kunde sitta stilla på stolen. I samma ögonblick fick jag dåligt samvete. Jag minns att min vän nämnt dagen innan att livet kändes skakigt. De tankar som kom till mig var att om min vän inte var ”på topp” så är det inte okej för mig att visa hur lycklig jag är.

Jag tror att många känner igen sig i min berättelse ovan, att det finns situationer i livet då vi fylls av skam. Ibland helt obegripligt för en utomstående. Som en av mina mest skämmiga stunder i livet… Det var i de yngre tonåren. Jag gillade en kille som var ett år äldre än jag. Min kompis Lotta visste det och ville hjälpa mig på traven. Hon ringde killen i fråga och bestämde träff efter hans fotbollsträning. Laget skulle träna alldeles i närheten vid badstranden så det var en logisk mötesplats att vi skulle träffas där. När jag kom fram till badstranden blev jag osäker på exakt var vi hade bestämt mötesplats. Eftersom detta var före mobiltelefonernas tid var jag tvungen att ta ett beslut. Om jag ville ta mig fram till själva badplatsen så spelade det ingen roll vilken väg jag valde. Jag skulle vara tvungen att cykla förbi laget som hade fotbollsträning. Alla skulle se mig. Jag var säker på att alla skulle veta varför jag kom cyklandes förbi. Det kändes så otroligt pinsamt. Jag cyklade det fortaste jag kunde förbi fotbollslaget. Jag kunde höra några kommentarer på avstånd. Det hela var så pinsamt att jag trodde att jag skulle dö av skam. Väl framme vid själva badplatsen gömde jag mig bakom omklädningsrummen. Där satt jag och grät en lång stund. Min stora kärlek hittade mig till slut och frågade varför jag var så ledsen. Han var helt oförstående till att cykelturen förbi hans fotbollslag fyllt mig med så mycket skam. När hans lagkamrater kommenterat min närvaro, det som jag tyckt var så otroligt pinsamt, så hade han känt sig så stolt.

Vågar du alltid visa vem du är fullt ut och vad du känner utan att skämmas?

Vi vet alla att livet är begränsat. Vi vet alla att vi en gång ska dö.
Vad är det som gör att vissa människor tappar allt hopp och inte ser någon annan utväg än att begå självmord?

Igår valde en person i min närhet att ta sitt liv. Jag vet inte hur jag ska definiera vår relation. Enklast är att säga att det var en kollega i ett projekt som jag är involverad i. Men på ett sätt var vi närmare än vad kollegor brukar vara. Samtidigt känns det fel att säga vän eftersom vi inte umgås privat. Så för stort avstånd för att beskriva oss som kollegor och för nära för att säga att vi var vänner. Att beskriva oss som bekanta eller facebookvänner är också för stort avstånd.

Ingen i min familj eller riktigt nära vän har begått självmord. Men ett flertal personer runt omkring har av olika anledningar valt att inte leva längre. Minnen av alla dessa människor väller nu över mig. På gott och ont. Vissa minnen är diffusa eftersom det var rätt länge sedan och att jag inte längre var närvarande i personens närhet. Som min syslöjdslärare på mellanstadiet som tog sitt liv när jag gick på gymnasiet. Eller en kille i min parallellklass som hängde sig efter att jag flyttat hemifrån till en annan stad. Eller killen som jag gick i samma klass nåt år på lågstadiet och många många år efter att jag flyttat till en annan stad fick höra att han valt att ta sitt liv. Vissa minnen är egentligen inte mina. Som en kvinna jag gick en utbildning med vars man (jag aldrig träffat) skjutit sig. Innan han tog sitt liv hade han öppnat familjen kassaskåp där alla viktiga papper förvarades och han visste att sin fru tyckte det var krångligt att öppna det. Vissa minnen gör ont för att jag fortfarande inte förstår varför. Personer som fanns i min närhet en kort tid men som jag aldrig förstod att det fanns så mycket mörker inom dem. Som en tjej jag träffade på kurs där jag var ledare. Vi connectade direkt och hade så mycket skoj under de där dagarna. Så mycket glädje. Så mycket skratt. En nära vän pluggade med henne på universitetet och vi skickade hälsningar till varann. Efter första sommaren på utbildningen kom hon inte tillbaka. Den tjejen jag lärde känna några år tidigare var så full av livsglädje. Vart tog den vägen? Vad hände? Eller den unga tjej som var min assistent när jag var lärarvikarie i en åk 2. Några månader efter att hon slutat på skolan dog hon av en överdos av tabletter. Det var ingen på skolan som förstod att hon skulle ha mått dåligt på något sätt. Inte som en av mina volontärer på en tidigare arbetsplats. Vi visste att hon var bipolär. Vi visste att det fanns mörker. På ett sätt var jag inte förvånad när hon tog sitt liv. Men jag blev väldigt ledsen eftersom jag tyckte mycket om henne.

Vad det gäller min ”kollega” som igår valde att lämna jordelivet så var det ingen hemlighet att personen inte var i bra psykisk form. Men beskedet att hen inte såg någon annan utväg än döden var ändå något som förvånade mig. Det har nu gått flera timmar sedan jag fick beskedet och jag är fortfarande i total chock.

Jag har ett rätt bra minne. Kanske inte som elefanter som enligt uppgift ska komma ihåg allt. Men kanske näst intill. Jag tror att jag har bättre minne än de flesta. Ibland ställer det till det för mig. Som när jag glömmer att andra inte kommer ihåg saker lika lätt som jag. Om jag t ex svarat någon på en fråga som den ställt och jag sedan får samma fråga igen, någon dag, vecka eller månad senare, kan jag bli frustrerad. Jag har ju redan svarat, så varför kommer personen inte ihåg…?? Eller om jag ger en instruktion så förväntar jag mig egentligen att det ska räcka. Ja, i alla fall om det gäller enkla saker som var en speciell sak finns (matlådan i vänstra kylen, spaden i förrådet, saxen i tredje lådan etc). Jag har dock upptäckt att det är få personer som har lika bra minne som jag. Så jag har fått lära mig att jag inte kan förvänta mig att andra kan komma ihåg lika mycket eller samma saker som jag.

Efter att jag personligen tackat 250 personer med namn som hjälpt till att skapa en festival vid ett möte innan invigning sa en av dem att jag skulle tjäna massor av pengar på att lära ut till folk hur jag gör för att komma ihåg. Men jag vet faktiskt inte hur jag gör. Det bara finns där.
 

Jag vet att jag mår bra av att ta hand om saker och ting på en gång de dyker upp. Att inte vänta med att besvara ett mejl. Att inte skjuta upp saker i sista stund. Jag vet att jag mår bäst när jag sprider ut saker och ting, så att det inte blir för mycket på agendan på en och samma gång. Ja, jag vet det men ändå är det så svårt att faktiskt följa det som jag vet är bäst för mig.

Jag vet att jag mår bra när jag har lagom mycket omkring mig. Även sånt som jag vanligtvis tycker är kul är inte kul om det blir för mycket. Varken för många aktiviteter på en och samma dag eller antalet projekt överhuvudtaget.
Jag strävar efter att ha lagom mycket omkring mig och det är tyvärr inte alltid som jag lyckas… men jag gör mitt bästa.

Jag tränar också mycket på att säga JA till det som är rätt för mig. Det är svårare än vad man kan tro eftersom det ofta innebär jag måste säga nej till något eller någon. Det finns risk för att jag gör någon annan ledsen eller besviken. Jag vet förstås att det inte är mitt ansvar vad andra tycker och tänker. Var och en får ta ansvar själva för sina känslor. Men ibland är det inte så lätt. Det händer att jag går emot min inre känsla bara för att göra någon annan glad. Resultatet av det blir oftast inte så bra. Det är ingen skön känsla när du kört över dig själv.

Häromdagen hamnade jag i sådan där valsituation igen. Jag förväntades närvara på ett möte för att stötta en vän. Jag ville VERKLIGEN vara där för min vän men kände att det skulle vara att gå emot mig själv om jag valde att vara med på det mötet. Det som kändes rätt för mig var att vara hemma, umgås med min man plus att ägna tid till småpyssel och jobb. Det var jättejobbigt att säga att jag väljer någonting annat än vara på det mötet. Jag var rädd att relationen till min vän (och en del andra) skulle påverkas negativt om jag valde det som faktiskt kändes rätt för mig. In i det sista var jag osäker på om jag skulle välja mig. I samma stund som jag valde kom jag på ett sätt att supporta min vän utan att jag skulle behöva vara närvarande i person. Min vän blev helt enkelt kärleksbombad med sms från mig under resten av dagen.
I
bland tror vi att det bara finns ett enda sätt som någonting kan fungera på. Fast det oftast finns mängder av olika lösningar. Jo, min vän var besviken att jag inte valde att vara med på mötet men min vän var också tacksam över kärleksbombningen och kände att jag var med emotionellt på avstånd. Jag fanns vid min väns sida även fast jag inte var där i fysisk person.

Det kan kosta på att välja sig själv. Att stå upp för sig själv och det som är rätt för en själv. Något som på ett sätt är så självklart att man ska göra, att säga JA till sig själv, är ibland mycket svårare än vad man kan tro. I slutändan är det dock det enda rätta!
 

Bilden är absolut ingenting med texten att göra. Jag tyckte bara att den var lite fin... :)

För mig har det alltid varit svårt att begränsa mig till en enda sak. Eller en enda riktning. Otaliga gånger har jag önskat att jag kunde säga att jag var sjuksköterska eller bilmekaniker. Att jag hade ett yrke. Det känns som att livet skulle bli enklare om jag hade en enda sak att hålla mig till. Efter en lång och krokig livsresa har jag accepterat att min livsväg inte ser ut så. Men jag kan fortfarande ibland önska att min kreativa hjärna slutade att spruta ut nya spännande idéer. För det mesta är det visserligen skoj att vara med min kreativa hjärna men det som blir tröttsamt är att jag VILL ju förverkliga alla dessa idéer. Jag vill allting på en gång. Min hjärna förstår inte att det finns vissa begränsningar vad det gäller tid och pengar. När någonting känns skoj och inspirerande är jag den första att anmäla mig som frivillig. På många sätt berikar det mitt liv MEN det kan ju också bli som det blev i december. Att jag har så många skojiga projekt omkring mig att det ändå inte blir kul. Ja resultatet blev ju att jag blev inlagd på sjukhus…

En företagarkollega sa ”Jag har också mindre lätt att beskriva vad jag gör. Jag kan mycket. Har dock som egen företagare förstått att jag behöver avgränsa mig, för många presumtiva kunder blir mer eller mindre rädda om jag berättar allt jag kan. Dessutom förstår de inte vad de ska använda mig till.”

Jag känner verkligen igen mig i detta! Personligen tycker jag inte att det är ett problem att människor har flera sorters gåvor som de vill ge till världen. Det är inget konstigt med att en hjärtkirurg också är en grym sångare, inspirerande målare eller kreativ trädgårdsmästare. Men om du vill anlita en redovisningskonsult för att ta hand om din bokföring känns det då seriöst att samma person marknadsför sig som skribent, massör eller IT-tekniker? Jag tror många tänker att det är både lite underligt och festligt (på ett på gränsen till oseriöst sätt) att ha en affär som både säljer bildelar och presentartiklar. Den typen av affärer hittar man dock mest på landsbygden och där är det lättare att ”komma undan” med det eftersom det finns så få affärer och man behöver vara lite kreativ för att gå runt ekonomiskt.

Eftersom det är så mycket som jag kan och dessutom VILL göra, hur är det möjligt för mig att begränsa mig? Eller så är det så att jag ska låta bli att försöka nischa mig? Vad andra människor tycker och tänker är ju egentligen inte mitt problem. Samtidigt som det är problematiskt då folk inte förstår vad de kan använda mig till. Men medan jag skriver detta tänker jag att det är kanske just det som jag ska skriva på min och makens hemsida. Att berätta det här är vi och vi besitter all den här kompetensen och vi gillar att serva människor med alla de gåvor vi har. Att just eftersom vi har flera gåvor (kompetenser) vill vi inte begränsa oss till bara en av dem.

Smakade på det en stund och känner att det nog är det allra bästa sättet att få lite struktur på den idag något röriga hemsidan.

Dessutom är det så att begränsning av mig och min kompetens är definitivt ingen väg som jag har en önskan att gå…
 

www.ariton.se

Igår var jag på en workshop med Kåre Landfald, grundaren av Zen Coaching. Temat var Transforming fear, living from the heart. Han pratade bl a om att det alltid finns en anledning till att vi väljer det vi gör. Tänk dig t ex att en person vantrivs på sitt arbete och längtar efter att göra något helt annorlunda. Att denne person inte säger upp sig och följer sin dröm har en anledning. Genom att stanna där man är tillgodoses ett faktiskt behov. Kanske är det behovet av trygghet. Att veta att pengar kommer in på kontot varje månad så att man har råd med tak över huvudet och mat varje dag, kan vara något som man inte vill riskera att förlora.

Två och två utforskade vi vilka behov som låg bakom ett exempel ur våra egna liv. Mitt exempel, som jag valde att utforska, var att jag har en längtan att gå på vattengympa. Jag har haft så mycket jobb det senaste året att jag inte känt att tiden räcker till att gå dit. Då och då bestämmer jag mig för att NU ska jag gå. Men så glömmer jag. Eller jag får ett viktigt samtal som drar ut på tiden. Eller så känner jag febrig och orkar inte. Eller så är det tokmycket jobb som jag önskar få undan. Jag fick inte kläm på vad som ligger under ytan, vilka djupare behov jag tillgodoser genom att välja jobb framför träning. Däremot blev det tydligt att allt som har med hälsa att göra är i sig en utmaning. Genom att kategorisera vattengympa något som berikar mitt liv så får jag en helt annan känsla och inställning. Samtidigt som jag skriver detta inser jag att jag gjort det igen… Igår tänkte jag att idag skulle jag minsann komma iväg. Så det så! Men passet slutade för över en time sedan. Glömde totalt bort tiden. Igen.

Hur som helst så är detta med hälsa intressant. Jag vet exakt vad jag behöver göra för att hålla kroppen i form. Men att följa listan över allt jag behöver göra till punkt och pricka, det är inte lika enkelt. På ett sätt är det obegripligt att det ska vara så svårt att komma ihåg att ta sin medicin. Eller att prioritera träning.
 

Vi lever i en värld som på många sätt är orättvis. Men på en punkt är vi alla jämställda, alla människor har precis lika mycket tid. Alla har 24 timmar per dygn till förfogande. Vad vi måste hinna med under dessa 24 timmar varierar. Men ingen har mer eller mindre tid än någon annan.

Hur hanterar du din tid? Upplever du att du har tillräckligt med tid? Eller är du en tidsoptimist alternativt en tidspessimist? Att du hinner med allt du vill? Att du prioriterar de saker som faktiskt är viktigast för dig i ditt liv?

Jag har levt ihop med en tidsoptimist. Det var en utmaning för mig. Jag minns t ex den där gången jag skulle åka med tåget från Jämtland till Uppsala. Jo, jag hann med tåget. Men vi körde bilen ända fram till perrongen och kastade in all min packning innan dörrarna stängdes.

Jag ogillar skarpt när andra slösar med min tid. När planerade telefonsamtal uteblir, när man kommer sent till möten, pratar om oväsentligheter på möten… Jag värdesätter min tid och önskar att andra gör detsamma. Jag gör mitt bästa att planera min tid så att jag ska hinna med allt jag vill och lovar. Ibland händer det att en oväntad paus faktiskt är något positivt. En möjlighet att göra något annat eller att bara vara med min tankar. Men jag erkänner att jag oftast blir frustrerad av människors ignorans över min och andra människors tid.

Min tid räcker inte till för att jag ska hinna med allt jag vill. Det är en utmaning för mig att prioritera men ett måste. Med för många ”projekt” i gång samtidigt bränner jag ut. För att hålla mig frisk måste jag ha en balans med arbete och vila. Hur kul än varje enskild sak är så blir det ändå inte kul när det blir för mycket.

Så med det sagt ska jag nu göra en grovplanering för februari. En att-göra-lista med dag-för-dag-planering.
 

Under en längre tid har jag tänkt på att det nog kan vara skönt att komma iväg från min vanliga vardag för att kanske vara mer effektiv någon annanstans. Jag jobbar mest hemifrån och jag älskar det. Jag älskar att bestämma över min egen tid. Att välja när jag vill göra vad och vilken i vilken ordning. Att ta paus när jag vill för att gå på en promenad, läsa, vila eller köra en tvättmaskin. Som egen företagare har jag ingen fast arbetstid. Den flyter liksom ihop med min fritid. Jag försöker dock att vara så mycket ledig som möjligt när min make är ledig. Försöker alltså vara ledig kvällar och helger. Det går ganska bra.

Det var när jag skrev jubileumsboken för Scoutförbundet som dessa tankar om att ibland resa iväg kom upp. En del av personerna jag intervjuade för boken bodde i andra landsändar än jag och jag fick åka lite tåg för att träffa dem. Jag älskar att åka tåg! Att se vårt vackra svenska landsskap susa förbi. På dessa resor var jag väldigt effektiv. Jobbade, läste, stickade och filosoferade medan jag tittade ut genom fönstret.

I början av denna månad åkte jag på en organiserad skrivretreat i Dalarna. Vi var 10-talet personer som inkvarterades på vandrarhemmet Tre björnar i Älvdalen. Förutom den storslagna naturen uppskattade jag hur oorganiserat det hela var. Var och en bestämde sitt schema helt själv. Man skrev när man vill, åt när och man ville. Spontant kunde det vara flera som gjorde saker tillsammans, t ex åka iväg till en restaurang, på museum, gå till simhallen, på bio... Eller umgås i kök eller tv-rum. Vissa skrev ensamma på sitt rum, andra i de gemensamma utrymmena. Flera hade sina hundar med sig.

Jag fick definitivt mersmak av upplevelsen och har för avsikt att prova olika sätt att resa iväg från vardagen. Gärna fler skrivretreater. Kanske låna nåns stuga i obygden. Eller ta in på vandrarhem/pensionat/hotell någonstans. Eller bara ta tåget tur och retur åt något håll någon dag. Eller ta bilen några mil hemifrån och sätta mig i skogen eller vid havet med anteckningsblock. Eller mysa på café med min dator en halv dag.

Vilka tankar har du angående att komma ifrån din vardag?

Min sjukhusvistelse vid juletid var på ett sätt en väckarklocka. Ett tecken på att vissa saker i mitt liv behöver förändras. Det blev en möjlighet att fundera på vad som är viktigast i mitt liv. Vad jag vill prioritera. Vad jag behöver för att må bra. Vad jag behöver undvika för att inte hamna i stress.

Det har resulterat i att jag behövt avsäga mig vissa projekt/uppdrag. Hur kul varje uppdrag än är så kan jag inte ha för mycket på gång samtidigt. Det är visserligen inte någon nyhet för mig. Jag är tyvärr alltför bra på att ta på mig för mycket. Det vet de som känner mig väl. Jag vill så mycket och för det mesta är jag extremt duktig på att jonglera med 10 bollar samtidigt. Men det finns en gräns även för mig. För vissa projekt/uppdrag har jag behövt sätta gränser, uttrycka mina behov till uppdragsgivaren för att jag ska kunna fullfölja uppdraget. Det kan resultera i att jag behöver avsäga mig uppdrag för att uppdragsgivaren inte kan eller vill ge det jag behöver.

Jag är alltså inne i en period av omstrukturering. Utvärderande av vad som funkar och vad som kan bli bättre. Rensar bort det som inte supportar mig. Ger plats till det som ger mig glädje och energi, det som supportar mig.

Vad supportar dig i ditt liv?
 

Av Emmy Pastillero från ett NLP forum på LinkedIn

När jag tänker på vad jag ska bli när jag blir stor, så kommer jag alltid att tänka på en liten historia jag hörde en gång.

En ung kvinna kommer hem efter jobbet. Hon har haft en riktigt tung arbetsdag. Hon känner sig otroligt frustrerad över sin situation och ser inget slut på bekymren. Detta har gått så långt att det dessutom går ut över relationen med hennes pojkvän. Och under middagen blir det för mycket för henne och hon brister ut i okontrollerad gråt.

Hennes tystlåtne far lyssnar med stor empati till hennes ord, bara lyssnar. När han dukat av middagen så ber han henne stanna kvar i köket. Han tar fram tre kastruller och fyller dem med ungefär lika mycket vatten i varje, och börjar koka vattnet.

Sedan tar han fram tre saker från skåpen, en morot, ett ägg och en kaffeböna, och lägger dem i varsin kastrull. De tre kastrullerna kokar en stund, under tystnad, och dottern sitter tyst och väntar.

När hennes far är nöjd med resultaten vänder han sig till sin dotter och säger; Vi hamnar emellanåt i olika situationer, som vi inte alltid har så mycket kontroll över. Det som betyder något är hur vi hanterar dessa situationer. Det är det som avgör om det som hände var något bra eller inte. Men det finns ett sätt att påverka hur vi hanterar situationen. Närmare bestämt hur du väljer att hantera situationen.

Väljer du att vara som en morot? Hård till en början men som blir mjuk och mosig. Eller är ditt hjärta ömtåligt och bräckligt som ägget? Som sedan blir hårt som sten. Vad hände egentligen med kaffebönan? Förutom att den blivit något blekare i färgen så är den i stort sett samma som tidigare.
Det som hände var att vattnet fått färg och smak.

Den här berättelsen gjorde ett så starkt intryck på mig att när människor frågar mig om min avsikt och vad jag ska bli när jag blir stor brukar jag svara att vara en kaffeböna.