Idag kände jag mig som en usel mamma. När vi kom på dagis så mötte oss de andra barnen med frågor som "Vad ska Lovina vara utklädd till?" Å nej tänkte jag vad är det nu jag har missat. Maskeraddisco. Lillan i helt vanliga kläder medan de andra sprang omkring som prinsessor, tigrar och doktorer mm. Jäkla skit vad jag skämdes. Men mest av allt tyckte jag synd om dottern, som för övrigt inte brydde sig ett skit. Jag har så lite struktur och balans i mitt liv just nu och glömmer den enda grej som var viktig denna vecka. Understimulerad kallas det. Som tur är finns det massor av maskeradkläder på dagis som hon kan låna och än så länge är hon så liten att det inte gör så mycket att missa en sån grej. Annat när hon blir äldre, då är det skarpt läge varje gång det är nåt jippo.

Jag kan avundas föräldrar som är sådär råstrukturerade och har koll på allting rörande barnen. Alltid hel och ren och märkta kläder. Köper stövlar i god tid innan höstregnet är här. Packar fina ekologiska matsäckar på friluftsdagen, läser de rätta pedagogiska godnattsagorna, pysslar med barnen på ett lustfyllt sätt. Allt det där är inte jag. Kommer aldrig bli det heller. Men jag är en good enough morsa och det räcker banne mig långt det med. Hon får så mycket kärlek hon orkar med att stoppa i sitt lilla hjärta, hon får sjysst mat med KRAV-märkning så långt pengarna räcker, hon får ett rikt språk och hon får massor av sång, dans och musik, hon får lära sig att älska och uppskatta naturen, andra människor och framför allt att vara tacksam för livet. Sedan kan hon komma på dagis med fläckar på tröjan, tovor i håret, fel typ av jacka för årstiden, knasiga yllevantar och dessutom komma för sent. Men hon flödar av liv och det är dynamiskt kring henne. Hon har en mor som lever mycket för stunden, är i drömmarnas värld, har starka känslospröt, kan visa både glädje, ilska och sorg, en mor som flödar av kärlek och närvaro.

Då gör det inte så mycket att vi missade maskeraddiscot.

Kärlek till alla er!

Onsdag och det faller fin nysnö där ute. Dricker kaffe ur min allra goaste keramikmugg, den från Skåne. Tänk vad allt kan skifta fort. Igår kväll mådde jag pyton. Höll på att gå sönder. Och idag känns allt lite lättare igen. Lämnat lillan på dagis och fick mig en skön promenad hem i lätt snöfall. Det är som att naturen bäddar in mina darriga nerver och kylan svalkar nervsystemet. Ska strax på luncträff med mina kära systrar och min fina mamma. Det är en sådan ynnest att ha den relationen till varandra som vi faktiskt har. En nära, varm och kontinuerlig kontakt där vi stöttar och lyssnar på varandra. Det är ingen självklarhet att man ska älska sin familj. Men vi gör det och jag är så innerligt tacksam för att de finns. Förutom att vi har blodsband så är de även mina bästa vänner.

Jag är snart 44 år och har fortfarande en mycket nära relation till min egen mamma. Nu ser jag på min egen dotter att vi utvecklat lika starka band hon och jag. Detta är fantastiskt härligt och starkt men också jobbigt och det tar på ibland. Som igår kväll när pappa försökte natta henne men hon bara skrek och ville ha mig där i sängen. Till slut brast det för mig och jag blev en monstermamma som skrek och fick såklart dåligt samvete efteråt. Herre gud - var nöjd med att pappa ligger bredvid dig och låt mamma få ha kvar lite av sin gamla identitet. Jag kvävs i symbiosbubblan! Men jag tröstar mig med att det blir enklare med tiden. Närhet och distans - dessa livets motpoler och ack så viktiga för balansen.

Äntligen får jag gå och lägga mig. Behöver både vila och värme.

Snuvig, trött och lite som en lågenergilampa just nu. Men jag har hopp till våren! Kvällens insikt: Gud vad gott det är med ett skratt! Ett riktigt asgarv ända nerifrån magen. Det är så skönt och jag inser hur lite skratt mitt liv innehållit den sista tiden. På torsdag ska jag på rösthealing med underbara Amina från Tunisien.