Springer runt som en yr höna och försöker packa allt som behövs för 4 dagar i husvagnen. När man tittar på packningen ser det ut som om vi ska vara borta en månad. Blir en hel del när man har 3 barn och all mat som ska med. Vi har även inskaffat möbler till förtältet idag så det är fullt i bilarna nu:).

Ska bli så sjukt skönt att bara vara några dagar, ikväll är vi själv då barnen är på olika håll och sover. Har vi tur får vi några timmar i morgon då vi hinner städa av, fixa möblerna och fixa det sista sen är det bara att njuta. Hoppas på uppehåll då vi på fredag ska bygga vidare på kojan barnen började på, måste fråga ägaren att det är ok först.

På torsdag slår nya restaurangen upp och det ska bli spännande, det blir även en liten närbutik på campingen. Skönt ifall man glömt något som jag dessvärre är duktig på. På lördag blir det lite kalas då jag fyller 25 år igen, visst är det konstigt hur det blir?

Jag hoppas ni alla har underbara dagar framför er, var rädd om er

Tänk vad miljöombyte kan göra mycket för själen. Vi har tillbringat hela helgen i husvagnen och jag har mått hur bra som helst. Lördagen började vi med Agnes ridkurs innan vi drog iväg med bilen full med saker. Trots att det var ruggigt och kallt lekte barnen ute hela dagen. Vi grillade och hade mysigt innan vi packade ihop och åkte hem mot kvällningen.

I morse vaknade vi upp till solen och det var inget snack om saken här hemma, alla vela iväg till husvagnen så vi  packade åter in ungar och kanin och åkte. Idag var även Agnes kompis L med. Barnen lekte i skogen och började bygga en koja som vi ska försöka göra klart i helgen. Vi tog en tur runt naturstigen och lilla Lisa knatade på för fullt. Syns att jag har riktiga Ur & Skur barn, älskar att vara i skogen och det är inget gnäll.

Kom hem vid sex tiden och då var det bara dags att sätta fart med maten och försöka få barnen i säng i tid. Gick så där kan jag säga. Så less på nattningarna här hemma, tar flera timmar ibland och det är inte bra för mitt humör.

Bra för mitt humör är min husvagn i allafall, jösses så lugnt och skönt det blir inom mig. Där finns inte massa måsten, man plockar upp maten och hänger in kläderna sen är man färdig. Man leker med barnen på ett helt annat sätt än hemma, där finns måsten ivägen för mig. Tänk att få det på medicin, att campa:) då skulle jag bli "frisk" på nolltid. Nu längtar jag till onsdag då vi åker igen och stannar till söndagen om vädret tillåter.

Nu blir det ett varmt härligt bad innan sängen

Tänk vad miljöombyte kan göra mycket för själen. Vi har tillbringat hela helgen i husvagnen och jag har mått hur bra som helst. Lördagen började vi med Agnes ridkurs innan vi drog iväg med bilen full med saker. Trots att det var ruggigt och kallt lekte barnen ute hela dagen. Vi grillade och hade mysigt innan vi packade ihop och åkte hem mot kvällningen.

I morse vaknade vi upp till solen och det var inget snack om saken här hemma, alla vela iväg till husvagnen så vi  packade åter in ungar och kanin och åkte. Idag var även Agnes kompis L med. Barnen lekte i skogen och började bygga en koja som vi ska försöka göra klart i helgen. Vi tog en tur runt naturstigen och lilla Lisa knatade på för fullt. Syns att jag har riktiga Ur & Skur barn, älskar att vara i skogen och det är inget gnäll.

Kom hem vid sex tiden och då var det bara dags att sätta fart med maten och försöka få barnen i säng i tid. Gick så där kan jag säga. Så less på nattningarna här hemma, tar flera timmar ibland och det är inte bra för mitt humör.

Bra för mitt humör är min husvagn i allafall, jösses så lugnt och skönt det blir inom mig. Där finns inte massa måsten, man plockar upp maten och hänger in kläderna sen är man färdig. Man leker med barnen på ett helt annat sätt än hemma, där finns måsten ivägen för mig. Tänk att få det på medicin, att campa:) då skulle jag bli "frisk" på nolltid. Nu längtar jag till onsdag då vi åker igen och stannar till söndagen om vädret tillåter.

Nu blir det ett varmt härligt bad innan sängen

Jag vet att några av er även hittat till min mammablogg och det gör mig jätteglad. Försöker hålla mig till familjelivet där och tar mitt mående här och det funkar bra.

Nu är det så att jag har en tävling på gång och jag behöver 3 st till som följer mig via bloglovin så gör du inte redan det så kika inHÄR och se till att du gör det. Har ett fint samarbete på gång.

Idag ska jag iväg och shoppa lite till husvagnen och i helgen ska vi fixa iordning så vi kan börja sova där. Vad jag längtar, det är min bästa medicin att vara där. Bara vara utan måsten och krav.

Trevlig helg på er allesammans

Jag kan gå tillbaka ändå till 2003 och minnas vad jag pratade med min kurator på kvinnokliniken då, samma saker pratar jag om än i dag. Står fortfarande kvar på ruta 1 känns det som. Vi bara släcker bränder går aldrig in på djupet. Tar oss an orsaken till det onda. Hur länge till ska jag fortsätta så?

Kanske ska man prova något annat? Fast man är ju så feg, lyssnar på vad  läkaren och psykologen säger. Varit sugen på rosenmetoden, 12 stegsprogrammet, regressions terapi m.m. Har ni provat något ni kan berätta om? Orkar inte ha det så här längre, vill få bort det som smärtar, riva muren och låta allt flöda fritt.

Medicinerna tar kål på mig, sover över och barnen blir sena till skolan. Orkar inte göra läxor med dom, läraren börjar bli orolig då det blir ett misslyckande var gång dom inte har gjort den. Är hungrig och sugen på mat hela tiden och vågen går uppåt, inte mår jag bättre utav det. Känner mig avtrubbad känslomässigt, inte behov av närkontakt. Kan nästan bli jobbigt. Svårt ibland att barnen vill kramas, ska vara på mina behov.

Dela gärna med er av era erfarenhter innan jag blir galen

Jag lever och finns här men min skrivlust är borta. Finns så mycket jag vill få ur mig men jag finner inga ord. Har ju varit så en längre tid, har väl med medicinerna att göra. Känner mig avtrubbad när det gäller känslor, känner mig lite kall ibland. Svårt när andra är ledsen i min närhet, tycker det är jobbigt. Jag som alltid haft lätt till tårar, gråter knappt längre. Skulle behöva bryta ihop och få ur alla tårar som är instängda. Lätta på trycket.

Det tar tid, det tar tid, det tar tid. Det är allt jag får höra av min psykolog, läkare och likasinnade. Du har bara hållit på 1 år Carola, det kan ta upp till 3 år innan man hittar rätt medicinering ev längre. Är inte direkt uppmuntrande att höra kan jag säga:). Har träffat 2 personer hittills som har en normal vardag, som jobbar och fixar familjelivet. Det tar på krafterna det här, sliter på kroppen med alla biverkningar och utsättningssymtom. En berg och dalbana med alla känslorna, går upp och ner hela tiden.

Skulle behöva någon dag för mig själv, vara i tystnaden. Där jag inte kan fly från mina känslor när dom börjar komma fram. Låta dom komma, riva muren jag byggt upp, låta tårarna komma, låta det göra ont. Komma ner till botten för att sakta bygga upp mig igen. Hitta de sista pusselbitarna för att bli hel, finna mig själv.

Hoppas allt är bra med er därute, all kärlek och tack för att ni finns

Tänk så snabbt alla kan förändras, att det kan vändas från svartaste mörker till strålande livslust på bara ett ögonblick. Förra onsdagen kändes allt så hopplöst, jag hade ångest och jag fick kämpa hårt för att inte låta mina tankar ta över. Jag orkade inte det här längre, gör för ont inom mig och det är jobbigt att kämpa var dag. Fick jag såna dagar som idag vore det annorlunda

Vi tog tjejerna med oss och drog iväg till husvagnen, dags att göra den iordning så vi kan börja tillbringa helgerna där. Jag krattade miljoner kottar och tjejerna lekte så fint. Agnes satt och ritade med granntjejen och Lisa drog stolt omkring med sin dockvagn. Maken kämpade med förtältet och jag snyggade till runtom kring. Vi grillade korv och avnjöt vårt goda fika i solen, kunde inte bli så mycket bättre än så här.

Hinner dock bara innanför dörren hemma så får jag panik, jag ser allt som behövs göras, alla vinterkläder som ska sorteras och ner i förråd alt. skänkas bort. Fönstrena som man knappt ser ut i från. Byta gardiner, måla och fixa klart i hallen. Fixa i ordning på altan och göra det sista på lotten. Allt bara snurrar i 190 och det tar liksom inte slut, pluppar upp nya saker hela tiden och jag hinner inte med.

Det här var den bästa dagen jag haft i år, fler sådana tack

Visst borde jag det. Har en underbar make och 4 underbara friska barn. Har fungerande armar och ben, tak över huvudet och mat på bordet. Folk runtom mig som bryr sig. Så visst borde jag känna lycka för alla har inte det jag har. Det finns så många där ute som lider på sätt som jag inte gör.

Varför kan jag då inte känna lycka? Varför gör det hela tiden så ont? Önskar att jag en dag fick vakna upp och se fram emot dagen jag möter. Jag önskar jag kunde se mig omkring óch känna lycka av det jag ser. När jag ser min familj fylls jag av dåligt samvete och det gör så ont. Gör ont då dom är helt oskyldiga i det här. Dom  har inte valt den här situationen. Tänker på barnen som får ta den största smällen. Vet att dom har det jobbigt. Jag försöker så hårt jag bara kan att vara en närvarande kärleksfull mamma men ibland sviktar jag. Med gudarna ska veta att jag älskar dom mer än livet, dom är mitt liv.

Vet inte vad jag ska göra med all smärta inom mig, all ångest

Läkaren ringde idag och jag gillar honom verkligen, han lyssnar och tar mig på allvar. Han förstod att det var jobbigt då är depressiv men ändå speedad inombords och det är svårt att veta om det är den bipolära delen eller ADHD. Sa till honom som jag kände mig idag, vore det inte för barnen skulle jag ta bilen och köra in i en betongvägg. Inte för att jag vill dö men jag vill slippa kaoset i huvudet, jag vill bara att det ska vara tyst. Vill ha lugn och ro, slippa alla tankar som snurrar runt . Jag orkar inte.

Han anser att jag ställer alldeles för höga krav på mig och det håller jag med om men jag har ett beteende som är svårt att bryta. Allt ska vara så perfekt, städat och fint så barnen knappt får leka. Jag hinner inte  leka för jag plockar hela tiden. Jag hinner aldrig ifatt, jag blir aldrig klar och det gör mig rastlös och irritabel.

Det vi kom fram till är att jag ska börja med lamitrigin, precis vad jag önskade mig ett till piller. Tanken med det är att jag ska kunna plocka bort zyprexan i framtiden om lamitriginet funkar. Det roliga är att det tar ca 9 veckor innan man är uppe i full dos, då är vi snart inne i juli. Sen ska zyprexan trappas ner, känns som om vi är framme vid jul snart:) Ska det verkligen vara så här, finns ingen annan lösning. Vågar ju inte bara sluta, känner inte att det blivit bättre heller ju.

Känns som om jag bara klagar men jag är i en tuff period just nu