Vi har haft en mysig julafton. Lite knackig morgonstart pga för sen läggning och snuva, men sen tog den sig. Barnen har lekt med kusinerna och vi har umgåtts och ätit gott. Nu ska vi titta på Smurf-filmen.

Tack Katarina för ditt stöd och peppning. Hoppas du får många lediga dagar kring jul och nyår!

Juliga midfulla hälsningar
Jill

Hej Jill,

Så idag är det julafton.

Många tillfällen att äta mindfult, andas, sitta, gå, stå medvetet och förhoppningsvis uppleva många behagliga och njutningsfulla stunder medvetet.

Jag önskar dig en fortsatt god mindful julafton.

Varma hälsningar

Katarina

 Hej Jill

Det kan ju låta som en liten grej att hittat sina fötter...men hur lätt och svårt är det inte. Heja!

Kroppen är ju vårt hus, det är där vi skall njuta av och fira mindful jul. Så att låta kroppen vara med i livet är verkligen en väg att få mer närvaro och njutning och då såklart känner vi ju när vi behöver vila lite, hur mycket vi skall äta eller inte. Hur bra som helst! :)

Tomas Tranströmer säger så vackert; 
Var människa en halvöppen dörr som leder till ett rum för alla.

Då gäller det att vara i sitt hus så att vi är med i vårt liv och våra möten.

Låter hur bra som helst med städning med hela kroppen. Egentligen kan vi ju inte göra det på något annat sätt...men huvudet brukar ju vara iväg på andra uppdrag...i framtiden eller dåtiden.

"ps. Noterade just att vänsterfoten obekymrat vickar i takt till musiken från radion. Det hade jag normalt sett missat....."

Precis! och kanske det gav dig en insikt om att hmmm det är ganska ok just nu...vilket vattnar vår tillit till oss själva och stunden ...:)
 

Jag kommer också att sakna vår kommunikation Jill. Det är och har varit spännande.

Önskar dig en fortsatt mysig lille julafton som man säger i Skåneland
där jag bor.

Katarina

Hej Katarina!

Igår hann jag inte skriva, men jag tänkte mycket på vad mina fötter gjorde under dagen. I bilen till jobbet noterade jag plötsligt min stackars vänsterfot som var i någon konstig krok-position bredvid kopplingspedalen. Plötsligt fick den en lite skönare ställning. Under jobbet skötte dem sig bra (eller snarare jag). Dem fick variation genom ömsom stilla sittande, ömsom gång. Hemma fixade vi middag. Ena foten hittade lite skräp som jag plockade upp. Tack fot!

Vi hade en mysig middag med mycket prat. Avslappnat och skönt. Vardagsrumsbordet hann jag inte plocka undan så mina vänner fick helt enkelt låta bli att titta på det. Deras kommentar: Vad skönt att komma hem till någon som också kan ha det stökigt.

Nu ska jag ta en kopp kaffe – sen börjar jag (med hela kroppen) årets julstädning och julfixning. Tjoho!

Hoppas Katarina att du också får en trevlig dan-före-dan-dag! Jag känner att jag kommer sakna att "prata" med dig efter julafton.

Vi hörs senare!

Jill

ps. Noterade just att vänsterfoten obekymrat vickar i takt till musiken från radion. Det hade jag normalt sett missat.....

Hej igen Jill,

Modigt att våga testa hur det är att observera och vara medveten i obehaget. Jag är imponerad! Grattis!

Det är en del av träningen i mindfulness; att veta om att just nu upplever jag obehag (precis som man tränar att vara medveten om att nu upplever jag välbehag som du gjort med tex hårborstningen) . Träningen är att inkludera alla ev tankar, förnimmelser, känslor, reaktioner och vara medveten om just det. Annars är det så lätt att vi börjar döma, värdera som trissar upp stressen ytterligare och att vi sedan försöker trycka undan, stänga av obehaget och så konserveras den stressen i vår kropp, i musklerna, organen, i huvudet...

”Jag iakttog hur jag reagerade och kunde därmed hålla lite mer distans”

Wow! Så bra!

 Det är precis detta som är träningen i mindfulness att inte vara så identifierad, intrasslad i obehaget .

Jon Kabat Zinn säger om smärta. Du är inte smärtan. Du är den som observerar smärtan. Har den som medveten om smärtan ont?

Min inbjudan till dig är resten av dagen idag torsdag och imorgon fredag kan träna på att lägga märke till behagliga stunder och upplevelser om så bara för några sekunder.

Fötterna har du med dig, andningen är där hela tiden, sitta när du sitter och när du ev borstar håret, vara i borstandet.  Vara i kroppen, vara i rörelsen

Varmt lycka till.

Önskar dig mycket julmys och njutning.
Katarina
 

Jag försökte verkligen slappna av när jag låg där i tandläkarstolen och tandläkaren borrade allra längst bak i min ena kindtand. Att slappna av var stört omöjligt (trots bedövning), fast jag kom på att jag faktiskt övade mig i mindfulness när jag låg där. Jag iakttog hur jag reagerade och kunde därmed hålla lite mer distans. När hon bytte instrument försökte jag slappna av, men min kropp gick inte riktigt med på det. Hur som helst så är nu min tand lagad och jag är 1600 kronor fattigare.

Julklapparna gick det ganska bra med. Det känns superskönt att ha det avklarat. Nu är julplanen följande.

Ikväll: Åka till frisören med yngsta, glöggfika hos grann-kompisar och sen superstädning…..eller inte egentligen…mest undanplockning.
Torsdag: Sista jobbdagen och middagsbjudning för två kompisar.
Fredag: Julfixning hemma hela dagen.

Känns som en bra plan. Och mina fötter ska vara med!

Hej Jill,

Det är verkligen bra att du börjat se tankar mer som tankar
och inte nappar på dem direkt.
Grattis!
Tankarna påverkar ju andning och kropp så när du märker att axlarna sitter uppe vid öronen; vänligt bara notera det, andas och låt dem sjunka ner igen. Detta kanske du får göra massor av gånger under lång tid, eller inte. Jag kommer ihåg när jag själv blev mer medveten om min andning . Det tog mig flera år att få en mer balanserad andning och väldans mycket tålamod. Men det är min resa.
Så där kommer också svaret på din fråga om jag alltid är kolugn? Nej absolut inte!

När jag började med meditation i början av 80- talet var jag enormt stressad och orolig , hade ångest och ätstörning etc. Jag har en mycket stark längtan att vilja leva mer i närvaro och medvetenhet . Det är den längtan som har fått mig att fortsätta träningen

Tillit och acceptans vattnar ju modet och tryggheten att  stanna mer i nuet, i oss själva och då kan man som du själv nu upplevt vara stressad utan att var indragen i stressen, bara uppleva den medvetet.
”Men då tar jag ett djupt andetag. Känner in mig själv och plötsligt känner jag mig inte stressad längre, fast jag ju egentligen är det. Det är konstigt…men det funkar faktiskt.”

Ps. Fotkontakt är bra, (fötterna är ju dessutom längst ifrån huvudet :) ) resten av vårt liv.
Vi hörs snart igen Jill.
Katarina
 

Idag är jag ledig för idag ska jag köpa mina julklappar som är kvar. Det ska bli mysigt att strosa runt i affärerna alldeles själv utan alltför mycket tidspress. Min plan är att göra det hela lite mindfullt. Tex tänker jag njuta av andras julstress utan att låta den smitta mig. Jag ska mysa lite extra av affärernas julmusik och pynt. Om jag kör fast tänker jag sätta mig på ett kaffe och göra en lista. På eftermiddagen ska jag till tandläkaren också. Där tror jag en tillits-övning kan komma väl till pass. Återkommer med rapport hur det gick senare i kväll.

Igår gjorde jag annorlunda. Det var ju äntligen snö! Så när jag parkerade på uppfarten efter skolhämtning så blev jag sugen på att skotta snö. Vår yngsta kom ut och hjälpte till. Det var mysigt och tillsammans var vi effektiva. Sen fortsatte vi snöfixet genom att göra en fin snölykta (se bild). Det gick lätt eftersom det var perfekt kramsnö.

När vi sen kom in så städade jag hallen. Allt kändes bra.…..enda tills jag tittade på klockan som då hunnit bli kvart i sex. Det skulle inte varit så farligt om det inte var så att jag skulle tillaga tunna revbensspjäll till middag. Fick först vänta på att ugnen skulle bli varm och sen lyssna på mat-tjat från vår 7-åring som såklart var hungrig (liksom jag).

Innan middagen blev klar så hade jag ätit två mackor (inte bra för viktnedgång) och 7-åringen hade själv stekt falukorvsrester och ris till sig och lillebror. Lillebror dissade i och för sig detta så jag ringde min man så att han kunde köpa med lite blodpudding på hemvägen eftersom lillebror även vid blotta tanken på revbensspjäll bröt ihop. Vid sju åt vi i alla fall (hela Sverige-familjen) middag tillsammans….nästan…..vår tonåring sov i soffan pga feber och huvudvärk (stackarn).

Ja…..så vad drar jag för slutsatser av detta?

Jag tror det blir följande:
• Jag gillar snö
• Jag har längtat efter snö
• Jag blir glad av snö
• När jag är glad så är en hallstädning inga problem
• Det är bra att ha olika blivande middagar i kylen
• En drivkraft att lära sig nya saker kan vara hunger
• Om man ska skotta snö så är det bra att sätta på ugnen och påbörja revbensspjällstillagning innan
• En stödmacka kan ibland vara nödvändigt för att hålla humöret på plats
• Mobiltelefoner underlättar vardagen
• 7-åriga killar äter gärna två middagar särskilt om det serveras revbensspjäll

Ikväll kommer också storasyster hem inför stundande julledighet, så då blir vi en riktig storfamilj igen….det var ett tag sen sist.

Hej Katarina!

Ja visst är det underbart att bara strosa runt och sitta ner på ett café med något att läsa. Att ha egen tid, utan stress, är något som jag också älskar och behöver. Det händer dock inte alltför ofta nu för tiden. Men jag brukar passa på när jag kan. Under jobbresor tex blir det ofta små pauser som man kan använda till just egen avkoppling.

Du undrar hur det går med mina övningar på att tankar är just tankar. Jag tycker faktiskt att det går riktigt bra. Framför allt så har jag blivit duktig på att ”få tag på mitt lugn” när jag så behöver. Det känns som en stor framgång. Rätt var det är så märker jag hur axlarna sitter vid öronen och tankarna irrar. Skit, är klockan redan tio, hur ska jag hinna? Jag måste fixa disken och starta tvättmaskin. Men vi skulle ju röja vardagsrumsbordet och stryka julduken i helgen. Men nu kommer jag inte orka. Och imorgon är det jobb igen och sen är det jul! Typ så låter det i huvudet. Men då tar jag ett djupt andetag. Känner in mig själv och plötsligt känner jag mig inte stressad längre, fast jag ju egentligen är det. Det är konstigt…men det funkar faktiskt.

Om jag är tokstressad eller arg så vet jag inte om det funkar än, för då kommer jag inte ens på att jag ska coola ner mig. Så där har vi nog nästa trappsteg i min träning.

Nu är det måndag. Dan’ före dan’ före dan’ före dan’ före dan’ före doppare-dan’. Fortfarande många ”före dan’” kvar tycker jag, dvs GOTT OM TID!

Du verkar så kolugn Katarina. Är du verkligen det? På riktigt??

Vi hörs!
Jill